En framgång i övergången från analogt till digitalt

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg om en alternativ scanner-metod som innebär att man helt enkelt plåtar av svartvita negativ med en digitalkamera (i mitt fall med en Nikon FX och makroobjektiv). Efter lite experimenterande tycker jag att jag fått fram en hyfsad metodik i detta. 

Framförallt har det handlat om att få fram en fil i Raw-format. JPEG klarar inte av lite mer avancerad "kopiering" i den digitala världen. I alla fall klarar inte jag det.

I början av 2015 är jag inplanerad för en större utställning och jag har så smått börjat jobba med projektet.

En av de bilder som ska vara med är bilden jag tog av några fabriksarbetare en tidig morgon när de gick av sitt sista skift på massafabriken i Köpmanholmen i Västernorrland. Fabriken stängde denna morgon för gott efter nästan hundra års verksamhet.

Den där tidiga morgonen stannade några av jobbarna kvar, satte sig ner och liksom lyssnade in hur fabriken andades ut för sista gången. Det var en tidig gryning och fåglarnas kvitter ersatte sakta det döende fabriksljudet. Det var en vacker stund, om än en aning vemodig.

Negativet, efter framkallningen, var ett lättare helvete att kopiera analogt. Jag gav upp eftersom ingen efterbelysning, inget papper, ingen framkallade, lyckades trolla fram den känsla jag var ute efter. Negativet blev liggande.

Nu gjorde jag häromdagen ett nytt försök. Tog tre exponeringar -HDR, och bakade samman de digitala negativen i Photoshop, vände till positiv och drog lite i spakarna i Lightroom och Silver EFX. Resultatet ses här nedan.

Jag jämförde med den bästa analoga kopian jag tagit fram tidigare och slås av skillnaden. Den digitala kopian är så mycket bättre, alla valörer jag ville åt finns med, och själva "stämningen", gryningsljuset, och som jag minns situationen vid fotograferingen finns helt plötsligt där. På skärm kanske det inte är så märkvärdigt, nyanserna i gråskalan framträder inte helt. Men jäklar när bilden kom ut i A2-format ur skrivaren! Bingo helt enkelt.

Summa summarum: Svåra analoga svartvita negativ? Pröva med att fotografera av digitalt och gärna med HDR-teknik.

I väntan på vår och sommar

Jag avskyr vintrarna i Stockholm.

Det är halt på trottoarerna och snövallarna är brungrå, i den mån det överhuvudtaget faller någon snö.

Göteborg - när jag bodde där,  var inte bättre med råkalla vindar och på sin höjd surt snöblandat regn. 

Jag ville möjligen att jag vore i min barndoms trakter, däruppe i norr, där blöta lovikavantar frös till is när vi ungar åkte på masonit i backarna. Då, när vi skakade av lika delar kyla och glädje över att bara få finnas till. När snön var vit, meterdjup och när isen ute på sjön var en halvmeter tjock och blåsvart.

Men det är en annan längtan, till minnen av där och då. För alltid borta.

Just nu längtar jag bara så intensivt till ännu en vår och sommar.

Ser på två bilder och förstår hur mycket sommarljuset betyder för själen...

Om gamla negativ och scanning

En bild av en människa jag tänker på ibland. Vi bodde tillsammans i kollektiv på 70-talet....

Men innan jag fortsätter....först ett långt inlägg om hur jag scannar negativ.

Jag har i princip alltid fotograferat i svartvitt sedan mitten av 60-talet. Det har resulterat i ett icke oansenligt antal negativ, mest småbild men också i mellanformat. Utan skryt så handlar det om tusen och åter tusen negativ. Med få undantag är det också negativ som jag själv framkallat i ur och skur. En uppräkning av de framkallare jag använt känns som en historielektion i analog fotografi ; D-76, Rodinal, Emofin, High Sensitive och diverse egna recept med mer eller mindre lyckat resultat. Allt för att få fram bildens tekniska kärna - det perfekta negativet

Filmerna har varit Tri-X, Plus-X och allehanda Agfa-rullar. Massor av rullar. Jag började fotografera när man kunde köpa Tri-X på storrulle och ladda Leica- och Nikon-kassetter själv. Då kröp priset ner under två spänn rullen....

Allt är sparat i vaxade negativark i pärmar. Den som fotograferat länge vet hur det brukar se ut. Pärm efter pärm. Mitt arkivs hjärta. Kopiorna däremot har kommit och gått genom åren, somligt sparat, annat borta. Men det har handlat om hundratals, ja tusentals timmars arbete i mörkrum.

Analogt, analogt, analogt... ett pyssel som unga heldigitala fotografer bara kan ana vidden av.

Så förändrades allt och med betydande möda lärde jag mig digital bild och bildhantering. Att kamerorna har blivit bättre och bättre, skapare och med extremt fin upplösning förstod jag snabbt. Men det har varit en smärtsam resa för min del eftersom jag "tänker" analogt.

Nåväl, nu är jag där. Digitaliserad.

Tycker att jag begriper digitalkamerans fördelar och hantering. Min gamla Nikon F, den kamera jag köpte 1968 och alltid använt, vilar som pensionär i ett skåp. Men optiken har jag kvar. Främst en 35;a och en 28:a. Underbar optik, i princip olutslitlig.

Och det bästa är att den gamla optiken - som med åren har kommit att bli en del av mitt centrala nervsystem, också funkar till min största kamerainvestering någonsin- en svindyr Nikon Df. Fullformatskamera med en fantastisk senor. Med "känslan" hos en "äkta" Nikon. Den är förvisso inte den perfekta kameran i alla avseenden. Men nästan, och nästan får duga.

Så var det det där med analoga negativ i den digitala världen. Naturligtvis gjorde jag som alla andra. Köpte en scanner och började mata negativen genom lådan för att få in dem i det digitala arkivet på hårddisken. Katastrof var det första jag upplevde. Fullständigt obegriplig teknik. Mängder av inställningar i mjukvaran som jag inte begrep. I det här fallet hade jag köpt jag en Plustek-scanner för dyra pengar och en mjukvara från Tyskland vid namn Silverfast. Men hur jag än försökte blev det bara "sådär". För mycket, eller för lite kontrast. Taskig "bredd" på tonskalan. inte samma "kornkänsla" osv. Efter en massa dragande i spakarna blev det på sin höjd ett hyfsat resultat. Framförallt insåg jag att skulle ta häften av mitt kvarvarande liv att scanna in den mängd negativ jag avsåg.....

Förtvivlan. Stor förtvivlan.

Så började jag tänka efter.... varför inte använda nya fina kameran som scanner? Alltså helt enkelt plåta av negativen. Nej, det funkar inte så någon. Det blir för hårt, för tunt, fel, fel fel sa andra.

Men det brydde jag mig inte om. Började testa. Testade igen. Olika exponeringar och framför allt testade jag HDR för att få en så "bred" tonskala som möjligt.

Och nu tror jag att jag kommit fram till en modell som passar mig. och som "scannar" med en jäkla fart.

Så här gör jag:

Kameran - en fullformatare, sitter förankrad på ett stadigt reprostativ. Negativet lägger jag i en klassisk negativavmaskningsram på ett upp och nedvänt lamphuvud från en  kass gammal förstoringsappart som jag köpte för en femtiolapp på Blocket. Kondensorn i lamphuset tog jag bort, klädde insidan med hushållsfolie för att sprida ljuset, la in ett frostat glas för ännu mer ljusspridning och lampan bytte jag till en lågenergidito för att reducera värmen. Det skulle säkert fungeraa bra med ett litet ljusbord också. Det viktiga, som vid all repro, är att "filmplanet" i kameran (dvs sensorn) ligger i våg med negativet. Eftersom det handlar om småbild finns inte mycket att spela på. Ett vattenpass för en hundralapp sitter också i kameran blixtsko för att hålla koll på att allt är i våg.

Till sist - och nog så viktigt, en bra optik. I mitt fall ett Micronikkor AF 105 mm

Den optiken kryper ner till 1:1 och kan därför fylla ut hela fullformatssensorn (16 megapixlar) och med bländare 8-11 tecknar den snorskarpt ända ut i hörnen.

Ok - så till själva arbetet.

Först och främst måste riggen stå så stadigt som möjligt. I mitt fall på golvet för att inte "vibrera" under exponeringen. Det handlar om mikromillimetrars darr som också synligt påverkar resultatet under själva exponeringen. Det tog en stund att fatta detta hur små marginaler det handlar om. I princip skulle det säkert gå att använda ett stativ istället för en reprorigg men jag tror resultatet skulle bli lidande just på grund av de små vibrationerna.

Jag drar också ner persiennerna, släcker all beslyning osv för att inte exponeringen skall störas av ströljus.

Själva exponeringen/exponeringarna sköter jag via skärmen på datorn. Mjukvaran heter Nikon Camera Control Pro 2, har Live view och på skärmen övertar mjukvaran i stort sett samtliga kamerans funktioner, inklusive finjustering av skärpan vid autofukus. Men Live view drar en hel del ström och därför får kameran också sin ström via en batteriadapter.

Därefter är det bara att börja mata negativen. Justera och exponera. Kameran är inställd på bländarförval och exponeringarna blir i stort sett alltid perfekta. I några fall brukar jag ta tre exponeringar med något stegs över-underexponering, s k HDR, för att slutligen få ett så stort tonomfång som möjligt på negativet. men det är oftast överkurs.

Det bästa i kråksången är att exponeringarna sparas i RAW-format och snabbt transporteras in i Photoshop, Lightroom och mitt digitala kopieringsrum - den utsökta programvaran Silver EFX Pro.

Under alla år jag stått i analoga mörkrum, pjattat, efterbelyst och blaskat, har jag aldrig kommit i närheten av de möjligheter som just Silver EFX erbjuder den digitala kopisten. 

Det är ett fantastisk program helt enkelt. Riktigt riktig lysande.

Och nu till det viktigaste - behandlingen i RAW

När väl negativet är exponerat i RAW-format uppstår alla möjligheter att inom rimliga gränser hantera tonkurvor, skärpa etc. Med vanan från den analoga tiden går detta hyfsat snabbt. Jag vet hur jag vill ha negativet sedan gammalt. Föutsatt att datorns skärm är riktigt injusterad går denna process också snabbt. Jag har full koll helt enkelt, samtidigt frihet att göra olika "testnegativ". När jag sedan öppnar negativen i antingen Photoshop eller Lightroom blir det en enkel procedur att omvandla den negativa filen till en positiv bild.

Skärmbilden ovan är alltså första steget efter att kameran exponerat negativet, dvs justeringen i Camera Raw. Efter att ha jobbat en stund med bilden i Photoshop/Lightroom och Silver EFX blir den så här:

Bilden är nu som jag vill ha den, så som jag minns den när den togs en råkall morgon i ett kurdiskt flyktinglägen i norra Irak. Jag tog den med min gamla analoga Nikon F, 35:an och Tri-X. framkallade filmen i D-76. När jag skriver ut den med Epson-skrivare i 24x30 och jämför med en analog kopia jag själv gjorde utifrån samma negativ ser jag nu samma korn, samma skärpa och samma valörer. Bilden är som jag vill ha den helt enkelt. Fast från ett digitaliserat negativ och helt kopierad på skärm.

Men det digitala negativet skulle iofs kunnat gå att manipulera ytterligare, mörkare, ljusare, skarpare, mjukare.  Den observante ser också att jag retuscherat bort en jackas snörning som på negativet (jmf medf skärmbilden) skymmer kvinnans högra öga. Jag har också valt att lägga bakgrunden en aning mer i oskärpa än vad negativet visar via lagerhantering i Photoshop. Detta är förändringar som inte hade varit görbara i det analoga mörkrummet. I alla fall inte utan stor ansträngning.

Med detta sagt avslutar jag detta blogginlägg. Jag tror mig ha funnit ett effektivt sätt att hantars stora svartvita negativmängder snabbt och effektivt utan att ge avkall på fotografiets kärna - negativets kvalitet.

Tjejen på översta bilden?

Hon hette Kicki  och vi umgicks en hel del för länge sedan... bilden tog jag med min gamla Nikon F, min 35:a och Tri-X-filmen framkallade jag i High Sensitive.

Nu är även det negativet digitaliserat enligt metoden jag har beskrivit.

Vart Kicki tog vägen har däremot jag aning om.....

I skogen

Jag går i skogen med hunden.

Ögonen som ser i svartvitt, så mycket tydligare än jag ens kan föreställa mig.

Och nosen i marken med en skärpa bortom min fattning. 

Den absoluta närvaron, öppen för allt, ständigt beredd vid minsta rörelse och förändring.

Jag tänker på min mors tilltagande demens, hon som nu snabbt förvandlas till en  förvirrad icke-hörande röst i en telefon. Och så samtalen med vårdpersonalen om ny utsättning av medicin "så att hon inte blir så agiterad"....

Jag vill riva alla gamla blekta bilder och blad ur det svarta anteckningsblocket. Jag vill välta upp de största gråstenarna ur marken.

Men jag förmår inte.

Kastar slutligen en kotte i vattenpölen.

15 år innan muren föll

Öst-Berlin, 70-talet.

Han försörjde sig som svartväxlare och sa att han brukade röra sig i området omkring Friedrichstrasse Bahnhof på östsidan alldeles vid vid gränsövergången.

Den officiella växelkursen var 1:1, men han erbjöd 1:5.

För mitt pass var han villig att betala en svindlande summa.

Vi pratade, drack en kopp kaffe, jag tog bilden, fick hans adress och skickade en kopia men fick aldrig något svar. Kanske tog Stasi honom, eller lyckades han fly? Kanske är han idag en framgångsrik man i finansbranschen?

Året var 1974 och det skulle dröja ytterligare 15 år innan muren föll.