Mitt mörkrum, nu och då

När jag gick över till digital fotografi, såväl med kameror som med efterbearbetning, kom det att ta ett par år innan jag begrep vad jag höll på med. Eftersom jag är mer eller mindre teknisk idiot, därmed  mycket begränsad som fotograf om man ser till det tekniska. 

Jag har i princip aldrig gjort ett betalt fotojobb och jag har nästan aldrig fotograferat i färg. Under alla analoga år plåtade jag med en Nikon F med en 35:a, årgång 1968, Tri-X pressad till 1600 ASA och framkallad i High Sensitive och med en lös ljusmätare till hjälp när det behövdes. Ibland blev det bra, ibland inte. I mörkrummet hade jag en enkel Leitz Valoy med ett El-Nikkor förstoringsobjektiv och fotopappret var uteslutande Agfa Brovia och Orwo. Någon gång framkallade jag filmerna i Rodinal. Knappast ett imponerande fototekniskt CV, men det räckte för mig. Teknik var något jag hade i händerna, inte i huvudet eller som matematiska beräkningar. 

Mer än så kunde jag alltså inte, men jag lärde mig fortlöpande. När jag kopierade Christer Strömholms negativ i början av 70-talet var det en utmaning som hette duga. Hans kritiska öga var inte nådigt, men jag lärde mig att efterbelysa, pjatta och gnugga kopiornas högdagrar till förbannelse tills han blev nöjd.

Av Kenneth Gustavsson lärde jag mig hur man med hjälp av en nylonstrumpa och förbelysning av papper kunde skapa gråtoner och mjukhet i kopiorna på ett sätt som var helt unikt. Varken Kenneth eller Christer finns kvar i livet, men jag är evigt tacksam för vad de lärde mig.

Alltnog. Jag skaffade som alla andra en digitalkamera, en Mac-dator, Photoshop, Lightroom, plugins, skrivare och hela baletten. Och ingenting stämde. Kallt, opersonligt och det minsta jag drog i spakarna så stack bilderna iväg åt fel håll. Jag bytte kameror i tron att det skulle bli enklare, men ack nej. Försökte läsa in mig på raw-hantering, scannerteknik och utskriftsrutiner. Det blev inte bättre för det. 

Slutligen tänkte jag att renodling är vad det handlar om och därmed började resan in i det digitala mörkrummet på allvar. Det är bara bild det handlar om i slutändan. Vägen dit kan kvitta, tänkte jag.

Numera försöker jag därför göra det så enkelt som möjligt. Jag har gett bort den fina (och dyra) scannern. Istället plåtar jag av gamla negativ via ett macro-objektiv och en mellanring monterat på min Fuji XT-1  inställd på raw-format. Det går fort och smidigt och jag använder ett gammalt stadigt reprostativ, en f d negativhållare och en liten ljusplatta, fast monterat bredvid datorn för denna form av "scanning". Som fjärrkontroll för kameran använder jag en iPad med Fujis tethering-programvara via Wifi. Ungefär som gammal hederlig repro kan man säga. Därefter tar jag in raw-filen i Lightghtroom där jag har en inställning sparad som funkar för det mesta. Bilden är då ett negativ som ser ut ungefär så här;

Bilden fortsätter sedan till Photoshop för justering vad gäller tonomfång, kontrast osv. Oftast trycker jag bara på Photoshops autojusteringar och det är sällan det blir helfel.

Sen låter jag oftast Photoshop invertera bilden till positiv, en operation som sällan blir särskilt snygg. Det brukar bli ungefär så här - lite grått och oprecist;

Därefter börjar det roliga. I photoshop tar jag bort dammfläckar och repor, ibland t o m små störande bildelement (i det här fallet det snöre som löper över pojkens ansikte och det ljusa parti som finns bakom flickans kalufs). Ibland krånglar jag till det ännu mer med lager osv. Jag tycker det är helt ok till en viss gräns, men aldrig så att bildens innehåll allvarligt förvanskas.

Dessutom, och nu är jag verkligen på hemmaplan, brukar jag använda den plug-in som heter Silver EFX som i praktiken är ett "riktigt" mörkrum för svartvitt. Efter lite olika varianter och test på bilden ovan kom den ut så här;

Snöret är borta, kontrasten justerad och en svag sepia-ton är pålagd. Precis om jag minns att jag såg de två barnen bakom ett husvagnsfönster i ett flyktingläger i Bosnien för drygt 20 år sedan. Min bild helt enkelt. Måhända tycker någon att den drar för hårt i svärtan eller bla bla, men det bryr jag mig inte så mycket om. Det är min bild som gäller för mig.

Jag vet också att om jag skulle ta samma bild, i en liknande miljö, med samma visuella avsikt fast med min digitala XT-1 idag, med motsvarande 35 mm optik i färg och i raw, så skulle jag antagligen dra likadant i spakarna, lägga på korn osv tills den landat ungefär som bilden ovan.

Jag är för tillfället i färd med ett projekt om syriska flyktingar och deras första tid på svenska flyktingförläggningar tillsammans med en författare. Målsättningen är att inom något år ha producerat både bok och utställning. Vi får se hur det går. Vi är bara i början av projektet, men jag tog en bild häromveckan av ett "gemenskapsrum" på det gamla fängelset i Härnösand som numera är flyktingförläggning.

Trots att det är en digital färgbild så blev den ändå så här - same same but different. Mitt sätt att plåta. Oavsett fotografisk teknik. Hade bilden varit tagen analogt så hade jag jobbat med den tills den såg likadan ut också.

Så enkelt ser jag på teknik.

Två usla ryssar

Jag var i Berlin förra helgen och besökte DDR-museet. Det är ett museum där man byggt upp miljöer som visar hur människorna levde i den gamla statsdiktauren. Jag fastnade särskilt framför ett skåp med kameror och några filmrullar. Det slog mig med ens att när jag var 14-15 år i mitten på 60-talet så var det sådana kameror som också såldes i Sverige. Märken som Edixa och Pratica och vips mindes jag skyltfönstret hos Forslund Foto i lilla Härnösand där jag växte upp.

Minns hur jag länge stod och titta på den lilla kameran Zenit 3M, en äkta spegelreflex från Sovjetunionen. Efter att ha jobbat extra på helgerna fick jag råd att köpa den. Visserligen hade den inte återgående spegel och skruvgänga, men vad spelade det för roll. Det var en RIKTIG kamera.

”Kör på bländare 5,6 och 1/125-del, det brukar funka”, sa expediten och det rådet följde jag konsekvent, låt vara att resultatet blev sådär. Rodinal-framkallning i en dosa med korrex-band och små svartvita kopior på Agfa-papper via en Opemus kopieringapparat med tveksam optik. Det var så jag började och det var hur spännande som helst.

Ofta satt jag på också biblioteket och bläddrade i årgångar av Foto, i varje nummer en helsidesannons från Brandt optik om Leica. Det var nåt magiskt med annonserna, Leica var grejen och när jag hittade den lilla boken ”Till minnet av mig själv” med bilder av Christer Strömholm blev jag naturligtvis helt knockad och började ta ”svåra” bilder i hans stil; Håligheter i väggar, speglingar i vatten och skelettdelar av döda djur i skogen. Men det blev inte bra. Zenitkameran lämnade en del övrigt att önska vad gällde skärpa. Mitt mörkrumsarbete också.

Alltså var det dags för en Leica. Men en resa till en kibbutz i Israel kom i vägen. Det var en stor sak på den tiden att resa ända till Israel. Minns hur jag satt på strandpromenaden i Tel Aviv och kände det som att Jag och min Zenit 3M satt i världens navel. Väl på kibbutzen Netiv- Halamed He träffade jag en amerikan i min egen ålder som blev helt förhäxad av min ryska kamera. Inte för att den var speciellt bra utan för att den kom från Sovjetunionen. USA hade handelsembargo på sovjetiska konsumentvaror på den tiden och den unge amerikanen erbjöd en smärre förmögenhet för min Zenit. Jag slog till och en lördag tog jag bussen in till Tel Aviv igen. Nu skulle det köpas Leica!

I affären för begagnade kameror drösade det av gamla Leicor. Alla förskräckligt dyra, men den inställsamme försäljaren plockade fram en Leica som jag kunde få extra billigt. Det var en rysk kopia med trådrulle-optik, knappt hälften så dyr som ett original. Jag slog till och vandrade överlycklig ut i solskenet med kameran inställd på 5,6 och1/125. Minns ännu hur kameran liksom luktade äventyr.

Den sommaren tog jag ett tiotal rullar, konsekvent på bländare  5,6 och 1/125-del, och blev naturligtvis grymt besviken efter framkallningen vid hemkomsten. Grådaskigt och oskarpt. Ömsom över, ömsom underexponerat. Sorgligt uselt helt enkelt.

Jag  bytte bort ryss-Leican mot en treväxlad Crescent-cykel. Som blev stulen...

Efter studentexamen, i lumpen i Sollefteå, köpte jag en lustig liten halvformatskamera, en Canon Dial och fick låna ett riktigt mörkrum av kyrkoförsamlingen i stan. Då började jag äntligen få kläm på fotografisk teknik. 

Senare, I Göteborg, beväpnad med mitt första studielån, köpte jag så min första riktiga kamera – en begagnad svart Nikon F med en 35:a, båda tillverkade 1968. Det var som att komma hem.

 Då började det också hända grejer, jag reste till inbördeskrigets Nordirland  under påskhelgen -1972, på vinst och förslust, var skiträdd ,men tog bilder med vilka jag sökte och kom in Strömholms Fotoskola. Där började mitt fotografiska liv på allvar.

Min svarta Nikon F har jag fortfarande kvar, men de usla ”ryssarna” vill jag helst glömma.

Långhelg i Berlin

Jag och livskamraten var i Berlin ett par dagar över helgen för att vila, läsa och få lite tid för att inte göra något särskilt alls. Minisemester som det ibland kallas.

Jag älskar staden Berlin. Har rest dit många gånger sedan första besöket 1969.

Då, på 60-talet, var staden redan delad av en ofattbar mur som ringlade som en mörk gigantisk orm genom gator och kvarter. Den kom att bli ett monument över kalla kriget och den omänskliga politik som övergav alla mänskliga hänsyn.

I Östberlin 1973 med Anders Petersen

På ena sidan muren låg en del av staden innesluten som en ö i forna DDR. Det var Västberlin med affärs- och nöjesgatan Kurfurstendamm, med studentupproren i slutet av 60-talet och där turkiska gästarbetare befolkade den gamla stadsdelen Kreutzberg. Det var också till Västberlin som David Bowie 976 flyttade in på Hauptstrasse 155 och gjorde odödlig musik i den gamla Hansa-studion på Köthener Strasse 38. Bowie var f ö  inte ensam om att gilla den gamla inspelningsstudion alldeles intill muren. Några av Pavarottis bästa inspelningar är tillkomna där, liksom Paul Simons. På Oranienstrasse 190,  inte långt från där Hansastudion, ligger också än i dag SO36, den klubb på vars scen ”alla” har uppträtt någon gång under sin karriär, inte minst under 70-80-talen.

Från Västberlin fanns före 1989 två övergångar till Östberlin, dels ”Checkpoint Charlie” i korsningen Friedrichstrasse och Zimmerstrasse, dels tågstationen Friedrichstrasse Bahnhof. Jag brukade passera genom den senare vilket alltid var en märklig upplevelse. Man köpte 24-timmarsvisa och växlade 20 västmark till motsvarande östmark, fick en stämpel i passet och gick ut till en annan värld där man omedelbart blev kontaktad av personer som erbjöd sig växla västvalutan fem gånger den officiella kursen.

Ung man i Östberlin 1976

Från östsidan vaktades muren intensivt av polis och militär, eftersom flyktförsök var vanliga. Det var därför i princip omöjligt att komma i närheten av muren från Östberlin. Det var ett ingemansland på hundra meter som patrullerades av stora schäferhundar, nätterna var hårt upplysta och soldaterna i sina bevakningstorn sköt skarpt vid minsta misstanke. Berättelserna om de människor som flydde över, under och genom muren är många. Några överlevde, andra inte. På DDR-museet kan man få en bra bild av hur människorna levde - eller tvingades leva, i statsdiktaturen, hukandes under fanor och bilder av de stora marxistiska tänkarna....

Kontrasterna mellan de två städerna, sammanklistrade av muren, var ibland närmast klaustrofobiska samtidigt som kontrasten ständigt fascinerade. Inte minst var den fotografisk.

Vid Muren, ett collage av två bilder 1982

Muren var naturligtvis ett oerhört monument över kalla kriget, men det var också en mur som delade familjer och skiljde människor åt i vardagen under de 28 år den existerade. När den revs 1989 , och östberlinarna strömmade över till väst (och vice versa) i lyckorus innebar det den slutgiltiga dödsdomen över det sovjetiska systemet, över lydstaten DDR, och staden förändrades totalt. Det skedde dessutom utan egentliga konflikter och militära sammandrabbningar. DDR upphörde helt enkelt att existera helt enkelt och för två värdelösa östmark fick invånarna i DDR växla till en västmark. Bara det en av största ekonomiska transaktionerna under hela 1900-talet.

Numera är Berlin tveklöst den mest intressanta europeiska storstaden om man är gillar konst, arkitektur och ”alternativt leverne”. Det pågår ständigt något runt hörnet, vinet är billigt, maten likaså, och jämfört med Stockholm känns det som en befrielse att se hur staden är tillåtande och hur den ser kontraster som en tillgång snarare än ett problem. Supermodern arkitektur bor vägg i vägg med gammal jugend, graffittin tas inte nitiskt bort utan ses snarare som tidmarkörer och en naturlig del av stadens liv och uttryck.

Berlin är tillåtande på ett sätt som få andra städer helt enkelt. Just nu pågår också en utställning på stadsmuseet i Berlin om betydelsen av invandringen och flyktingströmmen till Tyskland och det inflytande den har haft och har på alltifrån mat och mode till den ekonomiska utvecklingen. Och Tyskland går som bekant som ett tåg. Det är en delvis tendentiös utställning som entydigt tar ställning för en generös invandrings- och flyktingpolitik, men det är en utställningsidé jag verkligen skulle vilja se i svensk tappning.

Det blev inte särskilt mycket fotograferat den Berlin-vändan, mest för att jag och min livskamrat  bara behövde komma iväg för oss själva några dagar. För att få sitta på kafeérna och barerna i Prenzlauer Berg och för att äta god turkisk mat i krokarna vid Hackescher Markt.

Men jag har en hel del andra bilder från mina tidigare Berlin-resor och en som jag är särskilt förtjust med är den här: En liten turkisk grabb jag mötte en regnig dag i en park i Kreutzberg i slutet av 70-talet:

Till sist: Om du vill se mer av mina bilder - gå in på www.fyrafotografer.se där jag delar utrymme med fotograferna Alf Johansson, Krister Klereus och Göran Tonström.

Angeläget!

http://www.fotosidan.se/cldoc/fotografer/skildrar-kriget-i-syrien-med-fotomontage.htm