SE BILDEN: Svart och vitt är de enda färger jag behöver

"Svart och vitt är fotografins färger". Påståendet kommer från Magnumfotografen Elliott Erwitt som är känd för sina fantastiska svartvita dokumentärbilder. Om svart och vitt nu är några färger, vill säga. Men det är en diskussion för de lärde, så jag hoppar över den. 

Oavsett vad så slår Elliott Erwitts uttalande an en sträng hos mig. Hur mycket jag än gillar färgbilder så finns det något i det svartvita som jag inte riktigt kan värja mig emot. Det är som att estetiken, kompositionen, ljuset och innehållet förstärks. Berättandet blir rakare, på något sätt. 

Vissa menar att det är enklare att plåta i svartvitt än i färg. Det kan mycket väl vara sant. Men enkelheten behöver inte vara något dålig. Det kan också hjälpa till att skala bort det oväsentliga, det som stör och distraherar.  "Gör det så enkelt som möjligt, men inte för enkelt", som Albert Einstein sa. 

Men här finns en hake, enligt min egen mening. Och det är att det måste vara analogt. För hur mycket jag än kämpar med mina digitala filer får jag aldrig till den där goa svartvita känslan som jag tycker att en fin svartvit film levererar. Visst, det kan bero på att jag inte är tillräckligt duktig när det kommer till digital bildbearbetning. Men samtidigt vet jag att många håller med. 

Därför stolpade jag iväg till en fotobutik efter jobbet i fredags. Så nu har jag svartvit film i kylskåpet, plus några liter filmframkallare och fix i en garderob. Det är med andra ord dags för mig att damma av mina analoga apparater. Förhoppningsvis kan resultatet dyka upp här i bloggen om ett tag. 

På tal om Magnum så kan jag tipsa er som har missat saken att deras nya uppdaterade sajt innehåller mängder med fantastisk fotografi. 

Mätsökarkameror, Leica M6 och annat viktigt

För ganska exakt två år sedan knatade jag omkring full av grubblerier. Vad var grejen med dessa mätsökarkameror egentligen? Dög de någonting till? Var det inte bara en föråldrad teknik som hade överlevt sig själv och kunde de över huvud taget vara bättre än mina spegelreflexkameror?

Några månader senare klarade jag inte av att hålla mig längre. Jag ville prova på egen hand och beställde en Canon Canonet QL17 GIII av en snubbe i Dallas. För strax under tusingen fick jag en uppfräschad och justerad kamera med nya ljustätningar. En fungerande originalblixt ingick också i priset. Det var en bra deal.

Canonet är en av de mest prisvärda mätsökarkameror som jag över huvud taget kan komma på. En perfekt liten kamera från 1970-talet. 

Jag kan nog säga att jag omedelbart föll pladask ner i mätsökarträsket. Handhavandet, smidigheten, formatet och utseendet kändes klockrent. Kameran blev en ordentlig nytändning samtidigt som jag återupptäckte det analoga vilket jag helt och hållet hade förkastat några år tidigare när jag blev heldigital. Och kanske var det den största överraskningen. Att jag som i praktiken kände avsky inför det analoga skulle hamna där igen.

Detta är den första gatufotobilden som jag tog med min Canonet QL 17. Eftersom jag blev så nöjd med resultatet väcktes idén att jag skulle göra ett gatufotoprojekt om min hemstad. 

En annan favoritbild tagen med Canoneten. Fotograferad ombord ett Öresundståg som är på väg över bron till Köpenhamn.

På sensommaren året efter kunde jag konstatera att jag nästan bara använde min Canonet när jag fotograferade egna grejer. Samtidigt hade nyfikenheten och lockelsen ökat inför detta med mätsökare. Så jag beställde en Canon 7 från en fotofirma i Hongkong och ett par jupitergluggar från Ukraina. Det var helt enkelt dags att skaffa en kamera med utbytbar optik.

Canon 7 motsvarar ungefär en Leica M2 med skillnaden att den har inbyggd ljusmätare. Min kamera är från 1962.

Ett av de första skotten med Canon 7 och Jupiter 8-gluggen (50 mm/2.0) som jag tyckte höll måttet.

Det här gatufotoporträttet tog jag i Siena, Italien. Det är ett fotografi som jag själv gillar väldigt mycket.

Nu, ett år senare är det dags igen. Häromdagen hämtade jag ut en Leica M6 som jag har köpt genom eBay av en fotofirma i Tyskland. På något sätt blev detta det naturliga steget eftersom jag mer eller mindre bara fotar analogt och med mätsökare numera. Min digitala utrustning används nästan enbart när jag gör fotojobb. 

En vacker syn - eller hur?

För mig har detta blivit ett sätt att maximera nyttan och glädjen av två olika världar. När jag jobbar professionellt som fotograf och har kravet på mig att leverera bilder till kunder är min digitala systemkamerautrustning oslagbar. Jag skulle aldrig byta bort den.

Men när jag jobbar med egna projekt eller plåtar privat triggas kreativiteten och skaparlusten mycket mera när jag kör med analoga mätsökarkameror. Och kanske blir det så när man har fotograferat i många år. Det behövs en viss svårighetsgrad för att gnistan ska tändas. Något jag tycker en mätsökarkamera leder till.

Att bilda fotogrupp och hylla varandra – en framgångsmetod

På fejjan gillar jag som många andra en hög med sidor som handlar om foto. Bland annat bildgruppen Magnum som nog de flesta känner till. Det är kul att se hur proffsigt de lyfter fram sina fotografer och projekt. Magnum har mycket spännande att titta på.

Fast en sak som jag har tänkt på emellanåt är att mycket av det som produceras inom Magnum egentligen inte är så himla exceptionellt vid en närmre granskning. Det jag menar är att det finns mängder med duktiga fotografer utanför Magnum som gör lika bra och ibland till och med betydligt bättre ifrån sig. Ändå hyllas i mångt och mycket det mesta Magnums fotografer gör reservationslöst.

Jag vet varför det funkar så här. Dels handlar det såklart om varumärket Magnum som är uppbyggt av storheter likt Robert Capa, Henri Cartier-Bresson, Josef Koudelka, med flera. Dels är Magnum så inflytelserika att de faktiskt kan definiera vad som är bra och vad som är dåligt.

Men en förklaring är också att genom att bilda en grupp och hylla sig själva talar Magnum om att de är bättre än alla andra. De drar varandra framåt och uppåt, skulle man kunna säga. Med en bra organisation runtikring blir det ännu effektivare.

Man kan faktiskt se detta i betydligt mindre skala på andra håll. Även här på fotosidan. Det är små sammanslutningar med fotografer som delar intresse och som boostar varandra på olika sätt. Signalerna till omvärlden blir att ”vi är lite bättre än er andra”. Även om det inte sägs rakt ut finns attityden där mellan raderna och tillslut förvandlas det osagda till en slags sanning.

Det är intressant att tänka kring detta och slutsatsen blir att det ur ett strategiskt perspektiv borde vara gynnsamt för fotografer att gå ihop och blida grupper. Så - vem vill bilda en fotogrupp med mig? ;-)

Fem saker som krävs för en framgångsrik grupp, enligt min mening:

1. Att fotograferna rör sig inom samma genre -  typ reportagefoto, naturfoto, reklamfoto, och så vidare.
2. Att fotograferna på riktigt beundrar och uppskattar det de andra medlemmarna gör.
3. Att fotograferna talar gott om varandra och lyfter fram varandra i olika sammanhang.
4. Att det finns krav på att medlemmarna måste hålla en viss nivå för att få ingå i gruppen.
5. Att det finns en struktur och en organisation som håller ihop gruppen. 

Martin Parr: Picturing the American South

Var tog helbilden vägen?

Den senaste tiden har jag suttit och läst i några fotoböcker. Det är alltid lika avkopplande och lärorikt. Bland annat har jag plöjt igenom boken om den svenska fotogruppen Tio fotografer. Sveriges svar på Magnum.

Tio fotograferna var främst aktiva mellan 1950- och 1980-talet. Den period som ju på många sätt var en guldålder för fotojournalistiken och bildberättandet. Mycket av det man ser från den här tiden är helt oöverträffat ännu idag – anser jag personligen.

Framförallt är det en sak som jag tycker saknas hos många av vår tids fotografer. Till och med hos väldigt duktiga fotografer som jobbar på några av våra främsta och finaste tidningar som i övrigt har hög standard på bildjournalistiken.

Det jag syftar på är det klassiska reportageupplägget med hel-, halv-, och närbilder. Det vill säga en genomarbetat fotojournalistisk berättelse som ger betraktaren en heltäckande känsla av det som fotografen vill förmedla.

Om det är något som dagens fotografer är extra dåliga på i detta sammanhang så är det enligt min mening just helbilden. Jag tycker ofta att det är en kombination av halv- och närbilder som dominerar. Ibland önskar man att fotografen hade backat några steg och visat helheten. 

Men inte bara det! Bildberättandet får inte sällan falla tillbaka till förmån för tekniken och estetiken. Det är extremt korta skärpedjup, konstnärliga bildlösningar och foto för fotots skull. Ärlig talat saknar jag det raka och genomtänkta berättandet. Direktheten. Och som sagt; helbilderna.

Foto: Sten Didrik Bellander. Ur boken Svart på vitt om Tio fotografer.

Foto: Tore Johnsson. Ur boken Svart på vitt om Tio fotografer.

Foto: Leif Engberg, DN. Ur boken Centennium.

Foto: René Burri. Ur boken In Our Time, Magnum.

Foto: Pål-Nils Nilsson. Ur boken Svart på vitt om Tio fotografer.