Stenen i handen

Palestina, Västbanken, februari 1995.

Jag hade hälsat på äldste sonen som då läste på det palestinska Bir-Zeit universitetet i Ramallah på den palestinska västbanken. Han studerade och jag hade därför lite tid över för egna utflykter under dagtid.

Just den här dagen åkte jag därför med några journalister och några ungdomar från en kristen biståndsorganisation för att besöka en nyanlagd israelisk bosättning som, för att bli anlagd, hade skövlat en tusenårig gammal palestinsk by.

Vi hade några palestinier som vägvisare och vi började gå nerför sluttningen mot den dalgång där bosättningen låg. Ett par hundra meter från husen blev det ett jäkla liv, rop och skrik, och helt plötsligt small det flera skott. Snabbt vände jag mig om och såg en leende äldre palestinier och hur svart rök steg mot skyn uppe från kullen. Någon hade satt eld på några bildäck, av dumdristighet eller som provokation kunde kvitta. Nere från bosättningen måste man ha uppfattat det som en signal till attack. Av någon anledning tog jag en bild av den äldre mannen och den mörka rökpelaren innan jag och de andra i gruppen slängde oss ner på marken.

Det elaka vinandet av kulorna nere från bosättningen fortsatte och jag försökte föreställa mig hur det skulle kännas att få en kula genom rektum eftersom jag idiotiskt nog hade vänt rumpan mot bosättningen. Jag kramade hårt om en liten sten och tänkte att om det går åt helvete ska mina barn i alla fall ha något minne från sin fars sista resa....

Det kändes som en evighet innan skottlossningen äntligen upphörde och jag oskadd kunde resa mig upp. Även de andra i den lilla gruppen hade klarat sig och vi begav oss krypande, ålande och springande upp  mot skyddet bakom kullen där vi möttes av en israelisk militärtrupp som krävde oss på passen. "Jag vill göra en anmälan om mordförsök!", hasplade jag ur mig till en av soldaterna som först flinade oförstående och på dålig engelska hävdade att bosättarna nog bara "ville skrämmas". Efter den tveksamma förklaringen vände han sig demonstrativt mot solen.

Tillbaka i Jerusalem med två andra ur gruppen tömde vi snabbt en hela whisky på hotellrummet för att lugna nerverna, sen gick vi på några barer och pladdrade vidare till långt in på nattkröken. 

Jag har fortfarande kvar den där stenen.

Brukar ha den i kameraväskan.

Inbillar mig att det för tur med sig....

2 Maj 2016

Igår lovade statsministern 5000 beredskapsjobb, s k "enkla jobb" hos myndigheterna fram till 2020. Jag tänkte en del på det eftersom det bara innebär lite drygt 1000 jobb om året.

Jag tänkte också på vad det egentligen är som är "enkla jobb". Under hela mitt 65-åriga liv har jag nämligen sett hur "enkla jobb" tagits över av datorer, bortrationaliseringar och allehanda annat. Där min yngre bror idag arbetar - på en av Sveriges större exportindustrier i Norrland, har man de senaste 15 åren halverat antalet anställda och mer än fördubblat produktionen. Han har fått vara med om en enorm förändring från tungt manuellt slit i en pappersmaskin till att sitta bakom paneler och spakar som närmast påminner om kontrollrummet på rymdstationen i Houston.

Så vad är "enkla jobb" i en tid då två personer i varsin skogsmaskin åstadkommer lika mycket på samma tid som för 75 år sedan krävde 50 man?

Är "enkla jobb" att plocka kaffekoppar från skrivbord? Är det månne att massera ryggar och nackar på tjänstemän som sitter som krumma ostbågar framför skärmarna? Eller är det att vika snibben på toalettrullarna så det ska kännas som en hotellvistelse när man behöver gå på muggen på jobbet?

Jag tänkte en del på detta igår och kom fram till att det kanske är slut på de verkligt stora samhälsreformerna. Slitet är utrotat för gott.

Men så tänkte jag på alla som väntar på uppehållstillstånd eller avvisning på våra flyktingboenden och institutioner för ensamkommande flyktingbarn. En väntan som idag kan ta mellan 2-3 år under vilken du inte har en identitet eller ens ett personnummer, än mindre ett arbete att gå till.

Inga lätta frågor, men massor av mer eller mindre kloka åsikter finns alltid, och som framförs i tid och otid. Främst av dem som vill tillbaka till ett sorts svenskt "folkhem". Ett Sverige som för alltid är förlorat.

Hur som helst, jag vaknade i natt av en dröm där den här lille killen dök upp. Han gjorde så gott han kunde med att hämta vatten till sin familj i ett flyktingläger i bergen i norra Irak i mitten av 90-talet. Jag minns att jag frågade honom "- är det tungt?", fånigt nog på svenska, innan jag tog bilden....