Dagen efter

Igår för 74 år sedan - söndagen den 27 januari - befriades det nazistiska koncentrationslägret Auschwitz sex mil sydväst om Krakow i Polen. De få överlevande kunde då berätta om fasorna under det vi kallar Förintelsen. Miljoner människor som plågades lemlästades och mördades i en omfattning som saknar allt historiskt motstycke.

Jag var i Auschwitz för 14 dagar sedan, dels för att jag alltid velat se med egna ögon, dels för att se om jag fortfarande kunde fotografera någorlunda efter min stroke för ett drygt år sedan. Det har inte blivit så mycket plåtande under sista året av förklarliga skäl. När vännerna Krister Klereus och Göran Tonström föreslog att vi skulle resa tillsammans avgjorde det saken.

Jag gick därför, stödd på käppen, i fotspåren av alla de judar, romer, homosexuella och ”untermenschen” som nazisterna målmedvetet utrotade med ofattbar grymhet. 74 år kan tyckas som en lång tid. Men träden minns. Den leriga marken minns. Och väggarna i barackerna minns. Väggarna som i stum tystnad ruvar på en ohygglig historia. 

Jag gick där för 14 dagar sedan, försökte fotografera och såg det sista dagsljus och de kala väggarna i gaskamrarna som hundratusentals medmänniskor också måste ha sett innan dörrarna slogs igen och giftgasen släpptes på. Jag satte mig ner för att vila en stund, matt av intrycken, samtidigt som en stor kråkfågel passerade utan att ge ett ljud ifrån sig.

Igår var den internationell minnesdagen för att hedra Förintelsens miljoner offer. Det var samtidigt en dag att högtidlighålla för alla som kämpar mot intolerans, främlingsfientlighet, antisemitism och rasism.
Igår och alla andra dagar.