Karl XII:s dödsdag idag

Idag är det 300 år sedan krigarkungen Karl XII mötte sitt öde vid Fredrikstens fästning. Historikerna tvistar om han sköts av en svensk soldat eller om en norsk blydagg forcerade hans vänstra tinning.

Mig kvittar det lika. Han var en galning driven av storhetsvansinne. Historien är tyvärr full av sådana.

Men till saken hör - och detta är jag mycket stolt över - att en av mina anfäder på min mors sida faktiskt var karolin i Kalle dussins arme´. Han var dessutom en av det fåtal som överlevde slaget vid Poltava och blev tagen som rysk krigsfånge. Efter freden 30 augusti 1721 fick dock han och hans olyckskamrater amnesti och började fotvandra hem till Sverige. Svårt låghalt tog det honom tre år... men hem kom han till slut där han gifte sig och fick barn på ålderns höst.

Han hade då fått soldatnamnet Berglo och ur den släkten kom så småningom jag. Till saken hör att han i likhet men många andra på den tiden hade tvångsrekryterats som "en namnlös men ovanligt välväxt 14-åring" till Karl XII:s här. Jag är alltså bördig efter en barnsoldat. Tyvärr försvann det tuffa namnet Berglo för länge sedan när nån av gubben Berglos döttrar blev bortgift med en torpare utefter det norrländska kustbandet.

Karl den XII fick denna dag för 300 år sedan så han teg kan man säga. Men soldat Berglo klarade sig....

Bilden överst har dock inte dugg med detta att göra. Som gammal vapenvägrare har jag aldrig varit mycket för att fota det militära....

Trevlig helg.

24 cm och 13 år senare

Jag kommer för resten av mitt liv att ha ett 24 cm långt operationsärr på min högra buksida strax över naveln. Det kommer sig av en njurtransplantation jag gjorde för snart 13 år sedan. Ärret är tydligt och det påminner mig varje morgon i badrumsspegeln om det val jag då gjorde för att bistå en gammal vän som var döende av njursvikt. Själva ingreppet gjordes på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och förutom ärret är en gammal mobilkamerabild det enda påtagliga minnet jag har från dagarna på sjukhuset.

En tid efter transplantationen bad mig njurteamet på sjukhuset att skriva en text om mina erfarenheter och tankar. Syftet var att de ville ge framtida organdonatorer något att läsa inför valet att genomgå en liknande operation. Jag tar mig friheten att bifoga den text jag då skrev i detta blogginlägg. Inte för att förhäva mig, men mer för att du som läser detta kanske kan ha nytta av texten om och när du ställs inför en liknande situation och val i livet.

Varsågod!

_______________________________

Stockholm 2006

Hur tänkte jag, hur mådde jag och hur mår jag idag?

För den händelse det kan vara till nytta för blivande levande donatorer ska jag försöka sammanfatta mina erfarenheter. För det första du blir sjuk. Från att ha varit fullt frisk får du en tablett, en nål sticks in i armen och det hela är över på en sekund. I verkligheten tar det sex timmar på ett operationsbord och du vaknar upp helt groggy med en sjuhelvetes smärta i buken. Med möda kommer du kanske upp på benen och de första dygnen går i morfindimma. Du har en kateter i snoppen och det känns som att du svalt sandpapper när du andas. Jag tänkte att jag vaknat upp som efter en tungviktsmatch mot Mike Tyson. Jag förlorade på knock-out och han hade glömt att ta på handskarna..... Ungefär så kändes det. 

Det gör alltså mycket ont de första dagarna och det är omöjligt att ligga på något annat än ryggen. Morfin fungerar olika och jag tycker inte om det. Det tar också några dagar innan tarmarna fungerar och det är en speciell känsla att kissa efter att kateten tagits bort. Det är viktigt att gå, även om det tar emot. Det KÄNNS helt enkelt. ONT. Man blir alltså sjuk. Rejält sjuk. Jag var också mycket öm i min högra testikel flera veckor efter operationen och det var en stor befrielse att efter ett par veckor kunna ligga på sidan. Man blir också känslig² och lite rädd för att någon ska komma åt operationsärret innan det läkt ordentligt. Tröttheten är också betydande, samtidigt som det är svårt att sova. Men det vänder efter ett tag. Det blir bättre och man läker.

I mitt fall började det vända efter ca en månad och varje dag blev bättre och bättre. Tröttheten vek undan och idag den 20 augusti ( operationen var den sista maj ), så är det min sista dag av sjukskrivningen. Imorgon börjar jag jobba igen och jag känner mig helt återställd.

Den stora glädjen under den här tiden har varit att se hur mottagaren, återvänt till livet. Det är ett mirakel som varit värd mödan.

Och här tror jag att något väsentligt finns att säga - man måste VILJA utsätta sig för denna tungviktsmatch. Det kan beskrivas i ord som kärlek till en annan människa, i omsorg om någon man gillar eller också, som i mitt fall, att man vill vara med om ett äventyr. Jag har alltså svårt att förklara mina bevekelsegrunder. Men det finns en hel del av äventyrslust i botten. Och en känsla av att jag ville "sona mina tidigare synder". Det är svårt att förklara i ord, men det känns som att jag faktiskt gett en viktig del av mig själv till en annan människa och att den känslan är "renande"  för själen. Låter kanske flummigt, men det är en mycket reell känsla.

Man gör också på ett mer allmänt plan en samhällsinsats värd många miljoner i landstingets budget. Det känns också bra om man gillar tanken om ett solidariskt samhälle - till var och en efter behov, av var och en efter förmåga.

Det viktiga är VILJAN. Vill man inte så ska man inte. Vill man så är det en mycket stor mänsklig erfarenhet som berikar det fortsatta livet. Jag tror också att man ska vara klar över att det finns risker, även om de inte ska överdrivas. Det är en tuff resa helt enkelt.

För min del, och för min familj, har det varit en sommar av mycket eftertanke och mina barn är märkbart stolta över sin pappa. Min fru Ulrika och jag har kommit varandra mycket nära och vardagen har fått nya perspektiv. Vi har ofta suttit med stearinljuset tänt på kvällarna och talat länge med varandra om livets kärnfrågor, om hur vi lever och hur vi vill leva den tid vi har på jorden.

Innan jag gick in i detta tänkte jag på två näraliggande saker - Sex och alkohol. Två saker som rätt använda är viktiga och berikande i mitt liv. Båda dessa saker är helt intakta och opåverkade av operationen. Jag kan alltså fortsätta dricka ett glas vin på fredag kväll om och när jag vill och för den händelse att läge uppstår så är Pelle-Niklas fortfarande fullt fungerande. Jag mår alltså bra efter 12 veckors sjukskrivning och känner mig precis som innan operationen rent fysiskt, men själen gläds på ett annat sätt.

Därför vill jag säga till de eventuella blivande donatorer som läser detta;

Du står inför möjligheten att göra en mäktig insats för en annan människa.

Du kan bokstavligt talat rädda livet på en annan människa.

Du begår därvid en moralisk handling som inte kan beskrivas annat än som beundransvärd. 

Du är i djupaste mening en verklig medmänniska.

Men du måste själv vilja. Ingen ska tvinga dig. Och ingen kommer att förebrå dig om du tvekar.

Men kom ihåg att det är på grund av sådana som dig som världen kan bli bättre och livet mer uthärdligt.

Du är faktiskt en del av ett möjligt mirakel.

Vi som redan gjort detta val, och av fri vilja lade oss under kniven, kallas lite högtidligt för hjältar.

Smaka en stund på det ordet.

Vi har en egen liten kavajnål som tecken på att vi finns.

Annars är vi nog som folk är mest.

./.

PS. Mottagren av min högra njure lever idag frisk och kry. DS

Ingen fototävling för mig

En av de stora fototidningarna (inte Fotosidan) utlyser i dagarna en fototävling på temat djur och natur. Till saken hör att jag aldrig deltar i fototävlingar, men just här fick jag en plötslig ingivelse. Alltså ombads jag ladda upp en bild på Facebook eller instagram med en särskild taggning. Sagt och gjort sökte jag upp tidningens facebooksida och försökte göra en enkel bilduppladdning. Men se det gick inte..... nåja, nån annan får väl vinna den lilla Nikon-kameran då, tänkte jag och la ner projektet.

Men här är bilden i alla fall. Kanske inte så mycket natur, men i alla fall ett djur.

Ett minne från Kåken

Blev påmind om min radikala och allmänt förvirrade ungdom i morse. Den tid i livet då jag gick klädd i fula kläder, var långhårig, trodde på världsrevolutionen, rökte filterlösa cigaretter, saknade humor och var allmänt uppkäftig.

Jag stötte nämligen helt oförhappandes på denna bild på nätet. Den föreställer orkestern "Kurres med Mia", ett pop/dansband från det sena 60-talets Härnösand. Vem som tog bilden vet jag tyvärr inte. Se den därför som ett "citat".

Hur som helst - på den tiden var vi en liten "revolutionär" grupp som var fast beslutna att reformera dåtidens kriminalvård, KRUM (riksförbundet för kriminalvårdens humanisering) hette riksorganisationen som vår lilla lokalgrupp tillhörde. Målet för vår verksamhet var centralanstalten i Härnösand. Inte så att vi avsåg att spränga anstalten i luften även om vi ibland umgicks med tanken. Den stod där som en samhällets skamfläck i största allmänhet tyckte vi.

Vi försökte hur som helst att göra tillvaron så anständig som möjligt för de intagna. Rätt eller fel så ordnade vi studiecirklar, permissionsstöd osv för de intagna. Men vi fixade också underhållning. På anstalten var de intagna tydligt svältfödda, både på underhållning och kvinnlig fägring och det är där "Kurres med Mia" kommer in i sammanhanget..
Vi engagerade helt enkelt orkestern för en spelning en söndagkväll på anstalten. När Mia så intog scenen i kortkort kjol uppstod snabbt vad som närmast kan liknas vid ett upplopp och konserten avbröts efter bara ett par låtar. Anstaltsledningen förbjöd därefter liknande underhållning.
Någon månad senare engagerade vi därför en av dåtidens stora - vissångaren Torstein Bergman, som sjöng visor av Dan Andersson och lite amerikansk blues. Lugnt och stilla skulle det vara och stämningen blev också en helt annan i samlingssalen och jag minns att Torstein knappt fick en applåd efter sin föreställning. Men anstaltsledningen var nöjd och ordningen återställd.
Långt senare blev Härnösandsanstalten flyktingförläggning. Vad det blev av "Kurres med Mia" har jag ingen aning om....

Till sist en bild, också från en kriminalvårdsanstalt, som jag jag tog i Riga för många år sedan på ungdomsavdelningen i ett av Rigas fängelser. I jämförelse med förhållandena där levde de intagna på Härnösandsanstalten nog i en ren lyxtillvaro.