Inspirerad av Peter Hennig
Inspirerad av Peter Hennigs fina "privata bilder" häromdagen kastade jag mig ner i kartongen märkt "Gamla neg" på jakt efter första kärleken. Hon hette Kikki och vi träffades i gymnasiet, flyttade först till Göteborg och sedan till Stockholm där vi bodde i ett kollektiv på Södermalm under ett år, 1971.
Det var en tid av stora omvälvningar och livsval och det gick som det gick. Hon gick åt sitt håll och jag åt mitt. Kärleken krossades mot vardagens rev, som poeten skulle uttryckt saken.
Porträttbilden minns jag att jag tog vid Slussen en blåsig kväll då vi bestämt oss för att gå skilda vägar. Nikon F med en 35:a, felexponerad och felframkallad, men ändå ett minne värt att bevara för mig.
Vart hon tagit vägen vet jag inte, annat än att hon flyttade tillbaka till Göteborg och fortsatte sina akademiska studier i idé - och lärdomshistoria. Men enligt Ratsit lever hon tydligen än och fyller 75 till våren. Kanske att skickar henne bilderna då.
Mer än ett halvt sekel sedan...Herregud så tiden går....
Den första bilden tittade jag länge på, den är så intagande! Den säger så mycket om just den första kärleken.
/per-erik
Felexponerade och felframkallade bilder har jag massor av. Inte nödvändigtvis på min fästmö/fru. Men det berodde mest på slarv från min sida. Eller okunskap kanske.
Sten
/per-erik
Tommy S.
/per-erik
/per-erik
Det finns något i dina två bilder som ligger så att säga utanför det bilden denotativt berättar. Något som skapar en spänning och laddning i bilderna. Något jag också i lyckliga stunder kan hitta i mina egna mappar. Men vad det är, om det är det där förlösande privata kontextet, ens egen privata historia. Ja, den som vet. Men visst är det en snudd vid fotografiets mysterium.
Ha det gott
Gunnar S
/per-erik
Ses/per-erik