SE BILDEN: Nu lägger jag ner mina sociala medier

Det här blogginlägget kommer jag inte att kunna dela på Facebook som jag ofta gör. Mitt konto är nämligen inaktiverat sedan igår. Samma sak med Instagram och Flickr. Det förstnämnda har jag tagit bort och det sistnämnda har jag gjort så osynligt som det bara går. Dessutom har jag avinstallerat apparna från min telefon. 

Det hela är ett experiment. Jag vill se hur det känns att stänga av det ständiga flödet av information som strömmar emot mig via sociala medier. De eviga notifieringarna, plingandet, vibrerandet. Allt det där som stjäl så mycket fokus och som tar sådan tid i anspråk. Samtidigt som jag inte riktigt kan se nyttan med att ständigt bli påmind om omvärldens förehavanden. 

Men det finns också ett annat skäl. Jag tvivlar nämligen starkt på att sociala medier har någon positiv inverkan på mitt fotograferande. Tvärtom så tror jag att de gör mig sämre. Det blir en hets och en stress som är dålig för mitt eget skapande. För mycket jämförande och för många bilder som slängs upp utan att egentligen hålla måttet.

Tanken är att detta nu ska frigöra tid och göra det lättare för mig att fokusera på rätt saker. Resultatet hoppas jag ska bli mer fotograferande, att jag inte påverkas lika mycket av andra och att jag blir mer restriktiv med vad jag visar upp. Vi får se om det blir så och hur länge jag klarar av att hålla mig borta. För jag är väl medveten om att det kommer att bli tufft. Därför tänker jag i alla fall vara kvar här på Fotosidan för säkerhets skull. 

SE BILDEN: Fotosidan urholkar den fotografiska kvalitén

Det är väl lika bra att jag omgående ber om ursäkt för min rubrik här ovanför. Som före detta journalist är det ibland svårt att inte spetsa till sina formuleringar i överkant. Hårdvinklandet och polariserandet sitter i ryggmärgen, liksom. Men vi kan alla trösta oss med att det bara handlar om något så harmlöst som fotografi. 

För i sanningens namn gäller inte det här inlägget specifikt Fotosidan, det rör sociala bildmedier i stort. Hur de tycks ha en förmåga att göra oss till sämre fotografer. Eller nej, vänta nu. Kanske inte till sämre fotografer utan snarare så tycks vi bli sämre på självkritik och att hålla våra usla bilder borta från offentligheten.

Enligt min mening beror detta på ett fenomen som sociala medier underblåser med full kraft. Nämligen den outtalade överenskommelsen som säger att om du gillar mig så gillar jag dig. Ett förhållningssätt som innebär att jag främst kommenterar och berömmer dina bilder för att vi har en ömsesidig relation, inte för att det du gjort alla gånger är särskilt bra.  

I allt detta finns ytterligare en intressant företeelse som skulle kunna beskrivas som ett medvetet självbedrägeri. Det är när vi får en kick av alla likes, kommentarer av typen ”bra fångat” och favoriserandet som egentligen inte säger något alls. Ja, detta trots att vi till och med inser innerst inne att uppmärksamheten inte alls beror på vår prestation. 

Tyvärr rimmar allt detta förbannat illa med fotografisk kvalitet vilket också märks. Mest uppenbart blir det när erkänt duktiga fotografer så tydligt släpper sitt kvalitetstänk i jakten på den där beroendeframkallande uppmärksamheten. Ja, det är nästan självplågeri att se hur vissa sänker ribban till bottennivå. 

Istället för att verkligen reflektera och på allvar försöka upprätthålla en hygglig nivå sprutar vi alltså ur oss bilder för att få den där snabba egoboosten som sorgligt nog går över alldeles för snabbt. Därför måste vi genast få ut något nytt – igen. Så hålls karusellen igång medan vi hivar upp de där bilderna som borde ha stannat på hårddisken för gott. 

I filosofiska kretsar är det här beteendet välkänt och genomlyst sedan urminnes tider. Alltså hur jakten på ständig uppmärksamhet och omedelbar bekräftelse får oss att förlora fokus på det som verkligen är viktigt. Att vara snabb och ösa på med bilder är därför inte alltid det ultimata. Få saker som görs i hast för att få beröm blir riktigt bra. Det gäller även fotografi. 

Kan slutligen tillägga att detta även gäller bloggar. Själv balanserar jag på gränsen ganska ofta och faller även i fällan nu och då. Kanske kan rent av det här inlägget tolkas som ett typiskt sökande efter snabb uppmärksamhet och bekräftelse.