I stormens öga

- Hur lång tid tar det?

- Max två minuter.

Eilah, min israeliske granne under ett år, förklarade tiden från det att larmet går tills att planet lämnar marken vid basen norr om Tel Aviv.

- Och hur lång tid tar det sedan innan raketerna kan avfyras.

- Beror på flera omständigheter, men under en minut, kanske 45 sekunder...

Eilah var gästlärare under ett år vid KTH i Stockholm. Han var min granne och när han förklarade vad han undervisade begrep jag inte mycket, annat än att det handlade om avancerad meteorologi. 

Men jag gillade verkligen Eilah och hans familj. Hans fru kom från östra Ryssland och hon och hennes familj hade emigrerat till Israel när det blev möjligt efter Sovjetunionens fall. Tillsammans hade de två barn i förskoleåldern. Som vilken vanlig småbarnsfamilj som helst. På ett årslångt besök i mellanmjölkens hemland. Eilah var en kille som det var lätt att tycka om.

Vi brukade dricka the´tillsammans och tala om vardagen, om svenska dagis, om bostadspriser och om skillnaderna mellan att bo och leva i Israel kontra Sverige. Vi tyckte båda om den israeliske författaren Amos Oz, och särskilt hans essä "Konsten att bota en fanatiker". 

För ett halvår sedan återvände Eilah och hans familj till Israel. Vi bytte adresser, telefonnummer och kom överens om att höras av, som man gör med vänner och människor man gillar.

Han var som person så långt ifrån en soldattyp man kan föreställa sig. Men han levde hela tiden i Sverige med vissheten att OM och NÄR så hade han 48 timmar att inställa sig på. Oavsett var i världen han råkade befinna sig. Inte som stridspilot, men som en av de ansvariga bakom de avancerade dataskärmarna vid flygbasen. Eilah var, och är, en viktig person bakom de israeliska flygattacker som sker just i Gaza.

Bilderna strömmar emot mig. I Rapport, i DN och SvD, i CNN och Al Jazeera. Det går inte längre att värja sig. Människorna i Gaza dör, såras och traumatiseras i en omfattning som inte går att förstå, än mindre acceptera. Som aldrig kan accepteras. Det finns inte längre några proportioner i det israeliska övervåldet. Det handlar om brott mot folkrätten alldeles oavsett Hamas cyniska mänskliga sköldar, fanatism och totala oförsonlighet.

Eilah sitter antagligen där just nu, tänker jag. Vid basen och med majors grad. 

Jag har hans adress och telefonnummer. Ska jag ringa? Vad ska vi tala om? Kan vi överhuvudtaget tala om någonting längre?

När upphör vi att vara människor inför varandra?

Jag sätter på Graceland-plattan med Paul Simon för att lugna känslorna och strofen går rakt in;

 "Loosing love is like a window in your heart…."

Möte i Gnesta

Det är alltid lika trevligt att ställa ut sina bilder på Planket-utställningen i Gnesta.

En av bilderna jag ställde ut i lördags var ett porträtt av en kvinna som tittar ut genom ett fönster med ljusreflexer i håret. Bilden är lite speciell eftersom den är resultatet av en felframkallad 6x6-film. Jag minns inte vad som gick snett, men vänstra sidan av filmen blev helt enkelt inte framkallad. Klantigt må hända, men själva bilden blev användbar. Den togs 1984 och hon som jag fotograferade heter Rigmor Ohlsson. Vi umgicks en del på den tiden och vi hade en gemensam kompis, fotografen Kenneth Gustavsson.

Sedan mitten av 80-talet förlorade vi kontakten med varandra, som det ibland blir. Ibland har jag hört av henne via bekantas bekanta och ibland har jag hört hennes röst på radion (SR Minnen).

Döm då av min häpnad när jag ser Rigmor komma gående på lastkajen i Gnesta i lördags. IRL, som det heter på modern svenska.

- Men va!? Det är ju jag. Fotograferade du mig då? Det hade jag alldeles glömt...

Det blev en lång fika och ett samtal om livets gång. Om Kenneth Gustavsson som inte längre lever, om våra respektive ungar och om vad vi ville med våra liv och hur det blev. 

Naturligtvis fick hon bilden, med ram och allt, och med en särskild dedikation på baksidan.

Hon verkade glad när hon promenerade vidare i vimlet med bilden under armen.

Vi kom överens om att hålla kontakten framöver.

Inför Gnesta Planket

Söndag.

Sitter framför datorn och bläddrar i bilderna på hårddisken. Bilder för nästa veckas utställning - Gnesta Planket.

Tänkte jag skulle visa några, i mitt tycke, vackra naturbilder på Hemsön, min paradisö vid Ångermanälvens mynning.

Nyheterna står på.

Ukraina och dödens fält. 

Dödssiffran från Gaza är nu över fyra hundra, tiotusentals skadade, de flesta civila och ännu fler på flykt.

Jag bläddrar vidare och hamnar obönhörligen här.

Framtidens frågande ögon. 

Barnen.