Utan käpp

För två år och fyra månader sedan slog stroken till.

Jag hade tur och tillhör de 75% som överlever en sån smäll. En fjärdedel gör det inte.

Först en tid i rullstol, sedan träning, träning och Gud förbannat så mycket träning.

Att i två år därefter gå med käpp och känna sig som en krympling frestar på, såväl min själ, min självuppfattning som på dem som står mig närmast.

”Du måste väl skaffa dig en silverkrycka”, hejar kompisen på titt som tätt.

”Aldrig i livet! Landstingskäppen duger gott”, svarar jag då tjurigt och tänker att jag en dag nog ska kasta den åt fanders.

Sen inser jag snabbt att det kanske aldrig blir så… och då brukar ångesten smyga sig på… ångesten över att jag kanske aldrig får tillräcklig balans, koncentration och styrka i kroppen för att kunna plåta igen.

Som jag kunde och gjorde förr.

Men så – i lördags, när vi i GERILLA-gruppen ställde ut våra bilder på Rinkeby torg la jag ner käppen på marken, hängde upp mina bilder… och började knalla omkring...

Tänkte inte mer på saken, pratade med folk, fikade och plåtade.

En liten kille nickade boll på torget. Han gillade att jag snodde runt honom och fotograferade.

Efter två timmar var utställningen över. Vi plockade ner våra bilder och jag gick mot tunnelbanan.

Visserligen matt och lite vinglig.

Men i alla fall en bra bit med käppen under armen!

./.

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se

En nick i Rinkeby

I lördags dök Gerilla-fotograferna upp på Rinkeby torg. Med hjälp av två klädstreck och klädnypor hängde vi upp våra bilder.

Och människorna kom, såg, undrade och var nyfikna. En ung tjej kollade särskilt in mina porträttbilder från en svensk flyktingförläggning och hon undrade om de var tagna i Palestina. ”Jag är själv född utanför Ramallah”, berättade hon. "Det är porträtt av syriska flyktingar", förklarade jag. "Flyktingar även dom", svarade hon.

I Rinkeby - klassat som ett cementerat utanförskapsområde där knappt varannan elev i grundskolan har behörighet till gymnasiet, bor människor från hela världen. Det är mycket tydligt även om bara tar det 20 minuter med tunnelbanans blå linje från Södermalm där jag bor.

På Nejos Café vid torget sitter männen från Mellanöstern och Afrika. Blickarna följer Krister Klereus och mig när vi går in för att köpa en kopp kaffe (till halva priset mot Södermalm). Nyfikenheten är uppenbar. Vi bereds därför plats vid ett bord trots att här är trångt och vi förklarar vad vi gör ute på torget. Vi berättar så gott det går på så enkel svenska som möjligt. Omar, från Somalia, som sitter bredvid mig, verkar förstå. Han nickar i alla fall. Jag förstår att han bott 20 år i Rinkeby, att han kör buss, och han förklarar också varför han bor i Rinkeby;

”Somalia inte bra. Al-Shabab du vet..”. Så mycket mer kan han inte berätta. Språket snubblar, räcker inte till.

Ute på torget ser jag hur det mörknar och den grå himlen vilar tung när duvorna flyger i vida cirklar över torget.

Jag tänker på, och minns, kaffet på torget i Asmara och dofterna i downtown Amman. Rinkeby skulle lika gärna kunnat vara där.

Och så det kanske mest tydliga - kvinnornas frånvaro. Bara som skuggor ser jag dem på väg till och från affärerna.

Jag tar mina bilder, växlar några ord med en kvinnlig gatuförsäljare som kommer med ett pangerbjudande; ett par väl använda byxor för en tia.

Sekundärekonomi som det heter på finare språk. Vintage chic som vi säger på Södermalm. För henne en överlevnadsstrategi.

Slutligen slår jag mig ner mittemot Yassin, också han från Somalia. Jag pekar på min kamera, han nickar, vilar sitt huvud i händerna och jag tar porträttet. En stund sitter vi och bara ser på varandra. Utan några ord växer ett stilla leende över hans ansikte. Jag, och säkert även han, vet att våra liv ser så annorlunda ut. Den kalla statistiken över Rinkeby och liknande områden går inte att bortse ifrån. Samtidigt dessa nyfikna blickar, ett intresse för varandra. Det är inte alltid som ett skräckreportage i Uppdrag Granskning, tänker jag. I alla fall inte här och nu.

Efter två timmar plockar vi ner våra bilder och går mot tunnelbanan. En liten kille dribblar med en boll på torget. Han är mycket skicklig. Nickar bollen upp i luften och tar den gång på gång.

Och kunde Zlatan så kan kanske även han.

Måtte det gå väl för honom, tänker jag.

Vi är ju trots allt alla människor, eller nåt i den stilen.

./.

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se

Och ensam i kvällen den sena...

.... sitter jag vid fotomaskinen och printar.

Imorgon lördag mellan 13.00-15.00 slår vi till mitt i den internationella torghandeln.

GERILLA dyker nämligen upp på Rinkeby torg i Stockholm.

Välkommen!

"Vi ses i nästa gathörn", som Elmer Diktonius en gång skaldade.

Ett möte i regnet...

Ett märkligt sammanträffande denna fars afton…

Jag stötte på gamle R.Harmenszoon van Rijn från Leiden. Han kom lufsande i regnet på Hornsbruksgatan här på Södermalm i Stockholm precis som det börjat mörkna.
Så sliten och tjock han blivit sedan Saskia gick bort, tänkte jag men sa inget.
- Vad gör du nu för tiden, frågade jag istället artigt.
- Inte mycket, mumlade han undvikande. Det är inte lätt att bli gammal förstår du…. Några enklare etsningar visserligen. Men målandet och kraften har nog tagit slut
- Den enda glädjen är att jag träffat unga fröken Hendrickje Stoffels. Hon håller mitt humör uppe.

Han gav mig skuggan av ett leende samtidigt som hans ögon nyfiket sökte sig mot min kamera.
-Vill du prova?, undrade jag. Det kallas kamera. En ljusmaskin.
Med mästaren självklarhet greppade han kameran, inväntade stilla damen i den röda kappan som kom gående över gatan tills han fick henne i mitten av bilden. På en 125-dels sekund var det klart.
-Du får ursäkta, men nu måste jag kila vidare. Geldenärerna stressar mig till vansinne. Jag skulle aldrig ha belånat det där huset i Amsterdam…

Som jag minns det III

Man tog tåget från Stockholm och vidare via Trelleborg-Sassnitz. Genom DDR:s platta och dimmiga landskap ledde spåret slutligen fram till Friedrichstrasse Bahnhof. Där växlade man en mindre summa för att få viseringen in i Östberlin.
Väl ute på gatan på andra sidan muren kunde man även växla den åtråvärda västvalutan svart.
Kursen var oblyga fem till ett. Riktiga västmark i nickel och silver till DDR-mark stansade i aluminium.
Och överallt denna mur. ”Den antifascistiska skyddsvallen” som den kallades i propagandan.
Tysklands återförening var avlägsen som en hägring på den här tiden
Euro fanns inte på kartan.
Jag tog bilden av den unge svartväxlaren 1973.
Idag, 46 år senare, undrar jag hur det gick för honom. Blev han en framgångsrik person i finansbranschen efter murens fall?
Eller råkade han ut för Stasis angiverisystem?
Svårt att veta
Det var en annan tid.
Allt var liksom svartvitt.

./.

mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se