Dag för dag
I valet och kvalet
Nu på lördag och söndag är det PLANKET här på Södermalm i Stockholm.
Hundratals fotografer samlas till en stor utomhusutställning och mötesplats för bildintresserade.
Varje utställare har en meter av PLANKET att hänga sina bilder på.
Jag är i valet och kvalet och som vanligt alltid ute i sista minuten. På en meter får man inte plats med något fullständigt reportage, det blir mer som det blir.
Men så hittar jag ett gäng bilder jag tog en tidig morgon när NCB:s massafabrik i Köpmanholmen uppe vid Höga Kusten stängde för gott 1982.
Sista nattskiftet satte sig spontant utanför fabriken och lyssnade till hur maskinerna sakta slutade ljuda för att till slut tystna helt.
Över 100 års verksamhet, själva basen för det lilla samhället Köpmanholmen, var obönhörligen över den morgonen
Till slut hördes bara morgonfåglarnas kvittrande.
Kanske är det dom bilderna jag ska visa på lördag på PLANKET?
Vi får se.
Titta gärna förbi på lördag förresten! Jag har plats 156.
Adress: Malmgårdsvägen/Mejtens gränd
Delförstoring då och nu
Filmen heter Blow Up, gjordes av Michelangelo Antonioni och hade premiär 1966. Handlingen är till synes enkel; en framgångsrik modefotograf i London råkar fotografera vad som verkar vara en kvinna och en man i ett kärleksmöte i en park. Men han blir fundersam när han ser bilderna. Han börjar därför delförstora negativen och i takt med detta växer också kornet på bilderna, konturerna blir suddiga och vad man till slut ser är bara en aning…. av ett mord! Eller var det verkligen ett mord han plåtat?
Kring detta kretsar sedan filmen. Vad är verklighet eller inte? Vad berättar egentligen en bild?
Blow Up rönte stor uppmärksamhet när den lanserades. Fotografen (spelad av David Hemmings) påstods vara inspirerad av David Bailey och Jeff Beck i Yardbirds slår sönder en elgitarr på en rockklubb. En ung Vanessa Redgrave spelar en bärande roll som den mystiska kvinnan i parken.
Filmnet låg så att säga rätt i tiden och känslan av ”Swinging London” var tydlig och lockande.
Den påminner också om hur allt var analogt på den tiden, inte minst fotografin. Nikon F, Leica och Tri-X var standardverktyg. Jag såg om filmen flera gånger när den kom och fantiserade om den där Nikon F-kameran som spelade en viktig roll i filmen. Några år senare köpte jag också en egen Nikon F och en 35:a för första studielånet och levde på kaffe och rullcigaretter resten av terminen.
1966 är 58 år sedan och någon modefotograf blev jag aldrig.
Analoga kameror och gamla objektiv i all ära, men särskilt stora delförstoringar tålde aldrig Tri-X utan att kornet tog över fullständigt och bilden blev oläslig.
Delförstora gör däremot en modern digitalkamera bra, särskilt om man gör en s k pixel-shift, alltså slår ihop ett gäng exponeringar för att få en så detaljerad bildfil som möjligt.
Eftersom jag såg om filmen på en streamingtjänst härom kvällen roade jag med att göra en modern ”Blow-up”, en bild tagen på stativ från min balkong vid Tantolunden i Stockholm. På avstånd hörde jag ropen från en knattefotbollsträning
Bilden är 40 megapixel och delförstorad i tre steg…. Och utan pixel-shirt som hade fyrdubblat upplösningen.
När jag ser på de tre bilderna tänker jag att regissören Antonioni (1912-2007) säkert också skulle ha häpnat om han sett hur kameratekniken utvecklats sedan mitten av 60-talet.
Men en modern version av Blow up skulle ha blivit en hel annan film, mordet i parken hade varit löst på nolltid och den vackra Nikon F-kameran hade varit ersatt av ett modernt digitalmonster med på tok för många pixlar.
Men filmen väcker också en del frågor om vad vi minns och vad som egentligen hände. Jag hittar en annan bild som jag tog i Berlin 1973. Grovkornig, mörk och taskigt kopierad. Men det var så här det såg ut. En ensam kvinna på en utkiksplats mot östsidan i den då delade staden. Idag, 51 år senare, går platsen inte att känna igen.
Att försöka delförstora det korniga negativet skulle vara lönlöst. Bilden får vara som den är. Vi minns vad vi minns.
Det fantastiska med fotografi är att det, kornigt eller ej, är beviset på att vi faktiskt var där när det hände.
Vi flytt int
Lördag.
Läser i tidningen om hur migrationsminister Maria Malmer Stenergard konstaterar att utvandringen från Sverige nu är större än invandringen.
I hennes värld är detta goda siffror. I min värld är det precis tvärtom.
Hur kan ett land utvecklas med en minskande befolkning?
Jag hittar en bild från en bok jag och författaren Doris Dahlin gjorde för några år sedan om flyktingar i Härnösand.
Det är en bild av en palestinsk familj.
Dom utvandrar inte, deras Palestina finns liksom inte, är sönderbombat av Israel….
”Vi flytt inte”, sa man på 70-talet.
Det gäller fortfarande.
Dax igen
Det sker bara under en helg om året.
PLANKET i Stockholm, fotofesten på Malmgårdsvägen/Mejtens gränd på Södermalm.
Jag ställer ut lördag den 17 augusti med bilder tagna för drygt 50 år sedan, ett reportage om människorna runt Mariatorget.
Innan kvarteren blev till vad det är idag med bostadsrättspriser runt 110.000:- kvadratmetern.
Titta gärna förbi!
Dikten och bilden
Lördag förmiddag.
Några rader av Göran Greider, en favoritpoet, dök upp i mitt flöde på Facebook.
Direkt tänkte jag på en bild av Moustafa Jano, en vän och en av våra finaste fotografiska bildskapare.
Rader och en bild jag tycker är värda att dela.
Håll till godo:
”Var inte rädd att upprepa det självklara:
De rika behöver inte det de har
och de fattiga har inte det de behöver
Väj inte för att tänka den enklaste tanken till slut:
Ingen väljer sin födelseplats och den
som färdas över havet kunde vara du
Det är morgon och du har överlevt”
Porträttet av Moustafa tog jag på en flyktingförläggning i Blekinge när han precis kommit till Sverige efter en vådlig färd på flykt undan inbördeskriget i Syrien.