SE BILDEN
SE BILDEN: Gatufotopodden - vad är gatufoto?
Vad är gatufoto? Ja, det är en fråga som kan röra upp känslor i fotokretsar och leda till vilda diskussioner. I avsnitt nummer två av Gatufotopodden ger jag en definition. Jag pratar också om det där med att använda blixt på gatan, något som jag både älskar och hatar.
Fotografen William Kleins bild på pojken med pistolen tas upp som exempel i podden.
Maciej Dakowicz är fotografen som jag tipsar om. Hans bilder kan du bland annat se på iN-PUBLiC.
Dessutom nämner jag "Film Noir". Bilderna här under illustrerar en typisk ljussättning som förknippas med denna klassiska filmgenre.
LYSSNA PÅ AVSNITTET HÄR: https://bit.ly/2XDMkNI
SE BILDEN: Det svåra med att hitta ett bra ämne
Av flera saker som utmärker duktiga fotografer finns inte minst en som är avgörande. Och det är förmågan att "hitta" intressanta ämnen. Eller ska jag snarare skriva förmågan att nosa upp var det finns en tydlig berättelse som går att förmedla fotografiskt.
Inom journalistiken sägs att riktigt duktiga journalister behöver ha en bra "nyhetsnäsa". En del menar att det rent av är en speciell talang om vissa har, andra att den går att öva upp. Oavsett vad är den avgörande för en journalist.
Själv tycker jag att detta är något av det svåraste. Var hittar jag den där berättelsen som jag vill förmedla. Och inte minst som jag kan förmedla utifrån mina förutsättningar? Det vill säga ett ämne som intresserar mig tillräckligt, som passar mitt sätt att fotografera och som går att kombinera med ett heltidsjobb.
Tittar man på etablerade fotografer så söker de ofta upp speciella sammanhang där det finns dynamik och där det händer saker. Det kan vara festivaler och marknader, killar som kör Epa-traktor, hundutställningar, kapplöpningsbanor eller nudiststränder.
Så ur det perspektivet är det ganska enkelt. Leta upp "något" som sticker ut och där det är relativt "lätt" att hitta bildmöjligheter. Ändå är det som sagt så svårt.
SE BILDEN: Gatufoto - det är svåra grejer
Som ni kanske har märkt har jag legat lågt med bloggandet sedan ett par månader tillbaka. Jag behövde helt enkelt en paus från både plåtandet och skrivandet. Men nu kände jag att det var dags för ett litet inlägg, trots allt. Inte minst efter en diskussion i en gatufotogrupp på fejjan som jag tillhör.
För en sak är säker, detta med gatufoto är svårt. Ja, till och med väldigt svårt. Det finns ju mängder med tolkningar och säkert tusentals motiv till varför man som fotograf vill ägna sig åt denna ädla konst. Det gör alltsammans otroligt komplicerat och svårgreppbart i mångas ögon.
Själv tycker jag visserligen inte att det är så svårt. Eller, svårt och svårt. Klart det är svårt att lyckas och det krävs enormt mycket övning och tålamod. Men jag tycker inte det är särskilt krångligt att förstå gatufotografins grunder - och det var i stort vad diskussionen i gruppen handlade om.
Det enda man behöver göra är att sätta sig in i den fotografiska traditionen som finns. Alltså läsa på lite, kolla bilder och helt enkelt förkovra sig i ämnet. Det måste inte vara något jättestort jobb. Mängder med information finns på webben och en snabb inblick kan man säkert skaffa sig på en kväll, eller så.
Personligen är jag också helt övertygad om att man som fotograf aldrig kan bli riktigt bra utan att på allvar intressera sig för de traditioner som finns. Det är först ståendes på andras axlar som det blir möjligt nå riktigt högt.
Hursomhelst, bilderna i det här inlägget tog jag i somras. Rullen hamnade sedan bortglömd i ett skåp och jag soppade den bara häromdagen. Det var faktiskt ganska kul att se alla skott som jag mer eller mindre hade förträngt. Nästan så jag funderar på att låta mina rullar ligga till sig i fortsättningen.
Mitt gamla härke till skanner har för övrigt börjat strula. Så negativen är avfotograferade med min pocketkamera. Därför är väl inte kvalitén riktigt lika schyst som den brukar. Men det får duga tills jag fått igång skannereländet, eller köpt en ny.
SE BILDEN: Gatufoton som inte riktigt känns som gatufoton
Bilden här ovanför har kommit till enligt konstens alla regler. Ändå känns det inte som ett typiskt gatufoto, tycker jag. Frågan är vad det beror på? Kanske för att bilden verkar lite för genomarbetad på något sätt.
Jag har ett antal bilder av det här slaget i mitt arkiv. De har något över sig som gör att jag undviker att visa dom i samband med mina övriga gatufoton även om jag i grunden kan tycka att de är bra. Men de hör liksom inte hemma där.
Det får mig att fundera över detta med gatufoton. Förmodligen måste de nog signalera ett visst mått av slump och tillfälligheter för att funka. Bilder som ser för genomarbetade ut faller utanför mallen, helt enkelt. Sedan spelar det ingen roll att de kommit till som det sig bör.
För tydlighetens skull syftar jag nu alltså på klassiskt gatufoto som handlar om att dokumentera okända människor och händelser i det offentliga rummet.
För övrigt ska jag upp till Stockholm några dagar i nästa vecka. Då tänker jag såklart spana in Henri Cartier-Bressons utställning på Fotografiska. Det ska bli riktigt kul att fingranska hans bilder. Jag kan lugnt säga att jag ser fram emot saken.
Hur ska en gatufotograf möta vintern?
Häromdagen damp äntligen min Leica M6 ner från det germanska riket. Nyreparerad och tillfixad är den nästan som i nyskick och jag är nöjd, mycket nöjd. Så pass nöjd att jag i ett barnsligt lyckorus var ute under lunchen idag och gatufotograferade för första gången på ett par månader. Kanske kan jag rent av visa upp några nytagna rutor till helgen.
Hursomhelst, när jag glad i hågen lodade omkring med min tyska järnspis började jag grubbla över mitt pågående gatufotoprojekt. Hur kan jag dra nytta av vintern som är i antågande? Årstiden då livet på gatan i princip upphör i en småstad och när det mer eller mindre blir en slags självtortyr att ränna omkring på stan och fota.
Jag tänkte då på de stora gossarna som Bresson, Koudelka, Brassai, med flera. Hur de också skildrade miljöerna och tog urbana landskapsbilder emellanåt. Något som går att planera, dessutom. Kanske är det vad jag ska ägna mig åt när det ändå är mer eller mindre händelselöst på gatorna. Då kan vintern rent av vara en fördel med skiftande väderlek, regn, dimma och snö. Det blir ganska fotomässigt, faktiskt.
Nåväl. Bilderna i det här inlägget är tyvärr inte från Karlskrona, vilket ni förhoppningsvis redan har konstaterat. Jag behövde helt enkelt värma upp mig med ett par motiv från Venedig. En stad jag verkligen kan längta tillbaka till.
P.S. Oavsett väder ska det förhoppningsvis bli lite mera fart på mitt gatuplåtande framöver. Jag känner mig nämligen ganska inspirerad just nu.