SE BILDEN: Gatufotopodden - Magnus Fröderberg

Så var det då dags för det första riktiga avsnittet av Gatufotopodden. Första gästen är Fotosidans chefredaktör Magnus Fröderberg som ju är en flitig gatufotograf. I avsnittet grottar vi in oss i frågeställningen om gatufoto är den svåraste fotogenren, vi pratar om öl och gatufoto och Magnus berättar lite om Fujifilms nya X-Pro2 - en av få dedikerade gatufotokameror. 

I avsnittet nämns också gatufotografen Jack Simon.

Hans hemsida hittar du här.

Filmad intervju med Jack Simon av gatufotobloggaren Eric Kim. 

LYSSNA PÅ AVSNITTET HÄR: https://bit.ly/2F1snt9

SE BILDEN: Tillbaka till det analoga

I höst hade jag tänkt avsluta mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona. Planen var att jag nu skulle börja jobba med en utställning och en bok. Men så blir det inte. Jag har helt enkelt ändrat mig och kör därför på ett tag till.

Beslutet beror till vissa delar på en nytändning. Jag började nämligen fota med Leican som fått vila sedan september och plötsligt infann sig den där goa känslan igen. En känsla som jag bäst kan beskriva som lusten att göra bild – på riktigt!

Det är märkligt men vad jag än gör faller jag hela tiden tillbaka till det analoga och mina mätsökarkameror. Jag tror det beror rätt mycket på vad bland annat Bengt Björkbom skrev i sin blogg häromdagen; att det är svårt.

Analoga mätsökarkameror kräver att man är med hela tiden. Du kan inte överlåta ”tänkandet” till automatiken. Du måste vara mentalt på banan annars blir det inget. För mig skapar det den där extra utmaningen som triggar igång en slags tävlingsinstinkt. Jag ska jävlar i mej lyckas, ungefär!  

Sedan har jag 20 rullar svartvit film kvar i kylen och det är väl lika bra att köra på tills dessa tar slut. Och om jag känner mig själv rätt lär de nog räcka ända till sommaren, gott och väl. För högre tempo än så håller jag inte. 

SE BILDEN: Svårigheterna med att gatufota barn

Ibland händer sådant som man knappast förväntar sig. Som det jag såg på väg hem från jobbet idag. Mitt i centrum ställde sig plötsligt den lille figuren här ovanför och kissade precis utanför ingången till Bokia. Jag kunde självklart inte låta bli att knäppa av en ruta.

Bilden är ett hastigt snapshot i ordets rätta bemärkelse. Därför finns ingen märkvärdig komposition, inget snyggt ljus, inga spännande färger eller någon egentlig dynamik – bilden är bara bisarr och komisk på något sätt. Man tar sig för pannan, liksom.

När jag tog den tänkte jag på en diskussion här på Fotosidan under artikeln om Henri Cartier-Bressons utställning på Fotografiska. Diskussionen handlar bland annat om att det enligt många har blivit mycket svårare att gatufotografera och då speciellt när kameran riktas mot barn. 

Och jag skulle ljuga om jag inte sa att jag upplevde en viss oro när jag tog bilden här ovanför. Tänk om någon trodde att jag var en pedofil som nu såg sin chans? Eller om en arg förälder eller någon annan skulle konfrontera mig efteråt? Den sortens tankar snurrade faktiskt i huvudet. 

Samtidigt har jag aldrig råkat ut för några otrevligheter när jag har fotograferat barn. Det har alltid gått jättebra, även när föräldrarna varit närvarande. Och de gånger jag har frågat har jag aldrig fått ett nej utan snarare har föräldrarna blivit glada. 

Så kanske skiljer sig attityden mellan storstäderna och småstäderna. Men jag tror också att mycket sitter i huvudet på en själv.  

P.S. Här kan ni läsa ett blogginlägg av Camilla Grönbladh på Moderskeppet. Det handlar om att tänka analogt när man fotar digitalt och hon bad bland annat mig att svara på några frågor i ämnet. 

SE BILDEN: Stockholm = dåliga gatufoton

I flera år nu har jag regelbundet försökt gatufotografera i vår förtjusande huvudstad. Resultatet av mina ansträngningar kan beskrivas med ett enda ord: misslyckat. Hur mycket jag än försöker får jag liksom inte till det. Bilderna blir förutsägbara, mediokra och ospännande.

Felet ligger såklart allra mest hos mig själv. Jag har ingen riktig plan med mitt gatufotograferande i Stockholm. Här hemma i Karlskrona har jag ett projekt som jag håller på med, en tydlig idé och ett mål. Det inspirerar, motiverar och gör det lätt för mig att hålla fast vid den inslagna banan.

I Stockholm vet jag inte riktigt vad jag letar efter, eller vad det är jag vill säga. Det blir en ytlig jakt på lustiga situationer och sådant som bara råkar dyka upp. Utöver det försöker jag ta bilder som egentligen inte är jag. Gatufoton utanför min stil och vid sidan av det jag faktiskt är bra på.

Sedan finns det en sak till som nog inte alla kommer att hålla med mig om. Jag tycker Stockholm är svårjobbat ur ett gatufotoperspektiv. Detta säger jag utan att egentligen kunna förklara varför. Men det är något ogreppbart över alltsammans. Jag lyckas liksom inte bryta ut de där motiven som funkar på bild.

Självklart kan det bero på att jag är en småstadsbo som har vant mig vid hur det funkar i min lilla glesbefolkade hemstad. Liksom att jag är så fokuserad vid mitt pågående projekt att jag just nu har svårt finna riktig mening med något annat. Ja, kanske är det så. Hursomhelst så tänker jag fortsätta gatuplåta i Stockholm när jag är där. Det har nämligen blivit lite av en personlig utmaning att lyckas. Förr eller senare ska jag helt enkelt få till det.

Slutligen - om du är intresserad av gatufoto är du varmt välkommen till min sida på facebook: Joakim K E Johansson Street Photography