Söndagsbetraktelse

Söndag morgon.

Lördagspassion

Lördag.
Passion och köbildning.
Yngste sonen har bestämt sig för att han bara måste!
Busbröderna Liam och Noel Gallagher och det brittiska rockbandet OASIS ska nämligen återförenas och ge konserter i Manchester nästa år. Det är tydligen en jättehändelse för en generation jag inte tillhör.
Biljetterna släpptes online 08.00 i morse.
Nu, nästan fem timmar senare, är det ”bara” 227.000 före i kön….
Vilket osökt påminner mig om köbildningen i gamla ÖstBerlin när ryktet gick att det hade kommit ett parti jeans i nån affär i nån förort.

Bilden av den unge mannen i ÖstBerlin tog jag en sen eftermiddag vid Friedrichstrasse Bahnhof 1974, då allt luktade kol och långt innan någon kunde föreställa sig att muren skulle falla 15 år senare. 

Enastående bilder

Jag jobbar just nu med att färdigställa en serie bilder som drabbar mig hårt.

Kopierar (justerar och skriver ut) och skär passepartouter till fotografen Anna Eklunds enastående material. Det är inga enkla bilder, de skildrar  både ett yttre och inre landskap på ett sätt jag sällan har sett. 

Anna är visserligen ingen nybörjare, men hon har aldrig ställt ut tidigare.

Det blir därför hennes första utställning tillsammans med  Göran Tonströms, Krister Kleréus, Anna Lithanders, Annelie von Wowerns och mina bilder på Galleri Fotografi (Hornsgatan 42A i Stockholm). 

Vi kallar utställningen 3+3.

Vernissage 28 september 12.00. Och du är naturligtvis mycket välkommen!

En kärleksbild

Idag för 31 år sedan.

Det är en av de första försiktiga bilderna jag tog.

Det stilla leendet och den nyfikna blicken.

Förälskelsens vagga.

Men just då trodde jag aldrig att det skulle hålla.

Att hålla ihop var ingenting livet dittills lärt mig.

Tvärtom.

Att åka störtlopp var det normala. Och att kraschlanda i hybris och självömkan var själva målgången.

Men idag, 31 år senare, vågar jag med viss säkerhet påstå att någon ytterligare separation inte är aktuell.

Tack älskade vän för att du lärde en gammal kaospilot konsten att komma hem.

Och för att jag haft tur som en tok.

Mordet i dimman

Vad är sant och inte när tidens dimma vägrar lämna landskapet och för alltid håller konturerna suddiga? Vem gick osedd förbi, undvek skickligt den radar som skulle löst mordet för länge sedan? Kan man höra tystnaden skrika sanningen?

Jag har läst flera av alla de böcker som skrivits om Palme-mordet.

Böcker som sammantaget handlar det om den mest omfattande och samtidigt mest misslyckade polisutredningen i svensk historia.

Två teorier dominerar; mordet är finalen på någon form av politisk komplott. Eller är mordet utfört av en ensam galning.

Tusen detaljer i utredningen har varit offentliga, men en s k fantombild blev det aldrig. Det handlar om den bild som polisen skapade  utifrån   Mårten Palmes iakttagelser av en viss person vid biografen Grand och just den bilden är utgångspunkten i Jon Jordås bok ”Den sista boken om mordet på Olof Palme”.

Den handlar om en person - Christer A -som gick under utredningens radar i alla år tills han sköt sig den dag som polisen knackade på hans dörr 2008.

OM, säger OM, det mesta i Jon Jordås bok stämmer så är personen Christer A troligtvis den person som sköt Olof Palme.

OM, säger OM, personen Christer A INTE skulle vara mördaren är boken likväl en ovanligt välskriven bok som tål att läsas för sin egen skull.

För mig är den övertygande läsning oavsett.

Samtidigt djupt tragisk eftersom utredningen av händelsen den 28 februari 1986 på Sveavägen i Stockholm är nedlagd.

Och mordet därmed för alltid olöst.

Dimman ligger alltjämt kvar.