SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: Raggarna i färg - vikten av att vara konsekvent III

Det här har jag aldrig gjort i min blogg tidigare. Det vill säga att publicera exakt samma bilder i två inlägg efter varandra. Men jag gör det såklart av en anledning och ni som har läst mitt förra inlägg ser givetvis direkt vad som skiljer sig åt. De här bilderna är nämligen inte svartvita, utan i färg. Annars är det samma foton placerade i samma ordning.

Anledningen till att jag publicerar bilderna en gång till beror mina tidigare resonemang om detta med att vara konsekvent som fotograf. Alltså i grova drag om att hålla fast vid ett visst uttryck. Till exempel genom att enbart fota i svartvitt med småbildskamera och 35 mm. Detta för att över tid bemästra och förfina en viss stil.

Själv har jag som tidigare nämnts brottats med detta genom åren. Jag har nämligen lite svårt för att hålla mig till samma grej hela tiden. Något som kanske kan ha varit en nackdel för mig. Samtidigt har jag trots allt upptäckt att oavsett om jag plåtar med vidvinkel eller normalen, i färg, i svartvitt, med eller utan blixt - så finns det något gemensamt i de flesta av mina bilder.

Till exempel är jag väldigt människo- och situationsinriktad. Jag håller också ganska hårt fast vid klassiska kompositionsregler. Färger intresserar mig egentligen väldigt lite och därför skulle jag såklart likaväl kunna välja att enbart plåta i svartvitt. Men jag är tveksam till att det blir så. Utan istället lär jag nog fortsätta välja det jag tycker passar bäst utifrån vilka motiv eller vilket projekt det handlar om.

Vilka bilder av raggarna är då bäst? De i färg eller de i svartvitt? Spelar det över huvud taget någon roll? Tja, vad tycker du som läser det här? Själv vet jag vad jag tycker.

Postat 2023-07-16 19:13 | Läst 3141 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

SE BILDEN: Raggare i Västerås och att undvika det uppenbara

Att jobba sig ner under ytan tycker jag är något av det viktigaste för en fotograf. Alltså att åtminstone försöka se bortom det mest uppenbara och anstränga sig för att visa det som finns lite vid sidan av. Det som inte är fullt så tydligt men som ändå är intressant och bildmässigt.

Detta var mitt ingångsvärde när jag besökte Power Big Meet i Västerås förra året och jag försökte ha med mig samma inställning även i år. Men precis som då kunde jag även den här gången konstatera att det är svårt att under en eftermiddag och kväll lyckas med det jag siktat på. Den här metoden kräver nämligen tid och närvaro.

Dessutom är ett resultat av det här arbetssättet betydligt färre bilder att visa upp i efterhand. För det du väljer bort är dom där lättplockade skotten. Glada människor, höjda ölflaskor, det spektakulära, showen som pågår hela tiden. I stället väntar du ut, går åt sidan, tittar bredvid händelsernas centrum, vilar på hanen.

Har jag lyckats då? Själv tycker jag att jag fick till det hyggligt bra. Men det kan bli betydligt bättre. Nu börjar jag i alla fall lära mig hur det funkar på Power Big Meet och vad som gäller. Insikter jag ska ta med mig till nästa år för att förbättra mina möjligheter att ta bilderna som jag är ute efter.

Jag besökte för övrigt träffen tillsammans med min kompis Magnus Fröderberg. Läs hans blogginlägg här.

Postat 2016-07-10 16:29 | Läst 5590 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

SE BILDEN: Närkontakt med raggarna i Västerås

I fredags kväll hakade jag på Magnus Fröderberg till Power Big Meet i Västerås. Ett motorevenemang som förmodligen allra bäst kan beskrivas som en gigantisk raggarträff. Men också som en folkfest på många sätt. Det var väldigt underhållande i alla fall.

Som fotograf ställs man inför ett dilemma i den här sortens situationer, tycker jag. Alltså hur man ska angripa det hela med sin kamera. Det är lätt att falla för det uppenbara. Alldeles för lätt. Men jag försökte gräva djupare den här gången. Kanske lyckades jag.

En metod som jag använde var att stanna kvar i olika situationer istället för att bara ”snappa” bilder till höger och vänster. På engelska pratar man om hur viktigt det är att ”work the sceen”. Det vill säga att som fotograf jobba sig in i ett sammanhang, vänta ut händelser, och så vidare.

Att göra så kan helt klart leda till intressanta bilder. Ännu mera ifall man också snackar med folk och faktiskt försätter sig i en social situation. Då går det också att komma ganska nära utan att det känns konstigt.

Kanske är inte det här arbetssättet så typsikt för just gatufoto som jag oftast håller på med, men vem bryr sig om det?