Inför 1 Maj 2016

Massorna hyllar Kungen idag och media är som tokiga.

Själv kopierar jag - skriver ut, asylsökande Moustafa Jano Janographic fantastiska bilder. Svenska flyktingförläggningar saknar nämligen kvalitativa fotoskrivare och för den dagersättning (24:-/dygn) som asylsökande får kommer man inte långt. Det lär ta månader att få råd med ett anständigt Epson - eller Hahnemuhle-papper i A-3.
Det är ett drygt jobb att mäta, väga och putsa på varje C-print. För andra kanske det går snabbt, men jag är lite långsam av mig. Hittills ser det dock mycket bra ut. Inte minst uppvägs pillandet av Moustafas enastående bilder när de sakta kommer ur skrivaren. Jobbet lär nog ta hela dagen imorgon också. Så när massorna ska samlas under diverse fanor lär det bli utan undertecknad. 

Men OM jag ändå skulle dyka upp i något av 1-majtågen imorgon så lär det bli under paroller för omedelbara fredsförhandlingar och ett verkligt eldupphör i Syrien. 
Resten av fanorna bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. 

Denna dag i Karlshamn

Stockholm 2016-04-28

Jag åkte t o r Sthlm-Karlshamn idag för att träffa och intervjua Moustafa Jano, flykting och grafisk konstnär från Aleppo i Syrien. Det blev en bra intervju och ett verkligt möte. Vi snackade RGB, dpi, Photoshop, konst och bild i en salig röra. Som man gör när man har bild som gemensamt intresse och med människor som man vet fattar.

I bilen på vägen hem hörde jag på Ekot på radion att sjukhuset i Aleppo bombades sönder och samman i natt. Flera av de omkomna var barn och även den siste barnläkaren i tvåmiljoner-staden strök med. T o m Läkare utan gränser har nu lämnat staden och dess människor åt sitt öde

I bilen satt jag också och tänkte;

Jag är välmående, har pass och personnummer, bostad, en underbar familj och hyfsat ordnad ekonomi. T o m en liten bil finns i garaget och en hund som hälsar glatt och ett gammalt torp i Norrland som sommarviste.
Moustafa är  utbildad på Konsthögskolan i Damaskus, men är utan personnummer. Hans fru sitter fast i norra Irak med två småbarn en sjumånaders baby som Moustafa aldrig träffat annat än via internet. Han bor sedan 19 september-2015 i en mycket enkel bostad i en av Bert Karlssons flyktingförläggningar i Blekinge. Flykten från Turkiet till Grekland skedde i en liten båt med 55 andra. Allt slängdes överbord allteftersom båten sakta men säkert vattenfylldes innan några grekiska fiskare kom till undsättning i sista stund. Resan till Sverige var ingen söndagspromenad heller. Idag lever Moustafa på 24 kronor om dagen från Migrationsverket.

Jag kan nästan inte ta in vad han varit med om.
Ändå är vi så lika, min nyfunna vän och jag.
Det är bara världen som är outhärdlig.
Fullständigt outhärdlig.

ÄNTLIGEN!

Jag minns det så väl.

Det var en sen kväll i Christer Strömholms lilla labb på Södermalm vintern -73 och jag stod och kopierade hans bilder av transsexuella för en planerad bokutgivning  i Frankrike. Då ringde i telefonen och Christer frågade om jag ville komma upp och träffa en speciell person över en fika. Christer bodde alldeles i närheten från labbet så det var ett välkommet avbrott från fixlukten och det svaga rödljuset

Det var där och då jag för första gången träffade en av ”hans vänner från Place Blanche”, dvs en av de transsexuella som han fotograferat. Det blev ett avgörande möte med en otroligt vacker och intelligent kvinna. En kvinna som fattat det livsavgörande beslutet att genomgå en könskorrigering från man till kvinna. Jag hade svårt att sova den natten, låg och tänkte på alla människor på bilderna i sköljen och att det var något mycket mer än bara bilder. Jag minns att jag tänkte på rättigheter och tolerans, på mod och vägval i livet. Att våga bli den man är. Jag tänkte på mina egna fördomar och hämningar, rädslan inför det obekanta. Christer Strömholm drogs till dessa transsexuella människor, deras hemligheter och utsatthet i Paris i slutet av 50-talet och under 60-talet. De blev hans vänner. Strömholms bilder togs i en tid då toleransen mot avvikande var mycket låg och då de transsexuella levde under utsatta förhållanden, i slutna sällskap i skydd av stadens nattmörker.

Idag är Strömholms bilder fotohistoria. För mig kom de att betyda så mycket mer, inte bara som fotografi. Jag vet också hur många av Christers transsexuella vänner som led alla helvetes kval. Många av dem är sedan länge döda. För flera blev självmordet enda utvägen.

 När rätten till statligt subventionerade könskorrigeringar infördes i Sverige 1972, togs ett regelverk fram för att förhindra att ”ytterligare perversioner” skulle skapas. Lösningen på detta blev sterilisering, d v s ingen fortplantningsförmåga. Kvinnor skulle inte kunna bli ”biologiska fäder” och tvärtom. Det var inte heller tillåtet att spara könsceller.

Omkring 800 transpersoner har utsatts för denna behandling i Sverige.

Det påminner inte så lite om de tvångssteriliseringar som drabbade drygt 60.000 svenskar från mitten av 30-talet fram till 70-talet. De som steriliserades var ofta barnhemsbarn och intagna på institutioner. Människor på folkhemmets skuggsida som av myndigheterna inte ansågs värdiga att föra sina gener vidare. Faktum är att endast nazisterna i Tyskland under sina 12 år vid makten lyckades toppa denna siffra procentuellt.

 Nu verkar det äntligen som att regeringen förbereder ett lagförslag som kommer att kompensera de drabbade transpersonerna i Sverige ekonomiskt. Det är inte en dag för tidigt. När jag läser om detta i dagens tidning känner jag en blandning av glädje och vemod.

Jag tänker på det där sena kvällsfikat hemma hos Christer. Jag tänker att det handlar om vår förmåga till tolerans och ödmjukhet.

Den kommande lagen är ett viktigt steg i den riktningen.

ENASTÅENDE!

16-04-19

Jag vet att det bland vissa inte anses ok att visa andras bilder i Fotosidans blogg, men det finns undantag....

Moustafa Jano kom som  flykting från Aleppo. Med nöd och näppe överlevde han Medelhavet. Han bor nu i Karlshamn och med sina bilder och collage bearbetar han vad han varit med om.

Jag stötte på hans bilder på nätet, har bara sett ett tiotal, men det räcker. Det är mycket sällan jag upplever samma nivå av konstnärsskap. Goya, Eugene Smith och Gud vet om inte t o m Vincent van Gogh finns med i ljuset också. Jag har sett mycket men detta är ENASTÅENDE.

Eländet vid Slussen

2016-04-14

Jag har en kompis som inte är särskilt intresserad av bild och fotografi. Han bor nära den stora byggarbetsplats som nu är i full gång vid Södermalms torg i Stockholm. Ett bygge som under de kommande åren ska förvandla Slussen - en av stadens mest kända och fotograferade platser, till något helt...... annat. Få byggprojekt har varit så ifrågasatta som detta bygge. Men nu är det trots protester och överklaganden igång. Framtiden får utvisa hur det blir, men rejält stökigt är det just nu och under kommande år.

Min kompis skickade i alla fall en bild till min telefon för en liten stund sedan. Den korta bildtexten löd "Se så jävligt det ser ut nere vid Slussen nu för tiden"

Och du ser väl vad han menade, eller hur....?