SE BILDEN: Jag njuter av coronatillståndet

Akalla.

Många människor lider i dessa coronatider. Inte nödvändigtvis för att de har blivit sjuka, utan för att de inte står ut med den sociala distanseringen och allt annat som har följt i virusets spår. De känner sig rastlösa, längtar iväg och vill att allt ska bli precis som vanligt igen. Helst igår. 

Jag är inte direkt en av dem. Personligen tycker jag till och med att det här lugnet som har infunnit sig är ganska behagligt. På sätt och vis har det haft en helande effekt på mig som kan jobba hemifrån. Att slippa stressa iväg tidigt på morgonen för att åka till kneget och att slippa komma hem sent har fått mig att inse hur mycket arbetsvardagen faktiskt sliter på en. 

För mig är det heller inte alls plågsamt att ha fyra säten för mig själv i tunnelbanan. Eller att det är glest mellan borden på uteserveringen. Eller att folk håller avståndet i butiken. Eller att det är lite tunnsått med människor på stan. Inte ens ur ett gatufotoperspektiv stör det mig särskilt mycket. Jag fotade i många år i en småstad där det i normalläget är mindre folk i omlopp än i Stockholm under covid19. Det gick det också. 

Barkarby.

Så, det är inte synd om mig. Däremot tycker jag synd om alla som har blivit sjuka och alla som har förlorat någon närstående. Eller människor som befinner sig i riskgrupperna och som därför har fog för att vara rädda och som på riktigt blir isolerade. Liksom alla som förlorat jobb och inkomst. Och man behöver knappas vara något geni för att räkna ut att de långsiktiga konsekvenserna av detta kan bli riktigt obehagliga. 

Men, just nu, ur mitt högst egoistiska och navelskådande perspektiv så tycker jag mest att det är skönt. Kanske kommer jag till och med att nostalgiskt titta tillbaka på den här tiden när allt detta är över. Tänka att det var en ganska härlig och fridfull känsla ändå. Att det gick att leva utan hets och stress, ständiga måsten och ett ekorrhjul som bara tycks snurra snabbare och snabbare.  

Samtidig vet jag att så fort detta är över kommer i stort sett alla att tjurrusa iväg och trampa igång hjulen så snabbt som de bara hinner. Plötsligt sitter man i en fullpackad tunnelbanevagn på väg till jobbet igen och allt är precis som vanligt. Så funkar vi människor. 

Akalla.

Nåväl, bilderna i den här bloggposten har jag tagit här hemma i Akalla och i krokarna runtomkring. Jag utnyttjar den extra tid som jag nu har fått till mitt förfogande för att gå runt och fota enligt principen en kamera, ett objektiv, en film. Jag lär helt säkert återkomma till den saken. Förmodligen i en ny video. 

SE BILDEN: Gatufoto under coronapandemin - inte som förväntat (film)

Gatufoto under rådande pandemi, är det särskilt smart? Kanske, kanske inte. Jag drog i alla fall in till centrala Stockholm för att spendera några timmar i city med kameran i högsta hugg. Det jag möttes av var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. 

SE BILDEN: Corona skrämmer inga kroppkakeälskare

Det här är kön till vagnen med färska kroppkakor på Stortorget i Karlskrona. Jag tog bilden under fredagen när jag var en vända inne i stan för att träffa en kompis.

Under några dagar hemma i Karlskrona har jag reflekterat över skillnaderna som finns mellan Stockholm och småstaden som jag kommer ifrån. Hur lunken är en annan.

Sådana här vagnar som säljer kroppkakor, sillamackor, rökt ål och annat har funnits så länge jag kan minnas. Långt innan alla hippa foodtrucks dök upp i storstäderna. 

När jag skriver detta sitter jag på tåget till Stockholm. Det är väldigt få passagerare och extremt lugnt. Något som faktiskt passar mig väldigt bra. Ofta undviker jag att åka tåg eftersom det kan vara så stökigt och högljutt. Jag pallar inte med det och har aldrig gjort. 

Det känns lite knasigt att åka från lugna Blekinge till Järvaområdet där jag har min lägenhet. Från en säker plats till stället som enligt medierna just nu är värst drabbat av corona. Men, det är ju där jag bor numera och hemma är hemma.