SE BILDEN
SE BILDEN: Ibland är jag en feg gatufotograf
Häromdagen när jag var ute och gatufotade såg jag en klockren bild som jag inte vågade ta. Detta är något som händer lite nu och då fast jag har hållit på med mitt projekt i mer än två år vid det här laget. Att våga ta bilder av okända människor på stan är helt enkelt inte alltid så lätt.
Jag har märkt att det är svårare under vintern och våren också eftersom det blir färre fotorundor på stan då. Ångan och rutinen är inte igång på samma sätt som under sommaren. Då vågar jag nämligen betydligt mera och i slutet av sommaren kan jag nästan uppnå en känsla av total gränslöshet.
Men som sagt, håller jag inte på tillräckligt ofta kommer tvekan krypande tillbaka. Något som gör att jag i vissa lägen väntar för länge, tvivlar, grubblar och missar bra möjligheter. Sedan går jag alltid omkring i efterhand och har lite småångest över en förlorad bild och förbannar min egen feghet. Det tar temporärt på självförtroendet att misslyckas, helt enkelt.
Samtidigt vet jag innerst inne att detta är högst normalt. Jag är ganska övertygad om att de allra flesta gatufotografer tvekar regelbundet. Vi är ju nämligen inte mer än människor och det är en ganska onaturlig handling för oss att på nära håll fotografera helt okända personer på stan. Det är ett slags inkräktande i andras personliga sfär - en risk till och med.
Annars har jag periodvis försökt närma mig genom att använda andra metoder. Främst genom att fråga om lov. I dessa situationer går det att arbeta med motivet på ett helt annat sätt och jobba fram en bra exponering där allt sitter. Något jag verkligen kan sakna och länga efter ibland eftersom mycket av gatufotograferandet handlar om hastiga snapshots på ren reflex.
Ta exempelvis en titt på filmen här under. Jag tycker den väldigt bra illustrerar det där med att vänta ut, eller jobba sig fram till en riktigt bra bild.