SE BILDEN: Herr Klant har framkallat - igen

Så har det då hänt ännu en gång. Jag har sabbat en rulle i framkallningen. Visserligen har jag bara fördärvat fyra rullar på drygt två år så det är tack och lov sällsynt. Men när det väl sker blir man ju bara så jävla trött på sig själv. 

Den här gången lyckades jag som vanligt med något helt nytt (för det sker nämligen alltid på olika sätt varje gång) - jag framkallade rullen två gånger. Ja, ni läste rätt. Jag soppade rullen och när jag sedan skulle hälla i fixet tog jag fel flaska och hällde på framkallare igen. Suck!

Bilderna i det här inlägget är från de enda två negativen som det över huvud taget var möjligt att få fram något ifrån. De flesta rutorna var nämligen så tjocka att skannern inte orkade jobba sig igenom emulsionen ordentligt. Så illa var det alltså. 

Nåväl, det var bara i runda slängar åtta timmars flanerande och fotograferande på stan som gick åt fanders. Nu åker i alla fall negativen i soporna för jag vill verkligen inte bli påmind om eländet. Samtidigt är det upp på hästen igen som gäller. Därför blir det några timmars gatufotande i morgon också bara för detta. 

Förresten så har jag börjat jobba med trettiofemman nu. Planen är att gå närmre och få intimare bilder. Ett annat mål är också att få med många människor i bilderna. Jag har nämligen upptäckt att i de flesta av mina foton är det bara en till tre personer. Det var en lite märklig och småjobbig insikt som jag nu alltså tänker försöka gör något åt. 

Det sämsta med det analoga är…

Som några av er vet har jag nästan bara plåtat analogt det senaste året. Under den tiden har jag gjort av med närmare femtio rullar film och av dessa har jag lyckats sumpa tre. Tills idag, vill säga. Idag sabbade jag nämligen min fjärde rulle.

De andra tre har jag lyckats förstöra genom att blanda fix i framkallaren, genom att tappa kameran så bakstycket gick upp och genom att av misstag öppna framkallningsdosan. Misstaget jag gjorde idag var att jag använde för gammal framkallare så negativen blev åt skogen för tunna.

Det är alltid lika retfullt när man klantar sig på det här sättet. Om det så bara finns en enda bra bild på hela rullen så är det tillräckligt för att man ska gå omkring med ångest i ett par dagar och svära ve och förbannelse över sig själv. Just nu sörjer jag framförallt bilden här ovanför. 

Kanske är detta det sämsta med att köra analogt. Möjligheterna att klanta sig är betydligt fler än med den digitala tekniken. Det finns nästan oändliga förutsättningar för att det ska kunna gå åt helskotta. Man måste vara skärpt hela vägen tills negativen sitter säkert i pärmen.

Som ni ser orkade jag inte ens ta bort damm och andra skönhetsfel på bilderna. Det spelar liksom ingen roll. Filmen ska ändå åka i soporna nu. Alltså var en hel veckas gatufotande och åtskilliga timmar på stan helt förgäves. Men nejdå, jag är inte bitter...

Om ni har tid över kan ni förresten se den här filmen från en workshop i gatufotografi: