Mamma

Andra advent 2014.

Jag hälsar på min mamma på ett vårdhem i Örnsköldsvik. Hon är 87 år gammal. Vi dricker kaffe med lussekatt och pepparkakor.

Vi talar om hennes två äktenskap, oss tre söner och våra 10 barnbarn.

Förtvivlat går vi igenom den tavla med små bilder där vi alla finns samlade. Hon minns inte våra namn.

Hon frågar samma sak.

Om och om igen.

Mest undrar hon över mellanbrodern som avled i cancer för drygt 10 år sedan. Men hon minns honom inte. 

Ändå försöker hon förstå och i en sekund blixtrar det till. Hon blir för ett kort ögonblick den mamma jag vill minnas. Den starka, envisa och kämpande. Den morsa som fostrade tre barn och gladdes åt alla barnbarnen. Hon som varje år envisades med att skicka en kaffesked i silver till var och en av oss på våra födelsedagar.

Så går ridån ner igen.

Namnen är borta, liksom årtalen eller platserna vi bodde på.

- Jag har bestämt mig, säger hon. Jag flyttar inte hem igen. jag vill stanna här...

Hon sträcker sig försiktigt efter den sista pepparkakan.