Berlin var hett och jag var avslagen, men glad

Berlin är en ganska märklig plats för en förstagångsbesökare. Inledningsvis blir man lite besviken. Var det inte mer, liksom? Sedan händer något. Staden smyger sig på som en barfotaindian och man faller in i ett behagligt lugn och en mjukhet som förvånar med tanke på stadens storlek.   

För så är det faktiskt. Berlin är inte metropolen som bedårar med sin skönhet eller sina fantastiska och häftiga miljöer (även om de också finns). Det är alltså inte Paris eller Rom vi talar om. Berlin lever främst på stämningen, känslan, avspändheten - och så en sak till.

Det är nämligen löjligt billigt i Berlin med svenska mått mätt. Låt oss exempelvis titta på en viktig indikator i sammanhanget. Öl. En halv liter starköl kostar mellan 20 och 40 spänn på restaurang. Om det mot förmodan skulle kännas dyrt kostar samma jästa dryck runt tian i livsmedelsbutiken. 

Föreställ er kombinationen av en skön stad, billigt öl och dessutom fint väder uppe på alltsammans. Det är som ni förstår en farlig mix som har lett bättre män än mig själv i fördärvet. För mig innebar det att mitt planerade gatufotograferande i praktiken gick i stöpet. 

Ja, en och annan bild blev det såklart som ni kan se i det här inlägget. Fast jag ska helt ärligt säga att drivet efter att gatufotografera var extremt lågt och jag spenderade istället tiden med att besöka diverse turistfällor - och att dricka öl. 

Men det gjorde inte ett endaste dugg faktiskt. Jag hade det både skönt och kul. Kameran hade jag lika gärna kunnat lämna hemma den här gången. Ibland behövs den helt enkelt inte.

Men hallå – vänta ett ögonblick! Är inte mannen på bilden här ovanför bekant? Jodå, det är ju Magnus Fröderberg som är redaktör här på fotosidan. Han var också i Berlin så vi strålade samman för att snacka lite foto och sånt. 

En sak som vi bland annat pratade om var hur kameran påverkar fotograferandet. Det var nämligen en ganska stor skillnad på hur Magnus jobbade med sina digitala grunkor jämfört med hur jag själv fick gneta på med min gamla järnspis. 

Framförallt är det snabbheten som skiljer. Medan Magnus kunde hysta upp kameran och snabbt reagera på olika situationer fick jag jobba mera strategiskt. Något jag tycker märks på bilderna.