SE BILDEN: Om gatufoto och mitt Orten-projekt i snigelfart

I senaste numret av Fotosidan Magasin intervjuas Magnus Fröderberg och jag om gatufoto. Vi fick också äran att bedöma ett antal inskickade bilder från Fotosidans medlemmar. Det var roligt att snacka om gatufoto och kul att se bilderna. Jag tycker också att reportern Peter Wiklund lyckades sila fram det bästa ur våra långa och kanske inte helt stringenta resonemang. Imponerande. 

Även om gatufoto är det jag brinner allra mest för, så tycker jag också det är riktigt kul med dokumentärfoto och porträtt. För att få utlopp för detta håller jag bland annat på med ett projekt om förorten Akalla, där jag bor (vilket trogna läsare redan känner till). Det är visserligen ett projekt som går i snigelfart, det får jag medge. Men, förhoppningsvis kan det över tid bli något intressant av det hela (här kan ni se hur långt jag har kommit).

När jag arbetar med projektet jobbar jag på ett liknande sätt som när jag gatufotograferar. Det vill säga genom att ta långa promenader med kameran skjutklar i handen. Det som skiljer sig åt är att jag mycket oftare frågar om lov. Plus att jag även arrangerar uppställda porträtt.  

I den här bloggposten kan ni se ett par bilder som jag knäppte nu i helgen. Under en promenad stötte jag nämligen på ett gäng mongoliska brottare som övade inför den mongoliska nationaldagen om ett par veckor. Då är det tydligen tradition att hålla brottningstvävlingar, fick jag veta.  

Det är sådant här som är så jäkla kul med den här typen av projekt. Du får en chans att prata med folk, lära dig något nytt. Fast jag ska inte sticka under stol med att det också är det svåraste. För det är inte alltid helt lätt att närma sig främmande människor på det här sättet. Ganska ofta får jag nämligen ett nej som svar. 

Samtidigt, om det är för enkelt blir det sällan bra (kan jag tycka). Då är det lätt att man slarvar och inte tar fotograferandet på lika stort allvar. Så ett visst motstånd och lite nervositet kan rent av vara en fördel i sammanhanget. Då skärper i alla fall jag till mig. 

Nördfakta: Bilderna är tagna med Fujifilm X-T4 och Fujinon 18mm/f 1,4.  En utmärkt snabb och träffsäker kombo för den här sortens motiv. Dessutom har gluggen skön bokeh.

SE BILDEN: Ett nytt försök att plåta människorna i orten

Husby.

För något år sedan sparkade jag igång ett fotoprojekt här i Akalla där jag bor. Min plan då var att plåta människorna, miljöerna och sådant som händer här i förorten. Men, det gick inte särskilt bra. Motivationen och den rätta glöden ville aldrig infinna sig. Nu har jag bestämt mig för att försöka igen.

På sätt och vis beror det på den här märkliga coronasituationen som vi alla befinner oss i. Eftersom jag arbetar hemifrån blir det nämligen inget pendlande till och från kneget under veckorna. Förutom det ska jag dessutom byta jobb efter sommaren och håller därför successivt på att fasas ut från min nuvarande anställning. Tillsammans har detta genererat ett utrymme som jag nu kan nyttja till att fokusera på annat. 

Akalla. 

Denna något oväntade resurs har även gett mig en välbehövlig energikick. Resultatet har blivit att jag den senaste tiden har knatat runt en hel del här i Akalla, Husby, Kista och Barkarby med min kamera. Men det är inget gatufotograferande på det där sättet som jag brukar hålla på med. Snarare är det mer åt reportagehållet. Alltså att undersöka platsen, prata med folk och i vissa lägen även fråga om lov. Jag fotograferar också mitt eget liv och människorna som jag umgås med. 

I nuläget har jag inte en aning om vad det hela kan leda till. Just nu är det mest något som känns spännande och utvecklingsbart på olika sätt. Men framförallt rolig och inspirerande. Och få saker är så bra som genuin arbetsglädje för att nå resultat. Hoppas bara att det håller i sig. 

Akalla.

Nördfakta: Min filosofi i det här projektet är att köra med en så minimalistisk utrustning som möjligt. Det betyder ett kamerahus och en fast glugg. Så här långt har jag främst använt mitt objektiv som motsvarar 35 mm i fullformat. Ovanstående porträtt är dock plåtade med motsvarande 50 mm. Kamerahusen som jag alternerar mellan är Fujifilm X-Pro 2 och Fujifilm X-T4. 

Har också valt att enbart plåta i svartvitt med Acros filmsimulering och att låta kameran sköta jpeg-konverteringen. Utöver det gör jag enbart några mindre efterjusteringar och beskärning i Photoshop. 

SE BILDEN: Mitt stora fotoprojekt som inte blev klart...

Till sommaren är det redan fem år sedan jag slutade harva omkring på gatorna hemma i Karlskrona. Ni som har följt min blogg vet förmodligen vad jag snackar om. Nämligen det där gatufotoprojektet som jag höll på med innan jag flyttade till Stockholm. Den grandiosa planen var då att det i slutändan skulle bli en bok och en utställning. Pinsamt nog har inget av detta blivit av. Men visst, det är inte försent ännu. 

När jag fotograferade som intensivast klagade en del på att bilderna kändes alldeles för gammalmodiga. Det kan nog delvis ha berott på att jag körde analogt, svartvitt och med äldre objektiv som gav bilderna lite av en retrokaraktär. Men förmodligen också på att jag rent metodiskt plåtade väldigt traditionellt med 50-glugg på kameran, zonfokus och ett skott i taget. Något som resulterade i ett ganska klassiskt uttryck.

En annan tänkbar anledning är att livet i en småstad faktiskt skiljer sig från det i en storstad. Även om mina vänner och släktingar hemma i Karlskrona kan ta illa upp nu så är staden aningen sömnig och något efter i utvecklingen. Så när jag nu snart fem år senare plöjer igenom det jag presterade då kan jag på sätt och vis hålla med. Bilderna kan upplevas som äldre än vad de är. Fast man kan också lika gärna säga att de är tidlösa, vilket har en mer positiv klang. Så jag föredrar att se det så. 

Oavsett vad andra tycker så gillar jag själv många av bilderna väldigt mycket. Till och med ännu mer nu än när de var nytagna. De har växt på något sätt. Inbakat i detta ligger såklart även att jag hade riktigt roligt under tiden som jag höll på med projektet. Liksom att ämnet låg mig väldigt varmt om hjärtat. Och sådant ska inte underskattas. 

I den här bloggposten kan ni se några bilder som främst visar barn och ungdomar. Det är framförallt bland dessa motiv som jag hittar mina egna favoriter.

SE BILDEN: Vilka är vår tids berättelser?

Jag har skrivit det förr, så ursäkta mig om det blir ännu en upprepning. Men något av det svåraste jag vet är att komma på vad jag ska plåta. Och då menar jag i projektform. Att fotografera gatufoto emellanåt, skjuta lite porträtt ibland och dokumentera familj och vänner är liksom något som sker kontinuerligt hela tiden. Men som sagt, att komma på ett givande fotoprojekt brottas jag ständigt med.

För egen del har jag identifierat framförallt två saker som orsakar detta frustrerande tillstånd. Det ena är brist på tid, det andra är brist på triggande berättelser. Och det är det sistnämnda som egentligen är intressantast. Var finns vår tids storys? Eller ännu mera specifikt, var hittar jag berättelserna som väcker min lust och mitt engagemang?

Frågeställning slår mig när jag tittar på en film om fotografen Mary Ellen Mark. Denna fantastiska fotograf som hela tiden hittade historier att berätta. Om unga människor, prostitution, gängkriminalitet, fattigdom, och så vidare.

Kanske kan orsaken finnas i min svenniga medelklasstillvaro. I detta mätta tillstånd blir det svårt att gå igång ordentligt. Man är liksom för långt ifrån brännpunkten för att känna hettan. Sedan har jag personligen ett problem till, och det är min i vissa fall något osociala läggning. Men det får bli ett annat blogginlägg.  

SE BILDEN: Att fotografera är att mötas

Ibland brukar jag säga till personer som inte är så insatta i det här med foto att en kamera är som en magisk nyckel. Den kan öppna upp dörrar till platser, sammanhang och människor på ett sätt som inte alls är lika självklart annars. Det har jag varit med om många gånger.  

Så fungerar det för mig när jag just nu går omkring här i Akalla och fotograferar. När jag kommer med kameran har jag alltid en ursäkt för att prata med människor och vara nyfiken utan att det verkar särskilt onormalt eller konstigt. Jag får en glimt in i deras värld vilket är både intressant och lärorikt, men också rörande i vissa fall.

Det händer också att en del själva tar kontakt och börjar prata när jag står och fotograferar. Så var det med kvinnan ovanför som heter Irina. Hon berättade att hon bor i huset som syns bakom henne. Hon flyttade från Sovjetunionen till Sverige för 51 år sedan för att gifta sig med en man från Dalarna. Han betydde väldigt mycket för henne och paret bodde i många år i ett fint hus i Spånga. Men när hennes man dog blev hon tvungen att sälja huset och flytta till en lägenhet i Akalla.

Det äldre paret stod och vilade sig i det bleka vårljuset när jag fick syn på dem och sa hej! Vi pratade en stund och det visade sig att de hade flyttat till Sverige från Finland för många år sedan. Nu bodde de i Husby. Det är viktigt att vara ute och röra på sig varje dag, annars blir man stel i kroppen, sa kvinnan med tydlig finsk brytning. Sedan började paret sin långsamma vandring upp för backen från Akalla till Husby. 

Killarna var innerligt trötta på grillad korv, fick jag veta. Därför låg det bananer på grillen istället. Alla tre bodde inne i stan och hade spenderat helgen på ett scoutläger i Akalla/Husby tillsammans med ett gäng andra ungdomar. De tyckte att utsikten över Järvafältet var väldigt fin och att helgen hade varit kul.