Det svartvita diset

På våren blir det alltid ett väldigt speciellt dis här i Karlskrona där jag bor. Något som jag förknippar mycket starkt med min hemstad. Diset skapar också en fotogenisk atmosfär som enligt min mening lämpar sig extra bra för svartvitt. 

Förmodligen är det likadant i de flesta skärgårds- och kuststäder. För det är ju närheten till havet som skapar detta - men också ljusets reflektioner och speglingar i vattenytorna tillsammans med den allt mer tilltagande vårsolen.

Själv brukar jag kalla fenomenet för ”det svartvita diset” och igår svepte det in över staden som det brukar så här års. Jag passade på att gå en runda med min digitala systemkamera. Det var hög tid att använda den igen. Mina analoga grunkor fick helt enkelt stanna hemma. 

På huset satt mitt 70-200 eftersom jag ville begränsa mig själv och tvinga mig att använda telet som jag allt för sällan kör med. Och det var kul att använda det som lite omväxling. Resultatet blev ett gäng uddabilder som inte riktigt hänger ihop. Men det gör inget. Det var mest foto som avkoppling...

Lider gatufotografin av för mycket nostalgi?

Det är nog ingen överdrift att påstå att gatufotograferandet har blivit lite trendigt den senaste tiden. Fler och fler tycks leta sig ut i våra stadsmiljöer med sina kameror för att ägna sig åt denna ädla och klassiska fotokonst.

Jag tillhör själv en av alla dessa fotografer som emellanåt går gata upp och gata ner i jakten på bra bilder. Det är kul och givande och man kan nästan göra det när som helst. Man behöver inte ens någon speciell utrustning. En enkel kamera och lite tålamod är allt som krävs.

Men en sak som har slagit mig i allt detta är att de gatubilder som oftast visas upp och får beröm i olika sammanhang tycks lida av en slags nostalgi. Ibland känns det rent av som om ingenting har hänt sedan Henri Cartier-Bresson nötte sina skor på de Parisiska gatorna i början av förra seklet.

Det är nästan alltid svartvita bilder med typiska kompositioner och välkända uttryck. Och om fotografen har lyckats fånga en klassisk känsla i sina bilder är det precis som om han eller hon verkligen har gjort något enastående bra.

Ibland undrar jag var den moderna gatufotografin finns? Den som speglar vår tid och inte bara försöker återskapa det förgångna. Eller var det helt enkelt så att dessa gatufotografins pionjärer var så skickliga att de lyckades fånga något som gäller ännu idag? Det vill säga stadens och människans allra innersta väsen?

P.S. Jag inser att även jag själv letar efter dessa typiska och klassiska motiv när jag gatufotograferar.