Fotografiska klichéer – ett arv från urtiden?

Det finns en viss sorts bilder som tycks vara besjälade med evigt liv. De återuppstår gång på gång och verkar ha inneboende krafter som människan inte kan värja sig från. Jag talar om fotografiska klichéer – eller kanske borde man kalla dom arketyper?

Vi har alla sett den här sortens bilder i olika sammanhang. Det dräller tillexempel av dom här på fotosidan och på andra bildsajter. Den gemensamma nämnaren är att de har fotograferats tusentals, eller kanske hundratusentals, eller rent av miljontals gånger tidigare. Det handlar med andra ord om eviga motiv som alltid finner en pulik.

Här kommer fyra typiska fotoklischéer: 

- Ett ansikte

- Gryning eller solnedgång, gärna över havet

- Mänsklig(a) siluett(er)

- Träd, oftast ensamma

Ja, det finns fler exempel och du kan säkert komma på några själv. Hursomhelst, riktigt intressant blir det när man börjar fundera på vad det är som gör att dessa bilder alltid fungerar. En ledtråd kan man få genom att läsa i wikipedia vad ordet ”arketyp” betyder. Så här står det bland annat: ”urbild, urtyp, ett nedärvt sätt att tänka och känna”.

Är det alltså så att dessa motiv mer eller mindre är nedärvda i oss? I så fall kan vi öka spänningsgraden ännu mer genom att fundera på vad dessa bilder  symboliserar för oss. Vad är det för tankar och känslor som tycks vara genetiskt betingade och varför uppstår de över huvud taget? Har de ett syfte?

Och för att vrida till det ännu lite mer. Kan man som fotograf använda den här kunskapen medvetet för att skapa ikoniska bilder? 

Det där med mänskliga siluetter, solar och sånt har vi förresten hållit på med rätt länge...