Ådalens pris

Ikväll den 10 augusti 2023 delades Birger Norman-priset ut i Folkets Hus på den lilla ön Svanö i Ångermanälven. Det tillfaller i år idéhistorikern och författaren Sverker Sörlin.

Svanö är själva hjärtat i Ådalen, en ö i skuggan av den gamla Sandöbron. Nära platsen för morden i Ådalen 1931 då fem oskyldiga människor sköts ihjäl av militär och alldeles nära där Sandöbron rasade den 31 augusti 1939, den värsta byggolyckan i svensk historia.

Det är länge sedan Ådalen utgjorde ett industriellt centrum men för inte alltför länge sedan låg här ”såg vid såg” och fartygen kom från när och fjärran och förde ut massa och virke ut i vida världen.

I den miljön växte författaren och journalisten Birger Norman upp. I sina böcker och reportage skildrade han ådalarnas folk och även den fackliga och politiska kamp som präglat det ”Röda Ådalen” alltsedan industrialiseringens början.

Även jag är präglad av Ådalen, det var här jag växte upp och det var i de här fabrikerna mina mor - och farföräldrar arbetade och slet ut sig. Men Ådalen var och är också en plats för dragspel och glädje. ”Månsken över Ångermanälven” är en låt som alltid är ympad i mitt DNA.

Det sällsamma ljuset i Ådalen har också inspirerat många konstnärer genom åren. Helmer Osslund, Bengt Lindström och Anders Åberg för att nämna några.

Författaren Birger Norman var nog den som bäst fäste ”Ådalens själ” på pränt när han skrev på den speciella och kärva dialekt som fortfarande talas här uppe. Hans diktsamling ”Utanikring” är en av mina favoriter.

Bilden ovan tog jag av en grupp arbetare som precis gått av det sista skiftet på massafabriken i Köpmanholmen 1982 då fabriken slutligen lades ner efter nära hundra års drift. Det var en mycket speciell stund när en grupp jobbare satt i den tidiga gryningen och lyssnade till hur ljudet från fabriken sakta klingade ut i den tidiga morgonen. Olönsamhetens obevekliga stillhet.

 Birger Norman skrev om den återhållna känslan av besvikelse på Ådalens dialekt så här:

Bolaga å koncärna

ha kalasa

på Ådalen.

Äte å kaste ätte sä.

Som äggskala

på en kas.

Slockneskorstena

å tomfabrika.

Färe å söderut.

Enen före

å ’n annren ätte.

Dä ä ådalsbona

som ha bjudd.

Ingen bju ijänn.

Instängdheten på fyrans buss

Skärvor ur en 50 år gammal flyttkartong med negativ

Sommaren är kort. Och nu är ledigheten på torpet i Norrland över.

God mat och vin, salta bad och ett hyfsat väder blev det i alla fall.

Samt ett mycket oväntat möte.

Och detta, av alla ställen, på parkeringen utanför Willys i Kramfors i Ångermanland.

Hon heter Lotta och är sedan 41 år bosatt i Nordnorge där hon numera är pensionär efter ett långt yrkesliv i den norska sjukvården.

Vi har haft en ytterst sporadisk kontakt sedan vi 1972-73 bodde i samma kollektiv vid Mariatorget i Stockholm.

Det var på den tiden jag gick i Christers Strömholms Fotoskola.

Hon och hennes norske man var i alla fall på dragspelsfestival i Kramfors och ville vi skulle träffas. Och så blev det.

- Här ska du få, sa hon och öppnade bagageluckan till sin bil. Jag har under alla dessa år haft den här lådan på vinden och nu tänker jag att du kan ta hand om den.

 I den slitna flyttkartongen dolde sig mängder av gulnade negativark, flera orange Agfa-kartonger med kopior. Allt från tiden i kollektivet.

- Det mesta är nog dina gamla negativ, sa Lotta.

- Ja!, utropade jag. Det är ju den där gamla kartongen som jag alltid undrat vart den försvann när jag flyttade från stan.

- Jag tog med den till Norge, varför vet jag inte, svarade Lotta. Men nu får du tillbaka den i alla fall.

Tillsammans började vi bläddra, fnissade förtjust och sakta kom minnena tillbaka från tiden då vi var unga, sökte våra gränser och aldrig undrade vart vi skulle ta vägen i livet.  Inget större ansvar hade vi och en Tri-X kostade bara några kronor på den tiden.

Då, för 50 år sedan då Vietnamkriget var en politisk vattendelare, vi var radikala på många plan, alla tjejer år ju p-piller och ingenstans fanns minsta lilla tillstymmelse till datorer, mobiltelefoner eller internet.

Jag brukar tänka att det var frihetstiden i mitt liv, ansvarslöst javisst, men två år jag minns med värme.

Sedan delades våra vägar, frihetsdrömmarna i kollektivet krossades mot vardagens rev och för några i av oss gick det i diket rejält. Ytterligare andra är döda sedan länge.

Men Lotta och jag har klarat oss hyfsat och jag har nu fått tillbaka en borttappad kartong att gräva i, mängder av negativ att scanna och sysselsätta mig med i höst.

Bilder som jag tog för 50 år sedan. Som små skärvor ur mitt liv. Tagna med min gamla svarta Nikon F och en 35:a som fortfarande fungerar även om den mest ligger och sover i kameraskåpet.

Bilden ovan är bara en av alla dessa skärvor i kartongen.

Kanske blir det en liten bok framöver. Det finns så mycket att berätta.

Vi får se….

PS. Det är INTE Lotta på bilden. Om jag inte minns fel är det en gammal uppgift från Fotoskolan som hette typ ”Naket".DS