Fem år sedan på Rinkeby torg

Om konsten att fotografera nära människor

Jag noterar att Bruce Gilden ställer ut på Fotografiska i Stockholm. Han är ju för vissa lite av en idol, särskilt bland s k gatufotografer, eftersom han går nära de människor han fotograferar. Han är ju dessutom medlem i Magnum gubevars och då måste han vara skitduktig, eller…?

Jag ser på en film på youtube där Gilden går omkring på gatorna i New York och trycker upp sin Leica med en 28:a långt innanför människornas ”comfort zone” och bränner av en blixt rakt i ansiktet innan han snor runt, låtsas som inget har hänt och snabbt går vidare. De flesta han plåtar hinner inte se vad som hände.

Jag ser därefter på hans bilder och noterar att han främst söker efter bilder på människor som ser udda ut, lite trasiga, fula, trötta och uppgivna. Bilderna blir ibland smått groteska porträtt av freaks.  Men det är bilder som hyllas som stor fotografi….

Jag tänker att få av de människor han plåtar kan känna till att de ställs ut och jag har mycket svårt att tro att han visar sina bilder för dem han fotograferar och ber om lov att få publicera eller ställa ut dem. Detta väcker mina funderingar på rubriken på det här blogginlägget och jag tänker på andra några andra fotografer och hur de närmat sig människor. Några namn som alltid inspirerat mig är Diane Arbus, Bruce Davidson och Anders Petersen, alltså fotografer som i sina arbeten ofta går nära människor för att ta sina bilder.

Diane Arbus (1923-1971) hade en dragning till udda existenser. Fotograferade ofta närgånget och med blixt. MEN hon gjorde det inkännande och var ofta förberedd, påläst och var en omvittnat lyhörd och ödmjuk person. När hon t ex hade läst om ett nudistläger som hon ville fotografera gjorde hon som seden bjöd och gick omkring endast iklädd sin Mamiya-kamera. När hon hängde med transsexuella och andra udda existenser på barer och nattklubbar var det samma sak. Hon levde i miljöerna under en tid innan hon började fotografera. Kanske hjälpte det henne också att hon var en anspråkslös kvinna och inte en så påträngande figur som Bruce Gilden.

Bruce Davidsons gigantiska arbete med ”East 100 Street” från 70-talets Harlem i New York innebar ett annat fotografiskt angreppssätt. Han hade föresatt sig att fotografera människor i en specifik gata i ett område som då var allt annat än säkert på den tiden. Men han grep sig an projektet med en storformatskamera på stativ, plåtade ungar på gatan och kom tillbaka dagen efter med ett gäng kopior som barnen tog hem och snart började han bli hembjuden till folk. Han gjorde sig igenkänd och accepterad helt enkelt. Slutresultatet är, boken East 100 Street, ett helt enastående fotografiskt arbete. Skamligt nog har Bruce Davidson aldrig platsat på Fotografiska. Trots att han lever och fortfarande är aktiv fotograf.

Anders Petersen tror jag de flesta fotomänniskor känner till. En svensk fotograf som redan i slutet av 60-talet slog igenom med bilderna tagna på ”Café Lehmitz” från Reeperbahn i Hamburg. Bilder av utsatta och förbrukade människor i utkanten av Hamburgs nöjeskvarter. Det är också bilder som har att göra med Anders egen historia från Hamburg, hur han hamnade där och vilka han som ung umgicks med. Han berättar om människorna på Café Lehmitz som sina vänner och det syns i hans bilder.

Anders Petersen har idag en enorm produktion bakom sig, hundratals separatutställningar i Sverige och utomlands, ett trettiotal böcker och han har alltid levererat berörande bilder. Själv tycker jag mest om hans böcker från institutioner, fängelser, äldreboenden och mentalsjukhus, miljöer där man måste vara en längre tid, visa vem man själv är och förklara sina avsikter innan man kan börja fotografera. Jag tänker, när jag ser på Anders Petersens sätt att närma sig människor. att om Bruce Gilden hade gått in på ett ställe som Café Lehmitz och smällt av sina blixtar hade han omgående åkt på dyngstryk.

Av detta kan man dra slutsatsen att jag tycker att man alltid måste kunna stå för sina bilder av främmande människor. Och alldeles särskilt när du går tätt inpå. Det måste finnas en – om än ordlös – överenskommelse om att det är ok när jag som fotograf tar bilden och att den som blir fotograferad är med på att bli fotograferad.

Bilden nedan tog jag en gång i ett flyktingläger i bergen mellan Turkiet och Irak. Hundratusentals kurder hade flytt upp i bergen undan Saddam Husseins hot om vedergällning.

Jag var där för Rädda Barnens räkning. Så var också Peter Knopp från Aftonbladet. Han plåtade på ett annat sätt, nästan aggressivt, han smällde blixten rakt i ansiktet på utsatta människor, många skrek också åt honom att försvinna, minns jag. Min bild tog jag utanför ett tält, kvinnan kunde engelska och när jag frågade om jag fick ta en bild av henne och barnet sa hon ”Yes, and you must show the picture to the world!”.

Nu blev det inte riktigt så. Bilden hamnade visserligen i en Rädda Barnen-kampanj, men Peters Knopps bilder fick flera uppslag i Aftonbladet och internationell spridning.

Ett halvår senare satt Peter och jag över en fika och jag minns att han sa nåt i stil med ”Visst känner man sig som en buffel ibland, men va faan bilderna måste ju fram…”. Och så är det naturligtvis, det handlar om realiteter för pressfotografer, inte bara för Peter Knopp (som tyvärr avled 2003), och som var en lysande fotograf på många sätt.

Men för Bruce Gilden är det annorlunda. Han har ingen pressläggning att ta hänsyn till.

Och med det i åtanke borde han kanske lägga om stil eller fundera över vad han håller på med. Eller kanske borde han spana in några av våra svenska s k gatufotgrafer. Birgitta Nilsson från Norrköping, Anna Lithander från Göteborg och Bengt Hansson från Stockholm till exempel. Fotografer med både värme, humor och mänsklig närhet i sina bilder, Enastående fotografer helt enkelt. 

./.

Hunden i sängen

Lördag morgon. Ligger kvar en stund i sängen och låter tankar och minnen flyta fritt en stund. Två kärlekar ligger bredvid. Den ena, en tik av den ädla rasen Lapsk vallhund, gillar också att ligga och dra sig innan det är dags att gå ut på morgonpromenaden i parken bredvid där vi bor.

Men många  tycks mena att låta hundar sova i sängen är snuskigt, illlaluktande och allmänt motbjudande.

Ja, då jag väl en snuskpelle då…. precis som min fru. Och hon luktar verkligen inte illa. Tvärtom!

Och känslan av att vakna med hunden bredvid sig, närheten och doften, gör att jag gärna kör lakanen lite oftare i tvättmaskinen.

Dagoberts son - ett konstnärsliv i DDR

Bilden ovan är troligen det enda som finns på Dagobert Biermann.

Dagobert vem?, undrar du. Inte så konstig undran eftersom han mördades  i Auchwitz-Birkenau någon gång 1943  bara 37 år gammal. Dagobert tillhörde den kommunistiska rörelsen i Hamburg i Tyskland under 30-talet, alltså den arbetarrörelse som den framväxande nazismen såg som sitt historiska uppdrag att krossa och utplåna.

Dessutom var Dagobert Biermann jude, vilket naturligtvis bidrog till hans död i förintelselägret.

Men Dagobert, tillsammans med hustrun Emma, hann ändå få en son den 15 november 1936  som de döpte till Wolf.

När jag gick i gymnasiet på 60-talet hade jag en lärare i tyska som under en lektion spelade upp en sång från en bandspelare, en sång som vi naturligtvis skulle försöka förstå den mer språkliga innebörden av, men jag blev som förhäxad av rösten och gitarrspelet. Det var alltså Dagoberts son Wolf Biermann som spelade och sjöng.

Något år senare gjorde vi en klassresa till Berlin. Jag hade tagit reda på att Wolf Biermann bodde på Chaussestrasse 131 i dåvarande ÖstBerlin. När jag väl passerat gränsövergången och knackade på dörren minns jag att Wolf Biermann såg mycket förvånad ut över att få besök av en spoling från Sverige, men han bjöd mig in i lägenheten och bjöd på té.

Eftermiddagen gled över i kväll och uppenbarligen tyckte han att det var kul att jag var där. Wolf Biermann var vid den här tiden en vispoet som inte fick uppträda i DDR och hans sånger spelades aldrig offentligt. Men i en hörna i vardagsrummet stod en Revox-bandspelare och en mikrofon med vilket han spelade in sina sånger som gavs ut i VästTyskland som LP-skivor i allt större upplagor .

Skrattande berättade han om hur hans kompis, som var duktig fotbollspelare, brukade sparka en boll innehållande ljudbanden vid ett givet klockslag på ett särskilt ställe vid Berlinmuren. Wolf Biermann var alltså en ”icke önskvärd” konstnär och intellektuell i DDR, han ansågs som alltför kritisk i sina sånger, visserligen inte fängslad. Men likväl fången i sin lägenhet. Ham var en nagel i ögat för statsdiktaturen i DDR.

Han hade själv valt, i början av 50-talet, att som 17-åring flytta till ÖstBerlin och han läste några år på Hubolt-universitet men kom i kontakt med intellektuella kretsar kring Berliner Ensemble, den teater där Berthold Brecht verkade fram till sin död 1956. Wolf arbetade under några år som regiassistent på den teatern i mitten på 50-talet.

Det är tre saker jag särskilt minns från den där kvällen på Chaussestrasse 131. Dels när han spelade upp sina tonsatta översättningar av Nils Ferlin – ”und ich habe ganz magera beine, und mager sind arme och halz”, dels porträttet på hans pappa Dabobert som han hade på hederplats i en välfylld bokhylla.

Men mest minns jag en gapig liten tjej som sprang omkring i lägenheten och med hög operaröst försökte väcka uppmärksamhet. Minns att Wolf röt till henne att hålla tyst flera gånger och så nåt om ”jävla styvdotter, det kommer att gå illa för henne..."

1976 fick Wolf Biermann efter mycket om och men utresetillstånd för att ge ett antal konserter i Väst. Han spelade då bland annat även i Stockholm. Men han nekades inresetillstånd tillbaka till ÖstBerlin!, alltså blev han persona non grata i sitt hemland DDR. Istället bosatte han sig i Hamburg, främst för att ta hand om sin gamla mamma, men han blev också en förkämpe för ”Die Grüne”, en framväxande miljörörelse och numera ungefär Miljöpartiet i Tyskland.

Idag, som 88-åring, pendlar Wolf Biermann mellan Hamburg och en liten stad i Sydfrankrike där han har ett hus och pysslar med att översätta bland annat Shakespeares sonetter.

För dig som är intresserad av hur Wolf Biermann låter bifogar jag två länkar. Den första är en av Wolf själv.

Den andra är hans styvdotter, den där gapiga ungen i lägenheten. Men som med tiden gjorde en egen sångkarriär.

Hon heter Nina Hagen….

https://www.youtube.com/watch?v=GSw5H4tY29A&list=RDGSw5H4tY29A&start_radio=1

https://www.youtube.com/watch?v=IqgcByaNyhc

./.

Sex i DDR

Sexualiteten i gamla DDR var ett kapitel för sig, ett skuggspel mellan mänskliga behov och officiell moral. Lite som ett okopierat negativ. Jag minns t ex att det fanns två olika märken av kondomer - om och när de fanns att tillgå vill säga. Den ena hette "Diplomat" och höll en acceptabel standard men var dubbelt så dyr som "Anti-Baby" som närmast kunde liknas vid en cykels innerslang.

I övrigt rådde i princip en sexualmoral som var "modern", även om homosexualitet ansågs perverst och statsfientligt, för att inte tala om transsexualitet. I brist på preventivmedel, ansågs det som socialistiskt jämlikt att kvinnorna alltid hade rätt till fri abort och därför inte kunde exploateras som sexualobjekt.  Pornografi var, i konsekvens med detta, ett västkapitalistiskt påfund och motarbetades stenhårt.

Men människan är nu en gång som hon är och istället för bakelser får man äta skorpor. Medan det på andra sidan Berlinmuren fanns både bordeller och sexklubbar odlades det i DDR en naturistkultur där friska och starka kroppar var idealet. Nudistlägren vid Östersjökusten var många och välbesökta och det naturist-förbundets tidskrift var under perioder den mest sålda tidskriften av alla i DDR, särskilt när den hade bilduppslag och reportage från sommarlägren där människor ägnade sig år stärkande gymnastisk, nakna och fria.... 

Men medan man i ÖstBerlin gottade sig i tidskrifterna stod människor på andra sidan och blickade över Berlinmuren med en helt annan längtan efter verklig mänsklig förening.

Muren som brutalt delade Berlin varade mellan 1961 till november 1989, och för många blev den en betydande del av livet och en vardaglig realitet. Jag minns den från mina Berlinresor på 70 - och 80-talet och den kom att forma min livssyn och la grunden för mitt politiska tänkande. Om jag någon gång svajar till i synen på vad frihet är brukar jag titta på de gamla bilderna....