SE BILDEN: Istanbul - stök, rök och charm

Det är lätt att gå i fällan när man är ute och reser som gatufotograf. Alltså att falla för sina egna förutfattade meningar och bara ta de där bilderna som redan finns i huvudet från början. Bilder som mest blir en bekräftelse på hur det "ska" vara.

Fotot här ovanför är på sätt och vis ett exempel på detta. För är det inte ungefär åt det där hållet vi förväntar oss att Istanbul ska se ut? Gärna kompletterat med bilder från stökiga basarer, liksom på män och kvinnor i muslimska klädedräkter och närbilder på koppar med turkiskt kaffe eller te.

Det är visserligen inget fel med att ta sådana bilder, men som gatufotograf vill jag försöka komma bortom detta och hitta något annat. Det är inte så lätt alla gånger men det är i alla fall värt att försöka, tycker jag. Här under kommer därför min syn på Istanbul efter tre intensiva dagar i denna intressanta och livfulla stad.

Istanbul ligger vid Medelhavet och har såklart därför många båtar. På vissa av passagerarefärjorna är det knappast något miljöbränsle i tankarna. Istanbul är över huvud taget en ganska luftförorenad stad. Det är rök från förbränningsmotorer, sopeldar, cigaretter, rökelser, kolgrillar och allt annat eldfängt som du kan tänka dig. 

Överallt i staden ser man skolösa och smutsiga barn som tigger - även sent på kvällarna och nätterna. När en femåring sträcker fram en skitig liten kupad hand tycker i alla fall jag att det känns väldigt jobbigt.  Det är också vanligt med kvinnor som sitter på trottoarerna med mycket små sovande barn i famnen. De bor helt enkelt på gatorna. 

Det verkar finnas ett hetsigt temperament som lätt blossar upp. Under våra tre dagar kom vi nära flera högljudda bråk. Inkastarna till stadens restauranger kan också vara förvånansvärt argsinta ifall du inte stannar. På bilden ovan pågår ett slagsmål mellan den orangeklädda renhållningsarbetaren och mannen med ryggen mot kameran. Både knytnävar och tillhyggen användes i bataljen.  

Istanbul är en väldigt stökig och risig stad. Mitt inne bland de flashigaste centrumkvarteren med butiker, restauranger och nattklubbar finns helt uppgrävda gator och överallt ser du fallfärdiga hus och rivningstomter. Bilar står parkerade hur som helst och trottoarerna är i vissa kvarter överbelamrade med sopberg som butikerna lämnat efter sig.

I Istanbul bor runt 15 miljoner innevånare vilket gör staden till den största i mellanöstern. Varje år kommer dessutom runt 11 miljoner turister på besök vilket präglar atmosfären hårt. Inte minst i den gamla staden där inhemska och internationella turister dominerar gatumiljöerna. 

Om du gillar katter (vilket jag gör) kan du glädja dig åt att få se dessa små varelser stryka omkring lite överallt. Katterna är väldigt orädda och verkar också vara omtyckta av folk som bor i stan. 

Istanbul är också en handelsstad av stora mått med mycket kommers. Även bortom turistgatorna myllrar affärslivet och lite varstans finns genuina "spontanbasarer" där innevånarna spänt tygtak mellan husen och sedan satt upp sina försäljningsstånd. I dessa områden säljs precis allt och priserna är relativt låga. 

Avslutningsvis kan jag säga att Istanbul är en fascinerande stad och ett spännande resmål. Det är visserligen högljutt, stökigt och rökigt. Men det är också charmigt och vackert. Människorna är vänliga och miljöerna är pulserande och levande på ett sätt som är svårt att uppleva här hemma.

Det är för övrigt en plats som är ovanligt lätt för oss gatufotografer. Det finns ett myller av motiv att rikta kameran mot och människor tycks inte heller ha något emot att bli fotograferade, snarare tvärtom. Så om du har möjligheten - åk dit!

Bilderna är fotograferade med Fujifilm X100s och X-T1.

SE BILDEN: Direktrapport från Istanbul

Just nu befinner sig Magnus Fröderberg och jag på gatufotoresa i Istanbul. På något sätt känns det som att Magnus (som ni kan se på bilden ovan) har hamnat helt rätt. För detta är nämligen staden där man kånkar och bär in absurdum. Aldrig har jag varit på en plats där jag har sett så många bära omkring på saker, släpa på saker, skjuta på saker, och så vidare. 

Hursomhelst, detta blir en snabb och kort direktrapport från denna myllrande och vibrerande metropol. Fler bilder och en längre text kommer om några dagar när jag är tillbaka i Stockholm. Nu ska vi nämligen ge oss ut på stan igen för att gatufotografera, äta något och möjligen dricka oss en liten öl.

Bilderna är fotograferade med Fujifilm X100s och X-T1.

SE BILDEN: Att fånga livets små ögonblick

Att gatufota i en småstad kan vara lite speciellt. Det är inte alltid som det händer särskilt mycket för att uttrycka sig lindrigt. Då får man helt enkelt nöja sig med det lilla – det vill säga att fånga livets små ögonblick som passerar förbi i maklig takt.

Även om det inte är lika spektakulärt och ballt som att ränna runt i en myllrande storstad så kan det på sitt sätt ändå vara ganska kul. För i ärlighetens namn är det ju ingen brist på gatufoton från världens metropoler. Däremot ser du sällan gatufoton från olika småstäder, förutom Karlskrona då ;-)

Personligen gillar jag det här något banala och nedtonade bildberättandet, även när jag tittar på andras bilder. Jag inspireras därför oftast mycket mera av det enkla som har en subtil känsla av ett slags mänskligt tillstånd, än av det övertydliga och ”högljudda” inom fotografin. 

Just nu håller jag för övrigt på att testa Fujifilms nya 50 mm-konverter till X100s. Det har varit en kul bekantskap som jag ska skriva mer om snart. Inte minst för mig som har brottats en hel del med trettiofemman, en brännvidd som kan vara lite knepig på småstadens glesa gator.

Bilderna i den här bloggposten är tagna med 50 mm-konvertern påskruvad.

Så allra sist. Lördagen den 26 juli kommer jag att ställa ut på Planket i Gnesta. Det blir min andra gång och det ska bli väldigt kul att få komma dit. Just nu sitter jag och funderar på vilka bilder jag ska visa upp. Digitalt eller analogt? Det återstår att bestämma.

SE BILDEN: Londons gator satte mig på banan igen

Ibland behövs en rejäl paus från saker och ting. Därför har min blogg legat nere ett tag, liksom mitt gatufotograferande. Men nu är jag tillbaka igen eftersom skrivklådan och de okontrollerbara ryckningarna i avtryckarfingret blev för svåra att stå emot. Och kroppens signaler måste ju såklart tas på allvar.

Under valborgshelgen styrde jag dessutom kosan till London. En viss skillnad gentemot Karlskrona där jag bor, om man säger så. Men det är lika bra att gå ut stenhårt på direkten och det var förbaskat bra. I en storstad som London nöts det där lilla motståndet som kan uppstå mot att fotografera okända människor ner på direkten. Ingen bryr sig heller om ännu en fotograferande turist i mängden. Det blev en bra kick-start, med andra ord.

 
Självklart regnade det de två första dagarna. Men vad vore London utan regn? Inte detsamma.

Men jag ska inte ljuga. Jag kände mig ganska ringrostig och stundtals var det si så där med flytet. Delvis berodde det säkert på att jag körde heldigitalt med min Fujifilm X100s som ju har en glugg motsvarande 35-mm. Då blir det ett visst motstånd när man som jag framförallt är van vid att harva runt med en analog M-Leica och 50-glugg.

När vidvinkel och färg är utgångsläget blir det till att jobba på ett annat sätt. Jag fastnar lätt i mina femtiomillimeterskompositioner och mitt svartvita tänk eftersom jag är inkörd på det. Ibland var jag därför som en åsna mellan två hötappar – ska jag köra min vanliga grej eller försöka mig på något nytt. Jag tror det blev ett mellanting.

Tack och lov bjöd de två återstående dagarna på solsken och behagliga temperaturer. 

Hursomhelst så har ju trots allt Fujifilm kommit ut med en konverter till X100s som ger en brännvidd motsvarande 50-mm i fullformat. Jag tänkte testa den framöver och se om den lösningen kan funka för mig. Men samtidigt ska jag inte klaga på trettiofemman i det här läget, den funkade trots allt väldigt bra i en förtätad jättestad av Londons kaliber.

Annars var det riktigt kul att komma till London igen. Det är exakt tio år sedan jag var där senast. Måste också säga att av de stora städer jag gatufotograferat i under de senaste åren så ligger London i toppen på min lista. London är helt enkelt en fantastiskt kul stad för gatufoto, men också på många andra sätt såklart. De är en plats med massor att se och uppleva. 

Det är inte bara i Sverige som folk står likt förstenade statyer och stirrar ner i sina telefoner.

Det är väl ungefär så här man tänker sig att gamla Londonbor ser ut. 

Att åka till London utan att ta en bild i tunnelbanan är mer eller mindre omöjligt.

Fyra hårda snubbar på rad. Förresten - är inte den där sista filuren otäckt lik Fotosidans chefredaktör Magnus Fröderberg? Hmmmm...konstigt!

SE BILDEN: Palio di Siena - kanske världens mest spektakulära hästtävling

En sötaktig doft av hästurin och tobaksrök blandar sig i den varma luften. Jag står på torget Piazza del Campo mitt i den Italienska staden Siena och klockan är strax efter åtta på kvällen. Det är bara drygt en halvtimme sedan världens kanske mest spektakulära hästkapplöpning utspelade på platsen. Loppet kallas för Il Palio di Siena – eller rätt och slätt för Palio. 

Ett flera meter brett spår med hårt packad lera löper runt torget. Färska hovavtryck med skarpa kanter framträder tydligt i underlaget. Men hästarna är tillbaka i sina stall och istället blandas turister och firande Sienabor med stressade restaurangägare som släpar fram sina bord mitt på kapplöpningsbanan. Festen har redan börjat.
– Hästen är vacker, ryttaren är vacker! Ungefär så sjunger en grupp män samtidigt som de högtidligt viftar med stora färggranna flaggor. Några andra män slår rytmiskt på trummor som de bär på höften och tillsammans går männen sakta runt torget. Varv efter varv.

Två gånger varje sommar hålls denna intensiva festival som är väl värd att bevittna för den som vill se något annat av Italien än vingårdar, katedraler och badstränder. Det är en stolt tradition med anor ända tillbaka till medeltiden och Sienaborna deltar med liv och lust i festligheterna som varar drygt en vecka varje gång. Då bjuds det på uppvisningar, hästparader och utdragna middagar med mat, dryck och sång tills långt efter midnatt. Allt sker på gatorna och i gränderna som det så ofta gör i Italien. 

Festivalen skulle kunna beskrivas som en kamp mellan stadens 17 kvarter. Varje kvarter (contrada) har en egen häst, en egen ryttare och en egen flagga. Enligt några boende som jag pratar med finns historiskt sett en rivalitet mellan de olika contradorna som ibland har tagit sig våldsamma uttryck, men det ser jag inget av under mitt besök. Istället ser jag människor från olika contrador som glatt står och prata med varandra. Det är framförallt fest och glädje som genomsyrar staden.

Men Palio är mycket mer än festligheter och hästkapplöpning. Bakom kulisserna pågår köpslagningar och förhandlingar mellan de olika kvarteren. Till och med på startlinjen kan ryttarna förhandla med varandra om loppets utfall. Det är på sätt och vis ett fulspel.
– Många turister skulle nog bli lite besvikna om de visste vad Palio egentligen handlar om, säger en kvinna och ler brett. Hon bär sin kvartersflagga som en scarf runt halsen vilket många engagerade Sienabor gör.

När det gäller själva loppet så är det inte helt ofarligt. Både människor och hästar har gjort sig illa – ja, till och med dött. Ett år ramlade en häst rakt in i publikhavet med flera skadade som resultat. Samtidigt är säkerheten hög numera. Mängder med poliser och sjukvårdare finns på plats och som besökare märks det att säkerhetstänkandet är rigoröst. Trots detta är det dramatiskt när jag själv tittar på loppet. Några kvinnor svimmar och bärs snabbt ut på bår av tillskyndande sjukvårdspersonal.  

Det är därför viktigt att känna till sina begränsningar innan man ger sig i in på torget för att se kapplöpningen, får jag i förväg veta av en van besökare. När det väl sätter igång är du nämligen instängd tillsammans med tusentals andra. Banan sluter sig runt publiken och det går inte att lämna platsen vilket kan vara en skrämmande upplevelse för den som inte är förberedd. 

Samtidigt är det värt det eventuella obehaget när loppet väl har startat. Det är kort och intensivt. I 90 sekunder piskar ryttarna sina hästar runt det medeltida torget. Det knottrar sig på huden. Stämningen är hög, liksom ljudet från publiken. Och när det hela är över exploderar Siena i en fest som varar hela natten.

Nördfakta: Samtliga bilder är tagna med Fujifilm X100s.