Omar Sharif och jag och gränsen för min manliga fåfänga
Var går gränsen för min manliga fåfänga? Frågan ställdes på sin spets härom veckan.
Vanligtvis gör jag ingen stor sak av hår och skägg, nöjer mig att besöka samma frisör på pensionärsrabatt några gånger om året. Skägget ansar jag själv när kära hustrun frågar om jag sett mig i spegeln på sistone.
Men för en vecka sedan bröt jag min gamla frisörvana och gick till ett ställe som en kompis rekommenderade.
Reza heter frisören i fråga, en man som lägger ner sin själ och stolthet i sitt arbete.
På väggen hängde en bild av en ung Omar Sharif med en otroligt välansad mustasch. Reza pekade på bilden och sa att han ville skapa samma elegans av mitt gamla skatbo beläget mellan näsan och överläppen.
- Och jag gör det gratis min vän!
Detta erbjudande var svårt att motstå och när jag satt och tittade på bilden av Omar kom en svårdefinierad känsla smygande. En känsla av både tvekan och fåfänga.
Det tog säkert en halvtimme att strå för strå ansa skatboet och Rezas nit med saxen gav verkligen utdelning. Känslan av tvekan vek undan för välbefinnande. Så stilig mustasch har jag minsann aldrig haft.
Men så kom det;
- Nu ska jag bara vaxa och färga också, sa Reza som den mest självklara sak i världen.
Och DÄR, precis där, gick gränsen för min manliga fåfänga och jag tittade snabbt upp på Omar på väggen.
- Jag tänker inte gå hem till kära hustrun och se ut som dig din gamla kvinnotjusare, sa Jante inom mig.
Alltså avböjde jag artigt Rezas erbjudande.
- Ni svenskar lär er aldrig, suckade han.
Sedan drack vi en kopp kaffe, Reza berättade om sin flykt från mullornas Iran och sa att jag alltid var välkommen tillbaka nästa gång skatboet vuxit till sig.
Trevlig helg förresten. På lördag och söndag är det PLANKET i Stockholm. Jag ställer ut på lördagen. Kanske vi ses!
/B