Nytt År

Lördag 2017-12-30

Snart börjar raket-och smällarhelvetet och hunden kryper ihop och skakar. En klassisk hänsynslös avslutning på den gångna året, ett år som skulle kunnat vara mycket bättre. Trump-helvetet i USA. Fortsatta strider, terror  och civilbefolkningen som betalar priset i Syrien och Irak. Rohyinga-folket i en flyktingkatastrof som trotsar all beskrivning.

Och här hemma tornar valrörelsen upp sig. Samma gamla tjat och innehållslösa slagord utan sakligt innehåll, men med en märkbar förskjutning åt höger. 2018 lär bli det år då ”alla” tycker att migrationsfrågan måste lösas genom att stänga gränser och kasta ut tiggare.

I och för sig var 2017 inte så mycket att yvas över heller. Själv fick jag visserligen ur mig en bok, deltog i några utställningar men jag fick också en stroke. Mödosamt kravlar jag mig nu långsamt ur den och tänker vara hyfsat återställd till sommaren. Nåja, på det privata området har det varit bra. Min dotter har flyttat ihop med en bra man som jag gillar skarpt, min hustru står fortfarande ut med mig och mina två söner har jag goda relatiomer med och de går båda från klarhet till klarhet. Dessutom har jag börjat kunna plåta igen trots stroken. I mars har jag och vännerna i ”fyra fotografer” dessutom en utställning på Galleri Korn i Stockholm. Så vad mer kan jag önska mig egentligen?

Vaknade i morse vid sextiden i min vanliga säng efter en underbar vecka på  Kanarieöarna. Beckmörkt utanför. Då förstod jag med ens vad jag saknade - ljuset, värmen och det salta havet. Och glädjen i min frus ögon i förrgår  efter ytterligare en dag i solen....

Om jag ens tänkte...

Vi var på väg mot Asmara i Eritrea i skymningen och stannade bilen utanför en by för att kissa. Plötsligt kom den unga flickan gående med sin lillebror på ryggen. Jag ryckte till mig kameran, gick fram till flickan, nickade, pekade på kameran och liksom frågade om jag fick ta några bilder.Jag förstod på hennes ansiktsuttryck att det var ok, i alla fall sa hon inte nej. Antagligen vågade hon inte. Jag lyfte kameran och tog den första bilden.

Därefter tog jag några steg närmare och tog den här bilden.

Efter att snabbt ha tagit några porträtt såg jag flugorna i lillebroderns ögon, tvekade först en sekund, tog därefter två steg till och tog den här bilden.

Därefter log jag och bockade till tack, flickan traskade raskt vidare utefter vägkanten med sin lillebror på ryggen och vi satte oss i bilen och åkte vidare till hotellet i Asmara.

Väl hemma kopierade jag bilderna och jag minns att vi hade en lång diskussion om vilka bilder som var ok. Det blev t o m en moralisk diskussion om "exploatering" när det kom till flugbilden. Slutligen enades vi om att den första bilden var ok att publicera i reportaget om barns utsatthet i Eritrea, ett av jordens fattigaste länder,

Så här långt efteråt kan jag tänka att alla tre bilderna är sanna i dokumentär mening. Så här såg det nämligen ut. Småbarn plågades av flugor runt ögon och mun. Det var dessutom livsfarligt att vika av från småvägarna med tanke på alla landminor som grävts ner i marken under det långa kriget med Etiopien. Jag såg ofta barn som stapplade fram med dåliga benproteser osv. Men jag tänker att framförallt bild två och tre kräver en förklarande text. Jag tänker också i mitt stilla sinne att när man fotograferar människor i utsatta situationer bör man ha klart för sig varför bilder tas och i vilket syfte. Jag skulle absolut inte ha tagit bilderna med teleobjektiv och utan att gett mig till känna. Då hade det varit exploatering. Det hade varit fegt. Precis som jag kan uppleva att en en hel del s k gatufotografi är feg fotografi. Bilder utan ansvar.

Men i just det där mötet, utefter en landsväg i Eritrea vet jag faktiskt inte om jag tänkte i dom banorna,  om jag ens tänkte alls...

Ett hastigt möte

Ett hastigt möte vid en vägkant på landsbygden utanför Asmara i Eritrea. Jag gillar hennes blick och det faltum att hon och den lillebror som hon bär på ryggen tillhör hälften av jordens befolkning, d v s alla miljarder människor som idag är barn och under 18 år.