Som jag minns det II

Christer Strömholm hade stor respekt med sig som rektor på Kursverksamheten Fotoskola under åren 1962-74. Det var nästan så att jag var rädd för honom och hans skarpa korthuggna kommentarer. Som fotograf var han en gigant, rent av en myt. För många var han också närmast en fadersfigur.

Men långt senare, i början av 90-talet mjuknade han. Som när jag tog det här porträttet.

- Vill du vara med?, frågade han kvinnan i rummet som stillsamt kom och lade handen på hans högra axel.

- Det känns lite mindre ensamt så, minns jag att han förklarade sig. 

./.

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se

Som jag minns det

Det hade hunnit bli nästan helt mörkt innan Läkare utan gränser äntligen nådde fram till flyktinglägret. Hennes tidigare så trötta ansikte sprack upp i ett stort leende.

"Gud har inte övergivit oss!", minns jag att hon ropade...

./.

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se

Lördag eftermiddag i Berlin

Berlin, i lördags.

Jag har varit i Berlin många gånger men aldrig varit i Wannsee, en halvtimmes färd med S-bahn utanför centrum. Wannsee är ett äldre villaområde för mer välbeställda berlinare. Men platsen har en särskild historia.
Den 20 januari 1942 samlade SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich ett gäng nazister i den här villan.
De beslut som fattades där och då, och de konkreta planer som gjordes klara runt konferensbordet, ledde fram till Förintelsen, folkmordet utan historiskt motstycke. Vi vet alla vad som sedan skedde under de tre kommande åren i Tyskland.
Numera är villan i Wannsee ett museum över vad som hände där. Men tyvärr var det stängt i lördags på grund av renovering. 

I stället promenerade jag runt i parken och kände att fortfarande, mer än 77 år senare, är det en  plats där skuggorna fryser fast.

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se 

Äntligen en vettig programvara för oss svartvita nördar

I skåpet har jag närmare två meter pärmar med gamla negativ. Resultatet av 40 års fotograferande, i huvudsak Tri-X, framkallat i D-76, Rodinal eller High Sensitive. Har inte räknat antalet rullar men det är en jäkla massa. Långsamt arbetar mig igenom pärmarna för att en gång för alla digitalisera rubbet.

Jag började med en negativscanner av märket Plustek, men höll på att bli tokig av all surrande väntan. Provade ett gäng mjukvaror också men blev inte nöjd med resultatet.

Av en händelse visade Thomas på Crimson hur dom gjorde när dom ”scannar” negativ; en DSLR fullformatare på ett pelarstativ, negativet mot ett ljusbord och sedan exponera i raw. Genast blev det mycket bättre, men fortfarande återstod invertering och en massa pillande i Photoshop och Silver EFX för att få till en acceptabel ”kopia”, hög och lågdagrar osv.

Det är sällan jag gör reklam för något, men det som verkligen blev pricken över i för mig var när jag hittade en programvara som heter Negative Lab Pro. Det är ett konverteringsprogram, i form av en plug-in för Lightroom, som med några snabba inställningar gör en mycket snygg konvertering av det avfotograferade negativet. Det inehåller precis vad man behöver för att ställa in ”kopieringen”. Och tydligen funkar det utmärkt för färgnegativ också, men det har jag inte provat ännu.

Bilden ovan har precis den tonkurva, kornskärpa osv som när jag gjorde på papper på den analoga tiden i mörkrummet för 35 år sedan. Plus att jag lagt till en försiktig toning.

Tack Negative Lab Pro för hjälpen. Mitt digitala mörkrum är f o m nu mer eller mindre komplett.

./.

Mer av mina bilder på www.fyrafotografer.se

I natt drömde jag om Uffe

Ulf Davidsson var min kamrat under några år i början av 70-talet. Vi gick tillsammans på Christer Strömholms fotoskola och vi drömde om en framtid som fotografer ute i den stora vida världen.

Det blev inte riktigt så. I alla fall inte för mig.

Ulf däremot tog sig via vikariat på Rapport till Mellanöstern som SVT-korrespondenten Bosse Holmströms fotograf. Jag minns Uffes bilder från inbördeskrigets Beirut på 80-talet. De få gånger vi träffades i Stockholm berättade han om krigets vansinne och de faror han utsatte sig för.