SE BILDEN: Gatufoto från 1600-talet

Så här års befinner sig min fotoinspiration alltid i ett slags bottenläge. Därav bloggtorkan från min sida. Med tiden har jag lärt mig att det inte är någon större idé att streta emot. Istället väljer jag numera att ägna mig åt andra saker. För jag vet samtidigt att när vårljuset sakta börjar komma tillbaka brukar även suget efter att fotografera återvända.

I förra veckan var jag i alla fall på jobbresa i Rotterdam och Amsterdam med några kollegor. Jag hade tyvärr inte möjligheten att gatufotografera, men några reflektioner kring detta med foto hann jag i alla fall med. Inte minst under ett besök på det fantastiska Rijksmuseum med alla sina otroliga målningar. 

Medan jag vandrade omkring bland dessa ikoniska verk slog mig en sak tydligt. Nämligen hur den moderna bildkonsten har växt fram under hundratals år. Ett faktum som jag tycker att vi fotografer glömmer bort ibland. Vi betraktar gärna fotografin som ett separat spår, något helt annat. Men så är det såklart inte.

Jag tycker att det går att lära sig en hel del om det som vi ser idag inom fotografin genom att betrakta den klassiska bildkonsten. Det gäller allt från komposition och bilduppbyggnad till hur konstnärerna hanterade ljuset. Men också vilka motivval som har varit aktuella genom historien. De är nämligen märkligt oförändrade. 

"Gatufoto" från 1640-talet av Michael Sweerts. Här tycks konstnären ha fångat ett ögonblick som sticker ut från det vanliga, precis som vi nutida gatufotografer ofta gör. Mer info om tavlan. 

Den här gatufototavlan av George Hendrik Breitner är förmodligen från 1897 och föreställer Singelbrug nära Paleisstraat i Amsterdam. George Hendrik Breitner använde fotografier som underlag för sina tavlor. Så detta är alltså ett gatufoto från början. Läs mer om verket här.

Ett "bröllopsfoto" från 1622 av Frans Hals. Det nygifta paret Isaac Abrahamsz Massa och Beatrix van der Laen sitter avspända vid ett träd. Se hur hon håller handen på sin makes axel för att visa ringen på fingret. Och han håller i sin tur högerhanden över hjärtat. Kanske något för nutida bröllopsfotografer att inspireras av. Läs mer om konstverket här. 

"Porträtt av flickan klädd i blått", kallas den här tavlan från 1641 av Johannes Cornelisz. Verspronck. En sak som man ofta kan se på gamla porträttmålningar är att de innehåller detaljer som säger något om den avbildade, men också om tidsandan. Det är klädsel, färger eller att den avporträtterade håller i något symboliskt. Kanske något att prova istället för att bara dra till med kortast möjliga skärpedjup nästa gång du tar ett porträtt. Läs mer här.

"Den glada familjen". Ungefär så kan man översätta titeln på den här festliga tavlan från 1668 av konstnären Jan Havicksz. Steen. Familjebilder har nog varit populära länge.  Mer om tavlan här.

Och så en "selfie" från cirka 1628 av Rembrandt Harmensz. van Rijn som 22 årig ung man. Att vända blicken mot sig själv är alltså knappast en nutida företeelse. Här är mer info om tavlan. 

Slutligen kan jag tillägga att Amsterdam med sina cirka 90 museer anses vara världens museitätaste stad och med andra ord en plats väl värd att besöka för den kulturellt intresserade.  

SE BILDEN: Konsten att lära av konsten

I veckan var jag på Fotografiska och spanade in Henri Cartier-Bresson. Jag tänker inte recensera utställningen för det har andra redan gjort så bra. Det enda jag kan säga är att det kanske var väl många bilder att ta in på en och samma gång, vilket i och för sig inte behöver vara negativt. Snarare är det en utställning att återkomma till.

Det jag istället tänkte skriva om är detta med hur vi fotografer har en hel del att lära av den klassiska konsten. Inte minst HCB är ju känd för att han som ung gick i konstskola. Något som också syns tydligt i hans bilder hur de är uppbyggda, hur han jobbade med linjer, kontraster och så vidare.

Detta betyder inte att Bressons sätt är det enda rätta eller att man inte kan hitta andra vägar till bra bilder. Men det finns ändå skäl till varför det existerar ett antal förhållningssätt inom konsten som funnits ända sedan människan började karva ner grottmålningar och som fortfarande lärs ut på konstutbildningar idag. De funkar!

På utställningen fanns ett antal bilder på Henri Cartier-Bresson själv som var kul att se.

Varför de fungerar beror i allra högsta grad på hur våra hjärnor är uppbyggda. Precis som när det kommer till smaker finns det sådant vi instinktivt reagerar på när utsätts för det. Visuella element som underlättar för våra medvetanden att läsa av och tolka det våra ögon tar in. Sedan finns det såklart skillnader som beror på kultur och så vidare.

Att lära sig åtminstone de mest grundläggande byggstenarna tror jag de allra flesta fotografer skulle tjäna väldigt mycket på. Samtidigt märker jag att det finns en rädsla inför detta. En rädsla för att bli allt för stel, fyrkantig, gammalmodig, och så vidare. Personligen tror jag att den rädslan är helt obefogad. 

Är alla bilder som du tar egentligen självporträtt?

Ofta sägs det att en fotografs bilder egentligen säger mer om personen bakom kameran än om motivet i sig. Många erfarna fotografer brukar till och med påstå att alla bilder som de tar är självporträtt. Även när det är objekt eller vilt främmande människor som de avbildar.

Jag delar dessa tankegångar. Genom att titta på en fotografs bilder kan man faktiskt skönja den personens sinnelag, vad han eller hon intresserar sig för här i livet, och så vidare. Men just det där med att bilderna blir till några slags självporträtt är kanske det mest intressanta.

När jag själv fotograferar har jag märkt att jag ofta söker mig mot sådant som jag känner igen på olika sätt. Motiv som påminner mig om det självupplevda. Alltså människor, miljöer och händelser som triggar något i mig som jag kan relatera till.  

Jo, jag vet. Detta kan låta väldigt luddigt. Men är det inte så att man som fotograf helt enkelt speglar sig i sina bilder? Man vänder kameran mer eller mindre omedvetet mot det som säger något om en själv. Eller vad tror du?

Bilderna är tagna med min mobiltelefon och appen Vignette/toycamera.