SE BILDEN: I Cartier-Bressons fotspår i Leningrad

Den som kan sin fotohistoria förstår direkt vad ovanstående bild handlar om. I alla fall om detta med gatufoto är av minsta intresse. Bilden är nämligen mitt simpla försök att återskapa ett känt fotografi av Henri Cartier-Bresson som han tog i Leningrad 1973. Alltså i den ryska stad som numera heter Sankt Petersburg. 

Originalet som jag syftar på (se det här) föreställer en flintskallig man som endast iklädd ett par tanga-liknande kalsonger står och solar med ansiktet vänt mot muren. Jag har fascinerats av detta foto ända sedan jag såg det första gången för många år sedan. Det är något väldigt bisarrt med mannens pose. Hur han vinklar fötterna, hur han håller händerna och hur han står lite snett för att så mycket som möjligt exponera baksidan av kroppen mot solen. Ja, och så är det såklart de där tangakalsongerna också... 

Platsen som bilden är tagen på heter Peter-Paulfästningen. Det är en försvarsanläggning från 1700-talet som ligger på en ö i floden Neva, mitt i centrala Sankt Petersburg. Här finns mängder med historiska sevärdheter, men också en promenadväg och en populär badstrand. Det var säkert av den enkla anledningen som Cartier-Bresson gick omkring just här under sitt besök i staden.

Cartier-Bresson är för övrigt känd för att han helst plåtade med 50-millimetersglugg på sin Leica. Något som sägs ha präglat hans fotografiska uttryck i hög utsträckning. Jag insåg dock snabbt att den här bilden absolut inte kunde ha varit tagen med den brännvidden. Till min förvåning gick det upp för mig att han måste ha använt ett 28-millimetersobjektiv, vilket kändes som väldigt mycket vidvinkel för att stämma överens med min uppfattning av Cartier-Bressons fotostil. Så bilden högst upp är därför tagen med motsvarande brännvidd på min Fujifilm X-Pro2.

Men, jag hade fel. När jag efteråt granskade min egen bild och jämförde den med Cartier-Bressons version insåg jag att det omöjligen kunde stämma. Han hade trots allt inte använt ett 28-millimetersobjektiv. Dessutom saknades ett brovalv till höger i min egen bild. Så inte bara hade jag misstagit mig angående brännvidden, jag hade också slarvat med både placering och komposition. Därför består bilden högst upp av två olika exponeringar som jag snabbt har monterat ihop för att få till något som åtminstone är i närheten av originalet. Så titta inte alltför noga, för då lär du upptäcka diverse konstigheter. 

Men det var mer som inte gick ihop. Ett par dagar senare återvände jag därför till strandpromenaden för göra ett nytt försök. Dagen till ära var det blåsigt och regnigt. Ett för staden inte helt ovanligt väder som i Sankt Petersburg kallas för Dostojevskijväder eftersom författaren Fjodor Dostojevskij beskrivit det så inlevelsefullt i sina böcker.  

Tyvärr var det inte bara vädret som var en besvikelse den dagen. På platsen hade några gubbar parkerat en mindre lastbil och börjat gräva upp några stenar. Jag svor ve och förbannelse över dessa satans marodörer men bestämde mig ändå för att försöka komponera bilden så nära Cartier-Bressons original som det bara var möjligt. Männen undrade säkert vad det var för en ensam galning som stod där insvept i en mintgrön och halvt genomskinlig engångsregnkappa. Ömsom stirrandes i sin kamera och ömsom på deras anskrämliga bil.  

Vid det här laget stod det i alla fall klart för mig att Cartier-Bresson hade kört med en 35:a när han tog sin bild. Tveklöst var det så. Men han hade gjort en sak till. Medan jag på mitt första försök reflexmässigt hade använt de horisontella skarvarna mellan murens stenar för att positionera horisontlinjen (se översta bilden), hade Cartier-Bresson gått efter murens fundament och bron i bakgrunden. Det säger en hel del om hans förmåga att se och hur han måste ha synat hela kompositionen och bildens olika lager innan han tryckte på avtryckaren.  

När jag insåg det föll allt på plats och jag satte bilden här ovanför som jag menar nästan är ett identiskt utsnitt jämfört med det som Cartier-Bresson tog den där majdagen 1973. 

Jag själv i egen hög person på samma plats som mannen stod. Får nog erkänna att min egen säckiga akterspegel inte riktigt kan mäta sig med den solandes mannens fasta och runda bakdel.

SE BILDEN: Konsten att lära av konsten

I veckan var jag på Fotografiska och spanade in Henri Cartier-Bresson. Jag tänker inte recensera utställningen för det har andra redan gjort så bra. Det enda jag kan säga är att det kanske var väl många bilder att ta in på en och samma gång, vilket i och för sig inte behöver vara negativt. Snarare är det en utställning att återkomma till.

Det jag istället tänkte skriva om är detta med hur vi fotografer har en hel del att lära av den klassiska konsten. Inte minst HCB är ju känd för att han som ung gick i konstskola. Något som också syns tydligt i hans bilder hur de är uppbyggda, hur han jobbade med linjer, kontraster och så vidare.

Detta betyder inte att Bressons sätt är det enda rätta eller att man inte kan hitta andra vägar till bra bilder. Men det finns ändå skäl till varför det existerar ett antal förhållningssätt inom konsten som funnits ända sedan människan började karva ner grottmålningar och som fortfarande lärs ut på konstutbildningar idag. De funkar!

På utställningen fanns ett antal bilder på Henri Cartier-Bresson själv som var kul att se.

Varför de fungerar beror i allra högsta grad på hur våra hjärnor är uppbyggda. Precis som när det kommer till smaker finns det sådant vi instinktivt reagerar på när utsätts för det. Visuella element som underlättar för våra medvetanden att läsa av och tolka det våra ögon tar in. Sedan finns det såklart skillnader som beror på kultur och så vidare.

Att lära sig åtminstone de mest grundläggande byggstenarna tror jag de allra flesta fotografer skulle tjäna väldigt mycket på. Samtidigt märker jag att det finns en rädsla inför detta. En rädsla för att bli allt för stel, fyrkantig, gammalmodig, och så vidare. Personligen tror jag att den rädslan är helt obefogad.