SE BILDEN: Ett nytt försök att plåta människorna i orten

Husby.

För något år sedan sparkade jag igång ett fotoprojekt här i Akalla där jag bor. Min plan då var att plåta människorna, miljöerna och sådant som händer här i förorten. Men, det gick inte särskilt bra. Motivationen och den rätta glöden ville aldrig infinna sig. Nu har jag bestämt mig för att försöka igen.

På sätt och vis beror det på den här märkliga coronasituationen som vi alla befinner oss i. Eftersom jag arbetar hemifrån blir det nämligen inget pendlande till och från kneget under veckorna. Förutom det ska jag dessutom byta jobb efter sommaren och håller därför successivt på att fasas ut från min nuvarande anställning. Tillsammans har detta genererat ett utrymme som jag nu kan nyttja till att fokusera på annat. 

Akalla. 

Denna något oväntade resurs har även gett mig en välbehövlig energikick. Resultatet har blivit att jag den senaste tiden har knatat runt en hel del här i Akalla, Husby, Kista och Barkarby med min kamera. Men det är inget gatufotograferande på det där sättet som jag brukar hålla på med. Snarare är det mer åt reportagehållet. Alltså att undersöka platsen, prata med folk och i vissa lägen även fråga om lov. Jag fotograferar också mitt eget liv och människorna som jag umgås med. 

I nuläget har jag inte en aning om vad det hela kan leda till. Just nu är det mest något som känns spännande och utvecklingsbart på olika sätt. Men framförallt rolig och inspirerande. Och få saker är så bra som genuin arbetsglädje för att nå resultat. Hoppas bara att det håller i sig. 

Akalla.

Nördfakta: Min filosofi i det här projektet är att köra med en så minimalistisk utrustning som möjligt. Det betyder ett kamerahus och en fast glugg. Så här långt har jag främst använt mitt objektiv som motsvarar 35 mm i fullformat. Ovanstående porträtt är dock plåtade med motsvarande 50 mm. Kamerahusen som jag alternerar mellan är Fujifilm X-Pro 2 och Fujifilm X-T4. 

Har också valt att enbart plåta i svartvitt med Acros filmsimulering och att låta kameran sköta jpeg-konverteringen. Utöver det gör jag enbart några mindre efterjusteringar och beskärning i Photoshop. 

SE BILDEN: Att fotografera är att mötas

Ibland brukar jag säga till personer som inte är så insatta i det här med foto att en kamera är som en magisk nyckel. Den kan öppna upp dörrar till platser, sammanhang och människor på ett sätt som inte alls är lika självklart annars. Det har jag varit med om många gånger.  

Så fungerar det för mig när jag just nu går omkring här i Akalla och fotograferar. När jag kommer med kameran har jag alltid en ursäkt för att prata med människor och vara nyfiken utan att det verkar särskilt onormalt eller konstigt. Jag får en glimt in i deras värld vilket är både intressant och lärorikt, men också rörande i vissa fall.

Det händer också att en del själva tar kontakt och börjar prata när jag står och fotograferar. Så var det med kvinnan ovanför som heter Irina. Hon berättade att hon bor i huset som syns bakom henne. Hon flyttade från Sovjetunionen till Sverige för 51 år sedan för att gifta sig med en man från Dalarna. Han betydde väldigt mycket för henne och paret bodde i många år i ett fint hus i Spånga. Men när hennes man dog blev hon tvungen att sälja huset och flytta till en lägenhet i Akalla.

Det äldre paret stod och vilade sig i det bleka vårljuset när jag fick syn på dem och sa hej! Vi pratade en stund och det visade sig att de hade flyttat till Sverige från Finland för många år sedan. Nu bodde de i Husby. Det är viktigt att vara ute och röra på sig varje dag, annars blir man stel i kroppen, sa kvinnan med tydlig finsk brytning. Sedan började paret sin långsamma vandring upp för backen från Akalla till Husby. 

Killarna var innerligt trötta på grillad korv, fick jag veta. Därför låg det bananer på grillen istället. Alla tre bodde inne i stan och hade spenderat helgen på ett scoutläger i Akalla/Husby tillsammans med ett gäng andra ungdomar. De tyckte att utsikten över Järvafältet var väldigt fin och att helgen hade varit kul.