SE BILDEN: Det svåra med att hitta ett bra ämne

Av flera saker som utmärker duktiga fotografer finns inte minst en som är avgörande. Och det är förmågan att "hitta" intressanta ämnen. Eller ska jag snarare skriva förmågan att nosa upp var det finns en tydlig berättelse som går att förmedla fotografiskt. 

Inom journalistiken sägs att riktigt duktiga journalister behöver ha en bra "nyhetsnäsa". En del menar att det rent av är en speciell talang om vissa har, andra att den går att öva upp. Oavsett vad är den avgörande för en journalist.

Själv tycker jag att detta är något av det svåraste. Var hittar jag den där berättelsen som jag vill förmedla. Och inte minst som jag kan förmedla utifrån mina förutsättningar? Det vill säga ett ämne som intresserar mig tillräckligt, som passar mitt sätt att fotografera och som går att kombinera med ett heltidsjobb.

Tittar man på etablerade fotografer så söker de ofta upp speciella sammanhang där det finns dynamik och där det händer saker. Det kan vara festivaler och marknader, killar som kör Epa-traktor, hundutställningar, kapplöpningsbanor eller nudiststränder.

Så ur det perspektivet är det ganska enkelt. Leta upp "något" som sticker ut och där det är relativt "lätt" att hitta bildmöjligheter. Ändå är det som sagt så svårt.

SE BILDEN: Ibland är jag en feg gatufotograf

Häromdagen när jag var ute och gatufotade såg jag en klockren bild som jag inte vågade ta. Detta är något som händer lite nu och då fast jag har hållit på med mitt projekt i mer än två år vid det här laget. Att våga ta bilder av okända människor på stan är helt enkelt inte alltid så lätt.

Jag har märkt att det är svårare under vintern och våren också eftersom det blir färre fotorundor på stan då. Ångan och rutinen är inte igång på samma sätt som under sommaren. Då vågar jag nämligen betydligt mera och i slutet av sommaren kan jag nästan uppnå en känsla av total gränslöshet. 

Men som sagt, håller jag inte på tillräckligt ofta kommer tvekan krypande tillbaka. Något som gör att jag i vissa lägen väntar för länge, tvivlar, grubblar och missar bra möjligheter.  Sedan går jag alltid omkring i efterhand och har lite småångest över en förlorad bild och förbannar min egen feghet. Det tar temporärt på självförtroendet att misslyckas, helt enkelt.

Samtidigt vet jag innerst inne att detta är högst normalt. Jag är ganska övertygad om att de allra flesta gatufotografer tvekar regelbundet. Vi är ju nämligen inte mer än människor och det är en ganska onaturlig handling för oss att på nära håll fotografera helt okända personer på stan. Det är ett slags inkräktande i andras personliga sfär - en risk till och med. 

Annars har jag periodvis försökt närma mig genom att använda andra metoder. Främst genom att fråga om lov. I dessa situationer går det att arbeta med motivet på ett helt annat sätt och jobba fram en bra exponering där allt sitter. Något jag verkligen kan sakna och länga efter ibland eftersom mycket av gatufotograferandet handlar om hastiga snapshots på ren reflex.

Ta exempelvis en titt på filmen här under. Jag tycker den väldigt bra illustrerar det där med att vänta ut, eller jobba sig fram till en riktigt bra bild.