Kodachrome i sängen

Söndag 2018-04-21, hunden rastad, köksfönstret tvättat och vi hade ett par timmar kvar till middag. Det blev en stunds eftermiddagsbio i sängen. Filmen (finns på Netflix) heter "Kodachrome" och är en roadmovie om en cancersjuk och döende fotograf på väg till det sista fotolabb som framkallade just Kodachrome. Filmen har många bottnar, är ett starkt relationsdrama mellan far och son, och Ed Harris i huvudrollen är fantastisk. Hans sista fyra rullar blir också de sista Kodachromefilmer som framkallades i USA och markerar slutet, inte bara på hans liv, utan också på en analog epok.

Vad rullarna innehöll berättar jag inte men slutscenerna är mycket gripande. Rekommenderas varmt.

Ingen knytblus för mig igår...

Fredag 2018-04-20

Jag hade tänkt gå till Stortorget i Gamla Stan igår för att visa min solidaritet med alla dem som reagerat på Svenska Akademiens gubbvälde. Nu blev det inte så. Jag fick en avisering från posten och knallade istället iväg till utlämningsställen på Coop vid Zinkensdamm och hämtade ett paket 50x70 cm. Väl hemma öppnade jag paketet och däri låg en fantastisk tavla, inramad och signerad av min vän Moustafa Jano, konstnär och flykting från Syrien.

Moustafa har bott i Sverige sedan ett par år tillbaka, ständigt producerande bilder, fotografiska collage, som berättar om upplevelsen av flykten. Han har ställt ut bl a på Fotografiska och rönt betydande uppskattning för sitt konstnärsskap.

Jag kastade mig på Facebooks meddelandefunktion, ville tacka för den fantastiska gåvan och i iallafall få betala för frakten av bilden.

Jag fick följande svar efter några timmar;

"Hello Per-Erik.. I am very happy that you liked the picture. No pleas my friend this is a gift pleas do not sent any money .. I am now with my kids and my wife .. I just arrived today .. it was very long jurney .. my wife and my kids they are very happy .. Greetings."

Moustafa Jano har alltså lämnat Sverige. Han befinner sig nu i norra Irak tillsammans med sin fru och två barn eftersom Migrationsverket nekat honom familjeåterförening.

Jag hänger upp den fina bilden på väggen och tänker att världen är förbannat orättvis. Tänker också på Wilhelm Moberg, författaren som skrev några av 1900-talets viktigaste svenska romaner. Han satt aldrig i Svenska Akademien, han visade t o m  öppet sin avsky för det självgoda sällskapet. Tänker också på Eyvind Jonsssons "Romanen om Olof", den bok som så enastående berättade om det svenska 30-talets människor och samhälle och som filmatiserades av Jan Troell i  "Här har du ditt liv".

Det är dags, tänker jag, att någon skriver den stora litterära romanen om flyktingarna, om de som kom till Sverige på flykt undan krigets vansinne, om de som hoppades på en framtid här men som möttes av byråkratins kallsinne.

Vem skriver berättelsen om Moustafa? Någon av Svenska Akademiens nuvarande ledamöter lär inte komma i fråga....

Att förlora en vän

Måndag morgon 2018-04-09

Jag träffade Moustafa Jano för snart tre år sedan på en flyktingförläggning utanför Karlshamn. Han hade, likt tiotusentals andra, flytt från helvetet i Syrien och hoppades på en framtid för sig och sin familj i Sverige. Det var den förhoppningen som drev honom att ta sig till fots över bergen mot Turkiet och vidare i en överfylld gummibåt mot Grekland. Moustafa hade tur, överlevde flykten trots fasansfulla upplevelser.

Alla gjorde inte det, Medelhavet är som bekant idag en en grav för hundratals flyktingar.

Jag fascinerades av att han på flyktingförläggningen - i ett rum som han delade med flera andra och med en gammal laptop (som en vänlig person skänkt honom), lyckades uppehålla en konstnärlig ambition och driv. När jag såg hans bilder såg jag omedelbart att de höll en klass för sig och jag var inte ensam om att tycka så. Under sina få år i Sverige har Moustafa därför haft flera utställningar, bl a en uppmärksammad separatutställning på Fotografiska i Stockholm och på Gnesta-planket. Han är utbildad grafisk designer från Konsthögskolan i Damaskus, men han kan på Migrationsverkets förfrågan inte styrka detta eftersom skolan idag är en bombkrafter och alla dokument och den packning han hade med sig under flykten slängdes överbord för att inte den vattenfyllda och trasiga lilla gummibåten skulle sjunka.

De bilder Moustafa gör är en form av fotografiska collage med tydliga stråk från hans flyktingbakgrund, erfarenheter som blir tydliga, ibland skrämmande men samtidigt djupt allmänmänskliga och varma.

Det handlar, menar jag, om ett konstnärsskap och ett uttryck som är mycket giltigt för den värld vi lever i. Samtidigt är det bilder som kommer att motstå tidens tand

I helgen besökte jag Hjorthagens FolkKulturCentrum här i Stockholm eftersom Moustafa ställer ut där.  Jag gick dit främst för att träffa Moustafa men också för att titta på flera nyproducerade blad. Det blev ett kärt återseende, samtidigt mycket ledsamt. Trots flera försök blånekar Migrationsverket honom familjeåterförening i Sverige. Moustafas fru och barn sitter idag fast i norra Irak under svåra omständigheter.

Det betyder att Moustafa, för att kunna återförenas med sin familj, i dagarna lämnar Sverige för en osäker framtid i en liten ort utanför Sulaymaniyya i Irakiska Kurdistan.

Jag förlorar därmed den naturliga kontakten med en kär vän och Sverige går miste om ett enastående konstnärsskap

Två av Moustafas bilder