En vanlig Nikon FM

Eller?

Jodå, fast med en lite annorlunda historia.

Den tillhör en av mina kollegor. Vi kan kalla honom Per.

Jag har tidigare skrivit att vi på jobbet bl a bygger och skjuter upp experiment som görs i tyngdlöshet, eller "mikrogravitation", eftersom absolut tyngdlöshet är svårt, för att inte säga omöjligt, att uppnå.

Tyngdlöshet kan åstadkommas på olika sätt. För kortare tider kan man använda sk falltorn. Ett sådant finns t ex i Bremen. Ett hundra meter högt torn kan, om man pumpar ut luften, ge nästan 5 sekunders tyngdlöshet (eller något längre om man också använder katapult). Behöver man längre tid kan man använda ett ombyggt passagerarplan, ta sats, och flyga i en kastparabel. Då får man 20 sekunder i varje parabel. Så tränade t ex NASA sina första astronauter. Längre tider ändå får man med sondraketer. De svenska Maser och Maxus-raketerna når upp till 250 resp 780 km höjd och ger då ungefär 5 till15 minuters tyngdlöshet. Sedan kan man givetvis skicka experimentet med t ex rymdfärjan om man behöver riktigt lång tid. Sånt har också förekommit.

En variant av parabelflygning som ger lite längre tid än 20 s är med ett tvåsitsigt jetjaktplan. NASA har gjort sådana flygningar med experimentet monterat i en TF-104G Starfighter. De gav 45-50 sekunder.

En annan av NASA:s tvåsitsiga F-104:or.

Den här kameran var med om en sådan flygning. Den var då utrustad med en MD-12 motor och var laddad med tunnare film (Ilford) som rymde 72 exponeringar. NASA-killarna blev förvånade när de hörde att det var en privat kamera som användes i tjänsten, och tryckte upp en dekal som minne.

Max höjd 70 000 fot (~21 000 m). Max fart Mach 1.8.

Den första jag känner till som påstås ha använt falltorn var Galileo, när han från lutande tornet i Pisa (omkring 1590) ville visa att två kroppar av samma material, men med olika vikt, faller lika fort till marken. Det har dock på senare tid ifrågasatts om han verkligen genomförde experimentet.

Mer info här.

Sikta mot stjärnorna...

22:a november 2004, 08:35, sköts sondraketen Maxus 6 upp från Esrange utanför Kiruna.
Med sondraket menas i praktiken en raket som aldrig går i bana runt jorden utan skjuts nästan rakt upp, för att strax komma ned tillbaka några mil bort.

Hela raketen var 17.5 m lång. Vikt 12.4 ton, varav bränsle 9.9 ton. Det är den övre tredjedelen som är själva nyttolasten (800 kg). Den separerades från motorn när den senare brunnit färdigt.

32 minuter kvar. Alla som inte behövs för att sköta experiment och raketsystem under flygningen lämnar nu uppskjutningsplatsen. Övriga befinner sig i en bunkerliknande byggnad.

Drygt 7 minuter kvar och spänningen stiger i takt med att vår temperatur sjunker.

T +1 sekund. Den har lyft ~15 meter. Hastighet drygt 20 m/s (72 km/t).

 
T +5 s. Höjd ~250 m. Hastighet drygt 100 m/s (360 km/t).

 
T +9 s. Höjd ~900 m. Hastighet ~210 m/s (750 km/t).

T +26 s. Höjd ~18000 m. 700 m/s.

T +62. Brinnslut. Det syns också på den lite diffusare röken alldeles på slutet.

Höjden var nu ~80 km och hastigheten ~3.3 km/s. Raketen var på väg att lämna det sista av atmosfären, nyttolasten separerades från motorn, och båda fortsatte av bara farten upp till 706 km höjd. Under tiden från det de lämnade atmosfären på ~100 km till dess de brakade in igen (12 minuter) var de tyngdlösa eftersom de befann sig "i fritt fall". Den tiden användes till allehanda experiment.

Trots att topphöjden var nästan dubbelt så hög som banan den Internationella rymdstationen, ISS, ligger på, kom den ned tillbaka eftersom den sköts nästan rakt upp, och med en hastighet som var mindre än hälften av vad som krävs för att gå i omloppsbana.

En dryg timme senare.  Nyttolasten tillbaka efter att ha landat med fallskärm och hämtats med helikopter.