En annan stil

Om jag säger "asylsökande flyktingar" så väcker det känslor och åsikter. Alltifrån Sverigedemokraternas främlingsfientliga retorik till grumliga tyckasyndom-känslor.

Sanningen är att det i de flesta fall handlar om helt vanliga medmänniskor som kommit till vårt land på flykt undan krig, förföljelse och fasor. Precis som vi skulle ha gjort om vi hade råkat bo i dagens Aleppo i Syrien. Det handlar om människor - möjligen med lite andra seder och bruk och kanske med en annan religion, som sliter med att lära sig ett nytt språk, som vill komma i arbete och se sina barn växa upp och göra rätt för sig.

Jag är inne i ett dokumentationsprojekt tillsammans med författaren Doris Dahlin, som kommer att ta tid, säkert ett år, innan det landar som bok och utställning. Ytterst gör jag det för att jag vill lära mig mer om några asylsökandes historia, drömmar och förhoppningar. Det handlar om det nya landet - Sverige, där många kommer att stanna, bli svenskar med rösträtt, medborgarskap, villa och Volvo. Jag har förresten ännu inte träffat någon från Syrien som längtar hem eller tror sig om att återvända om och när freden i framtiden lägrar sig över hemlandet. Det finns bokstavligt talat ingenting att återvända till.

Att fotografera människor i en utsatt livssituation har alltid tenderat att bli bilder av ledsamhet, vädjande ögon och bilder i en mörk tonskala. Av någon anledning anses det mer "dokumentärt", t o m konstnärligt, att fotografera och printa på det sättet. Jag är den första att erkänna att jag ibland "tar i" på det sättet. Svartvit fotografi är manipulativt på ett annat sätt än färg.

Men nu råkar jag i huvudsak vara en svartvit-fotograf. Dock, i det här projektet, vill jag försöka bryta med vad jag är van vid och istället även göra ljusa bilder. Två bilder får illustrera detta. Familjen ovan är från Syrien. Dom bor i Härnösand och väntar ett nytt barn om två månader. Det är en lycklig familj som med största sannolikhet kommer dom att få uppehållstillstånd. Jag kände att jag ville ta en ljus familjebild och bad dom ställa sig mot ett solbelyst fönster, överexponerade medvetet för att få ett skarpt motljus och jag har dessutom suddat bort en bit av en gardin på vänster sida. För att få fram det ljusa, den lilla glädje som det trots allt innebär att ha varandra och att ha överlevt resan över Medelhavet förra året. För att inte bilden ska bli helt tokigt utfrätt är den svagt tonad.

Bilden nedan är också tagen en solig eftermiddag. Den unga kvinnan flydde från Hamas terror i Gaza och har precis fått sitt uppehållstillstånd. På två år har hon lärt sig tala och skriva lysande svenska. Här handlar det om inte bara om tvåspråkighet utan om en trespråkig nysvensk, med engelska, svenska och arabiska i bagaget. Snacka om kompetens.

Det är dessutom en ung kvinna med en jäkla framåtanda, stolthet och drömmar om framtiden i Sverige. Jag ville ta ett ljust porträtt även här, ute på balkongen. Medvetet arbetade jag med olika lager och lite oskarpa konturer i redigeringen utan att för den skull förlora en "dokumentär känsla". 

- Men så smarta och framåt är väl ändå inte alla asylsökande, säger säkert någon. Nej, så kan det nog vara, men om jag för ordningens skull säger att det på dom här två bilderna finns en näst intill färdigutbildad tandläkare och en tidigare restaurangägare. Om och när deras utbildningar valideras och de kommer i jobb har vi fått in nya människor in i bristyrkesbranscher och till mycket låga kostnader. Detta är något det sällan talas om. Att vi med flyktingströmmen fått utbildad arbetskraft utan att ha betalt varken för dagis, grundskola, gymnasium eller högskola.

Dagis förresten, den lille femårige killen på den översta bilden går inte på dagis. Inte för att han eller hans föräldrar inte vill utan för att han råkar tillhöra en asylsökande familj. Då gäller inte de normala köreglerna. Men han mår allt bättre och bättre i takt med att mardrömmarna från krigets helvete klingar av....

Val i Berlin

Söndag kväll 2016-09-18

Jag har precis kommit hem till Stockholm efter en intensiv vecka i Härnösand där jag tillsammans med författaren Doris Dahlin har intervjuat och fotograferat asylsökande. Tanken är att vi under det kommande året ska följa ett antal personer i väntan på besked om man får uppehållstillstånd eller ej.

Väl hemkommen läser jag i tidningen;

"Enligt vallokalsundersökningar idag backar Angela Merkels CDU med 5 procentenheter till 18 procent i det tyska delstatsvalet i Berlin. 
Också stadens största parti, socialdemokraterna, backade med 5 procent till 23 procent.
Samtidigt ser det nybildade främlingsfientliga partiet AFD ut att få omkring 12 procent vilket ger partiet plats i Berlins representanthus. Att AFD går framåt följer samma mönster som i flera andra tidigare delstatsval."

          .....Oroande?

Nå, säger någon, fotosidans bloggar är väl knappast avsedda plats för politiska reflektioner. Så för ordningens skull meddelas härmed att bilden av den koran-läsande mannen under fredagsbönen i Härnösand moské är tagen med en Fujifilm XT-1 med ett 23 mm Fuji-objektiv, bländare 1,4, iso 1600.

Här är en bild till - också tagen under samma fredagsbön.

Samma kamera etc.

Fredagsbönen

Jag tog den här bilden idag fredag 2016-09-16 av en äldre man under fredagsbönen i Härnösands moske'.   Det är första gången jag besöker ett muslimsk kyrkorum. I strumplästen går jag försiktigt omkring och fotograferar diskret, men ändå helt öppet. Jag ser den gamle mannen i hörnet i den överyllda moske'n belägen i ett hamnmagasin i den lilla staden Härnösand. Han påminner mig starkt om min morfar som under sin livstid var stenhård kommunist, men som efter en djup personlig kris slutade sina dagar som djupt troende kristen bassångare i kyrkokören.

Jag möter den gamle mannens blick, han nickar och jag tar bilden. Under en 125-dels sekund hinner jag tänka;

Om det finns en Gud. Om... så är han nog allas Gud, oavsett religiös bekännelse och tillhörighet.  Resten, tolkningarna, moralen, reglerna, krigen i religionens namn och alla andra helveten på jorden får vi nog vackert rannsaka oss själva för.

Vid tjärnen

Vi åkte ut till tjärnen idag för att fiska, min vän Ahmed och jag.

Han är flykting från helvetet i Syrien, kom till Sverige för snart ett år sedan. Väntar på besked om han får stanna eller inte. Hans fru är gravid i sjunde månaden.

Ahmed står på andra sidan tjärnen och metar, jag kastar mina drag. Det är för långt mellan oss för att kunna prata och efter en timme börjar jag gå runt vattnet. Någon vänlig själ har lagt ut bräder över de värsta surhålen. Jag balanserar och räds att trampa fel. Det slår mig plötsligt att livet kanske är som att balansera på en spång runt en norrländsk skogstjärn. Det gäller att se framåt och och undvika surhålen.

Efter en stund kommer jag fram. Vi nickar och ler.

- Everything ok?, frågar jag

- For the moment, Yes, everything is ok for the moment, svarar han.

Sedan fortsätter vi fisket. Vilken stund som helst kommer regnbågsforellen att nappa.

I väntan

Författaren Doris Dahlin och jag är jämnåriga och vi växte båda upp i Härnösand. För 45 år sedan lämnade vi staden som då var det en inkrökt småborgerlig stad, men som idag är helt annorlunda. Härnösand har nämligen med åren kommit att bli en av Sveriges mest flyktingtäta kommuner.

I en tid då migrationsfrågorna diskuteras intensivt och främlingsfientligheten breder ut sig har vi bestämt oss för att berätta om stadens förvandling och om de människor som nu bor på slitna vandrarhem och t o m på Härnösands gamla fängelse. Vi kommer att följa några människor och processen fram till beslut om avvisning eller uppehållstillstånd, en process som oftast tar flera år. Vi vill berätta om alla dessa människors historier, bakgrund, deras flykt, drömmar och förhoppningar. 

Som killen på bilden. Han bor på nio kvadratmeter, lever på 24 kronor om dagen, är högutbildad datasäkerhetstekniker från Dhaka i Bangladesh och han flydde i samband med militärkuppen i sitt hemland. Resten av hans familj finns i andra delar av världen. Han förstod snabbt att en förutsättning för att klara sig var att lära sig svenska så snabbt som möjligt. Som flykting har man inte rätt till SFI-utbildning. Han tillbringade därför sina dagar på biblioteket och den första bok han plockade fram ur hyllan råkade vara "Kärleken" av Theodor Kallifatides. Med en lexion på bengali började han läsa, slog upp vartenda ord i början. Ord blev till meningar, stavelser och böjningar fick betydelse. Han tog varje chans att samtala med svensktalande.

Idag har han läst allt Kallifatides skrivit och har ett svenskt ordförråd och en meningsbyggnad som  övergår många  infödda svenskars. Det har tagit ett år och nio månader, men nu sitter språket.  

Det är om sådant vi vill berätta, om människor på flykt som kommit till vårt land, som gör allt som står i deras makt för att bli de nya svenskarna. Det handlar om att vara i väntan. Om hopp och förtvivlan.

Om att få stanna eller ej.