Balda Baldamatic II

Den ser inte så märkvärdig ut. Den har visserligen en kul, lite bullig form, men annars liknar den mest en alldaglig kamera i största allmänhet. Skenet bedrar dock lite.

Max Baldeweg grundade 1908 Balda Kamera-Werk i Dresden, några år senare ändrat till Balda-Werk Max Baldeweg. Man gjorde till en början bl a slutare och filmpack-kassetter. 1925 kom så de första kamerorna ut på marknaden. Balda var ett mellanprismärke, och man levererade även kameror som såldes under andra namn.

Den första småbildskameran var Baldina, som kom 1935. Den hade åtminstone en liten finess, på så sätt att sökaren hade en ratt under sökaren, för manuell parallax-justering.

Mer om den en annan gång.

Efter kriget kom Balda, liksom flera andra i östzonen, att bli "folkägt", ett s k Volkseigene Betrieb (VEB). Max Baldeweg gav sig av västerut och startade på nytt 1948, nu som Balda-Werk Bünde, i Westfalen. Hans gamla Balda-Werk bytte efter några år namn till Belca-Werk, och blev så småningom även det en del av VEB Pentacon i Dresden.

Mot slutet av 50-talet, och några år in på 60-talet produceras en modellserie kameror under namnet Baldamatic. 1959 kommer så föremålet för det här blogginlägget, Baldamatic II. Den är en förbättring av Baldamatic I, med bl a större sökare. Det kom också en modell III, med utbytbar optik.

Den har mätsökare, och ljusmätare av seleniumtyp, dvs den använder inga batterier. Ljusmätaren visas i sökaren i form av ett följevisarsystem, där en tunn visare är kopplad till mätaren, och en bredare dito är kopplad mekaniskt till både slutare och bländare. Bländarvärdet visas i sökaren, dock inte slutartiden. Ljusmätaren på det här exemplaret verkar visa rimliga värden, åtminstone inom ett bländarsteg. Jag har än så länge bara jämfört med "sunny 16".

Som om detta inte var nog, så har sökaren dessutom en parallaxkompenserad ljusram, kopplad till fokuseringen. Lite oväntat på en kamera i den här klassen.

Ergonomiskt är den "lite eljest", på så sätt att sökaren sitter till höger. Att avtrycket sitter på framsidan må så vara, det var inte ovanligt på efterkrigskameror från Dresden, som t ex Contax S, och senare Praktica. Det här har dock ett mindre bekvämt avtryck. Litet och av pressad plåt sitter det inklämt precis under det lilla hjulet till bländarinställningen. Glömde jag nämna det? Bländaren justeras inte på objektivet. Där sitter bara en skala som rör sig, och det gör den när man använder det lilla svarta hjulet som sitter på framsidan, precis under sökarfönstret.

Frammatning sker med hjälp av det vingmutterliknande vredet till vänster på undersidan. När man viker ut det för att dra fram ser man också räkneverket, som annars är dolt.

 
Armen till höger är återspolningsveven, och den hoppar ut när man slår om den lilla spaken i mitten till återspolning (från T till R).

Nå, vad är det för objektiv då? Color - Isconar låter mistänkt som en triplett. Alldeles riktigt, det är det också. Men vad är ISCO - Göttingen för ett företag?

ISCO (Iosef Schneider Co) var ett dotterbolag till det betydligt mer kända Schneider - Kreuznach, och bildades 1936 på uppdrag av det tyska flygministeriet, för att åt Luftwaffe tillverka militära objektiv till flygspaning. Eftersom man varit en del av krigsindustrin blev företaget efter andra världskriget "demonterat", och bytte då även namn till Optische Werke Göttingen. 1953 kunde man återta namnet Isco, och man började tillverka både kamera- och projektorobjektiv, samt något mer alldagliga, som till t ex kameror som ovan nämnda.

Det skall sägas att kameran också såldes med andra kombinationer av både objektiv och slutare. Det här är den enklare.

Nyligen laddade jag med en rulle.

Nu hoppas jag bara att mätsökaren är någorlunda korrekt också.

Fortsättning följer...

135-film, och Kodak Retina

Apple må ha registrerat namnet Retina ("näthinna") som varumärke för vissa av deras skärmar, men sedan 30-talet hade det använts av det tyska Kodak AG, på kameror i Retina-serien, som använde 35 mm film.

Dess bidrag till mänskligheten är just det. Det var Retina som lanserade den vanliga 135-kassetten.

Ju mindre filmformat, desto större precisionskrav ställs på kameran. I början av 30-talet var alternativen Leica, och så småningom även Contax. Den amatör som gärna hade velat använda den mer ekonomiska 35 mm-filmen, hade därför paradoxalt nog ofta inte råd med kameran.

Kodak hade ett image-problem. Förutom som filmtillverkare, sågs man av många som en tillverkare av enklare familjekameror. Att man också gjorde högklassig optik, för t ex spaningskameror, var inte lika känt för allmänheten. Sedan början av seklet hade Kodak haft ett försäljningsbolag i Tyskland, Eastman Kodak GmbH i Berlin, men då efterfrågan ökade köpte man i slutet av 20-talet upp en tysk filmtillverkare, Glanzfilm AG i Berlin. Som ett sätt att kunna konkurrera med de tyska kvalitetskamerorna, köpte man i december -31 upp även August Nagel Werke ^* i Stuttgart, och allt ombildades till Kodak AG Dr. Nagel Werk, Stuttgart, med Dr August Nagel som vd. August Nagel Werke hade tidigare bl a utvecklat modellerna Vollenda och Pupille, den senare med 127-film, i formatet 3 x 4 cm. Dessa fortsatte produceras, men bytte nu namn, från Nagel till Kodak.

Popular Mechanics, November 1933

Kodak AG tog nu fram en 35 mm kamera, med hög kvalité men betydligt lägre pris än Leica. Resultatet skulle komma att bli Retina. Retina var tänkt för den mer medvetne amatören, men som inte hade råd med med de betydligt dyrare alternativen av småbildskameror från Leica och Zeiss Ikon.

Nu hade ju inte Kodak varit Kodak om de inte också varit positiva till en konsumentmarknad för färdigpaketerad 35 mm film, liknande den de redan hade med filmsorter som t ex 127, 120 och 116-film. Det här är kanske en hönan- kontra ägget-diskussion, men i vilket fall som helst utvecklade Nagel nu, tillsammans med kameran, också en kassett för färdigpaketerad film, det som kom att bli 135-kassetten. Tidigare hade Leica och Contax-ägare själva fått ladda märkesbundna kassetter (som dock påminde om varandra) med film i önskad längd.

Zeiss Ikon sålde dessutom egen rullfilm, med ljusskyddande startsladd av papper (liknande 120, eller kanske snarare 220-film) som passade t ex Contax, Super Nettel och senare även Tenax. Om du använde kassetterna kunde kunde du dessutom använda två, en från och en till. På det viset kunde du avbryta mitt i en rulle, eftersom de tagna bilderna då åkt in i den andra kassetten.

Den nya Kodak-kassetten (135) gjordes nu för att, förutom till Retina, givetvis även passa både Leica och Contax.

Det äldsta patentet jag har sett är från september 1933, och som uppfinnare står Dr. August Nagel i Stuttgart. Det kom att följas av flera tilläggspatent, alltmer lika de kassetter vi idag känner igen.

Bland Kodaks första 135-filmer var Panatomic och "SS" (Super Sensitive).

Maj -35

Första Retina-modellen (typ 117) kom 1934. Den kom att följas av en ny året efter, och ytterligare en ett par år senare. Det var små, successiva ändringar av det på ovansidan, dvs räkneverk, frammatning och frammatningsspärr. Framsidan höll sig i början tämligen oförändrad, dvs Xenar f:3.5 f=5 cm från Schneider, monterat i en Compurslutare (1 - 1/300 s). Alltsammans utfällbart på samma stabila vis. 1936 kom typ 122, med avståndsmätare, och 1939 typ 150, med en riktig kombinerad mätsökare, för att nämna några av de tidiga.

De sista modellerna tror jag kom på 60-talet.

Typ 117

Dags för en nyare rulle.
Vi laddar väl med Kodak, för anständighetens skull. :-)

Fortsättning följer, om försöket faller väl ut.

Källor, bl a:

• Patent
• Div artiklar från Zeiss Historica.
• Douglas Collins (1990), The Story of Kodak
• David L. Lentz (2018), Retina Collector's Guide
• Reklam från Popular Mechanics

↑ Nagel, och hans historia, är också värd ett eget inlägg.