Jag har börjat slarva

Det pågår en diskussion om mobiltelefonen som kamera, en "nästan lika bra som"-diskussion om mobilkamerans fördelar. Några namnkunniga fotografer går i spetsen och tycks mena att det är det är enda kamera man egentligen behöver. Och då talar jag om seriösa fotografer med mångåriga meriter.

Kanske är det att jag influerats av detta när jag inser att jag allt som oftast numera inte ids bära med mig den lilla Fuji-kameran utan nöjer mig med en modern iFåån. Som igår kväll när jag väntade på bussen och tog bilden ovan. Väl hemma lyfte jag in den i Photoshop, Silver efx osv och gjorde som jag brukar, lite fix i all enkelhet.

Men när jag såg resultatet blev jag besviken. Dålig teckning i svärtan, uträtta högdagrar osv. Och särskilt om jag delförstorar så ser det rent uselt ut. Alltså står jag där med en bildfil som inte duger mycket till. Med en "vanlig" kamera hade det sett annorlunda ut. Och särskilt om det varit en törnar raw-fil.

Så nää, jag tror inte seriöst på mobiltelefonen som kamera. Som en del i selfie-kulturen ja, och under optimala ljusförhållanden ja. Men inte under besvärliga ljusförhållanden. Plötsligt insåg jag att det för min del bara handlar om lättja och att inte vilja göra sig besväret att ta med sig en riktiga kamera.

Ja, ja invänder någon, man kan inte begära för mycket av en pytteliten sensor. Nä, det sa man för 50 år sedan också när halvformatet kom. Alltså tittar jag i negativpärmarna, scannar in ett idag 50 år gammalt neg, tri-x, framkallat i D-76. Det var liksom standard på den tiden om man körde svartvitt.

Kameran var en halvformats Canon Dial som jag köpt för 165 spänn i en liten fotoaffär i Sollefteå.  Den hade en enkel plastlins och en frammatningsfjäder som ständigt krånglade. Men den var i princip lika lätt att hantera som dagens mobiltelefonkameror, titta och tryck.

Men nog sjutton gav den ett bättre resultat, tänker jag och bestämmer mig härmed för att sluta slarva och börja hänga på mig en riktig kamera under vandringarna på livets grusvägar.

För femte året i rad

Jag kämpar med mitt bildurval till Fyra Fotografers årligen återkommande utställning. Det blir för femte året den här gången.

För omväxlings skull tänkte jag visa mina bilder tillsammans med texter på temat ”Som jag minns det”. Bilderna (och texterna) blir troligen hängda i en lång rad monterade på svart capa-board. Eller som i små grupper. Vi får se. Det viktiga är att det hänger ihop. Att det funkar att se på.

Och DU får naturligtvis också komma och se.

Notera därför att Vernissagen är fredag 27 mars kl 16.00-20.00 på galleri Konsthallen i Gamla stan i Stockholm (bakom S:t Göran och draken på Österlånggatan). 

Vin bjuder vi på. Det brukar gifta sig bra med salta pinnar och lite bildsurr.

Välkommen.