SE BILDEN: Därför är gatufoto så kul (enligt AI)

Det finns väl knappast någon som inte har hört talas om AI vid det här laget. Alltså det som vi lite slarvigt kallar för artificiell intelligens, även om det knappast handlar om intelligens i ordets rätta bemärkelse. Ännu. Helt oavsett vad det är som pågår i bakgrunden så är det svårt att inte bli mäkta imponerad över vad AI klarar av. Det kan rent av vara smått chockerande.  

Under den senaste tiden har jag själv testat att använda några av dessa AI-verktyg som finns på nätet. Främst för att generera texter (ChatGTP). Men, AI kan också skapa bildkonst och det är redan väldigt imponerande, lindrigt sagt. Kolla här så kan ni se och testa själva.

I framtiden kommer AI tveklöst att kunna skapa fotorealistisk gatufoton som inte går att skilja från riktiga. Och då lär diskussionerna om bildmanipulationer i Photoshop kännas som en västanfläkt i jämförelse. Fast riktigt där är vi sannolikt ännu inte, vilket bilden ovan illustrerar. Ett "gatufoto" av AI (fast det kanske finns bättre AI-system för bildskapande än det jag hittade). 

Förutom att dessa AI-verktyg är helt otroligt snabba, så kan de också skapa texter och bilder med en enorm komplexitet. I olika stilar, i diverse blandningar av stilar och så vidare. Du kan också be AI beskriva nästan vad som helst och få ett välformulerat svar som är lika uttömmande som om det kom från en expert på området. 

Jag bad exempelvis AI beskriva varför det är så roligt med gatufoto och här under kan ni se resultatet som kom fram på några få sekunder. AI har alltså formulerat hela texten. Jag har bara ändrat ett par-tre ord som blev lite konstiga på svenska. Personligen tycker jag att texten är mitt i prick och jag gillar verkligen slutklämmen. Vad tycker ni?

Gatufotografering kan vara roligt av många anledningar, inklusive:

Spontanitet:
Gatufotografering handlar om att fånga livet när det händer, vilket ger en känsla av spänning och oförutsägbarhet.

Kreativitet:
Gatufotografering erbjuder oändliga kreativa möjligheter, från att experimentera med olika vinklar och kompositioner till att fånga oväntade ögonblick och känslor.

Utmaningar:
Gatufotografering innebär ofta att navigera i komplexa och folktäta miljöer, vilket kan vara en utmaning som många fotografer tycker är spännande.

Storytelling:
Gatufotografering ger dig möjlighet att berätta historier och fånga ögonblick som annars skulle gå obemärkt förbi.

Känslan av gemenskap:
Gatufotografering kan vara ett bra sätt att få kontakt med andra som delar din passion och att känna att du är en del av en större kreativ gemenskap.

Personlig tillväxt:
Gatufotografering kan hjälpa dig att utveckla dina färdigheter och visioner som fotograf, såväl som din förmåga att se världen på nya och intressanta sätt.

Sammantaget kan gatufotografering vara ett roligt och givande sätt att utforska världen och fånga livet när det händer. Oavsett om du är ett erfaret proffs eller precis har börjat, finns det alltid utrymme att växa och upptäcka nya möjligheter i denna spännande och dynamiska genre.

SE BILDEN: Svart och vitt är de enda färger jag behöver

"Svart och vitt är fotografins färger". Påståendet kommer från Magnumfotografen Elliott Erwitt som är känd för sina fantastiska svartvita dokumentärbilder. Om svart och vitt nu är några färger, vill säga. Men det är en diskussion för de lärde, så jag hoppar över den. 

Oavsett vad så slår Elliott Erwitts uttalande an en sträng hos mig. Hur mycket jag än gillar färgbilder så finns det något i det svartvita som jag inte riktigt kan värja mig emot. Det är som att estetiken, kompositionen, ljuset och innehållet förstärks. Berättandet blir rakare, på något sätt. 

Vissa menar att det är enklare att plåta i svartvitt än i färg. Det kan mycket väl vara sant. Men enkelheten behöver inte vara något dålig. Det kan också hjälpa till att skala bort det oväsentliga, det som stör och distraherar.  "Gör det så enkelt som möjligt, men inte för enkelt", som Albert Einstein sa. 

Men här finns en hake, enligt min egen mening. Och det är att det måste vara analogt. För hur mycket jag än kämpar med mina digitala filer får jag aldrig till den där goa svartvita känslan som jag tycker att en fin svartvit film levererar. Visst, det kan bero på att jag inte är tillräckligt duktig när det kommer till digital bildbearbetning. Men samtidigt vet jag att många håller med. 

Därför stolpade jag iväg till en fotobutik efter jobbet i fredags. Så nu har jag svartvit film i kylskåpet, plus några liter filmframkallare och fix i en garderob. Det är med andra ord dags för mig att damma av mina analoga apparater. Förhoppningsvis kan resultatet dyka upp här i bloggen om ett tag. 

På tal om Magnum så kan jag tipsa er som har missat saken att deras nya uppdaterade sajt innehåller mängder med fantastisk fotografi. 

Att bilda fotogrupp och hylla varandra – en framgångsmetod

På fejjan gillar jag som många andra en hög med sidor som handlar om foto. Bland annat bildgruppen Magnum som nog de flesta känner till. Det är kul att se hur proffsigt de lyfter fram sina fotografer och projekt. Magnum har mycket spännande att titta på.

Fast en sak som jag har tänkt på emellanåt är att mycket av det som produceras inom Magnum egentligen inte är så himla exceptionellt vid en närmre granskning. Det jag menar är att det finns mängder med duktiga fotografer utanför Magnum som gör lika bra och ibland till och med betydligt bättre ifrån sig. Ändå hyllas i mångt och mycket det mesta Magnums fotografer gör reservationslöst.

Jag vet varför det funkar så här. Dels handlar det såklart om varumärket Magnum som är uppbyggt av storheter likt Robert Capa, Henri Cartier-Bresson, Josef Koudelka, med flera. Dels är Magnum så inflytelserika att de faktiskt kan definiera vad som är bra och vad som är dåligt.

Men en förklaring är också att genom att bilda en grupp och hylla sig själva talar Magnum om att de är bättre än alla andra. De drar varandra framåt och uppåt, skulle man kunna säga. Med en bra organisation runtikring blir det ännu effektivare.

Man kan faktiskt se detta i betydligt mindre skala på andra håll. Även här på fotosidan. Det är små sammanslutningar med fotografer som delar intresse och som boostar varandra på olika sätt. Signalerna till omvärlden blir att ”vi är lite bättre än er andra”. Även om det inte sägs rakt ut finns attityden där mellan raderna och tillslut förvandlas det osagda till en slags sanning.

Det är intressant att tänka kring detta och slutsatsen blir att det ur ett strategiskt perspektiv borde vara gynnsamt för fotografer att gå ihop och blida grupper. Så - vem vill bilda en fotogrupp med mig? ;-)

Fem saker som krävs för en framgångsrik grupp, enligt min mening:

1. Att fotograferna rör sig inom samma genre -  typ reportagefoto, naturfoto, reklamfoto, och så vidare.
2. Att fotograferna på riktigt beundrar och uppskattar det de andra medlemmarna gör.
3. Att fotograferna talar gott om varandra och lyfter fram varandra i olika sammanhang.
4. Att det finns krav på att medlemmarna måste hålla en viss nivå för att få ingå i gruppen.
5. Att det finns en struktur och en organisation som håller ihop gruppen. 

Martin Parr: Picturing the American South