Gå och se!

Maj 1944. 

Drygt 400.000 ungerska judar anländer i godsvagnar till nazisternas dödsläger i Auschwitz Birkenau.

Redan på perrongen sorteras människorna i "användbara" och "obrukbara". De "användbara" avlusas och håret klipps. De "obrukbara" tas åt sidan....

Två okända SS-officerare fotograferar händelserna och bilderna monteras i ett litet fotoalbum som hittas av en slump efter krigsslutet 1945. Det lilla albumet är de enda kända fotografierna inifrån dödslägret. Alla andra kända bilder - bilder av de döda och utmärglade, togs av ryska, amerikanska och engelska fotografer efter befrielsen. Det är de bilder vi vanligtvis brukar sammankoppla med Förintelsen.

Det här är något annat. Det är mördarnas egna bilder från en dag på jobbet.

Jag går runt på utställningen på Judiska Museet i Stockholm där bilderna nu visas. Utställningen pågår under hela vintern och Fotografiska m fl gallerier får ursäkta men detta är den starkaste fotografi jag sett på mycket lämge.  Inte tekniskt, inte visuellt eller formmässigt utan för att det är ett fullständigt unikt fotografiskt dokument över någonting som skedde för bara lite drygt 70 år sedan.

Jag stannar länge framför varje bild. Försöker möta blickarna från de människor som inte längre finns. De ser inte in i kameran och flera verkar närmast lättade över att ha blivit utsläppta ur godsvagnarna. Det var i maj 1944 och det verkar ha varit varma dagar.

I fonden på en översiktsbild skymtar två skorstenar från gaskamrarna....

En av bilderna verkar vara tagen under ledighet. Ett gäng soldater av hög rang skrattar och roar sig med den kvinnliga lägerpersonalen. En tillfällig paus innan det är dags att återgå till jobbet. Det är den mest obehagliga bilden av alla. Mördarnas egna bilder. Till synes oskyldiga. Jag tänker att idag är samtliga personer troligen döda. Bara bilderna finns kvar.

Gå och se utställningen. På det att vi aldrig någonsin må glömma.

Händer

Märker att jag allt mer sällan skriver i bloggen. Har haft fullt upp med andra saker...

Har plågats under de sista veckorna av en värkande rygg till följd av dotterns lägenhetsrenovering där jag burit och lyft på ett sätt jag kanske inte skulle ha gjort. Följden av detta att jag nu går omkring som en värkande ostbåge när jag försökt ta mig fram genom tillvaron.

Nåväl, igår var det så dags för ett besök hos naprapaten. Och visst blev det lite bättre.

På väg från behandlingen tänkte jag på vilka fantastiska redskap händer är. Så bestämda och samtidigt så mjuka och fredliga. När jag kom hem tog jag en bild på de händer jag älskar mest i hela världen.

Min hustrus.