SE BILDEN: Två fotografer i Köpenhamn

I måndags var jag och kompisen Magnus Fröderberg i Köpenhamn och gatufotograferade. Vi har snackat om att åka dit ganska många gånger när vi har harvat omkring tillsammans på gatorna i Stockholm. Nu blev det äntligen av vilket kändes roligt.

Lika kul var däremot inte resultatet. Jag tyckte inte att jag fick till några särskilt bra bilder den här gången. Det var helt enkelt lite för dött och mest en massa turister i omlopp. Magnus verkade känna samma sak.  

Men det var ändå en bra och skön dag i det stora hela. Att gå runt i en intressant och mysig stad som Köpenhamn är alltid trevligt. Magnus och jag har också mycket att prata om när vi spankulerar omkring med våra kameror och har det med andra ord kul ihop.

Den här gången pratade vi bland annat om att det nu för tiden inte sällan är svårt att se skillnad på gatufoton från olika städer. Bilderna är ofta så likartade i sina uttryck att de egentligen skulle kunna vara tagna i vilken storstad som helst på jorden. 

Vi grubblade därför ett tag på vad som utmärker just Köpenhamn. En lite typisk sak är kanske att synen här under inte är helt ovanlig. Två män som går på gatan mitt på dagen en vanlig måndag och helt öppet dricker starköl.  

Effekterna av detta är också tydliga som ni kan se på bilden nedan. I Sverige ser man sällan människor som ligger i de centrala delarna och är så där totalt utslagna och lealösa. Det är däremot inte särskilt ovanligt i Köpenhamn. 

På Rådhuspladsen tjänade den här unga kvinnan lite extra pengar med sina såpbubblekonster som barnen fullkomligt älskade. Men sådant är knappast något unikt för Köpenhamn. 

Hursomhelst. Efter att ha gått cirka 30 000 steg i byn var det ganska skönt att sätta sig på tåget hem igen vid niotiden på kvällen. Magnus blickar ut över sundet medan tåget passerar bron mot Malmö. Men innan vi åkte passade jag på att fråga Magnus vad han tyckte om Köpenhamn som gatufotostad. 

SE BILDEN: Bibliotek - en underskattad miljö för gatufoto

Just nu tycker jag att det är roligt att spela in små filmer till min YouTube-kanal. Här kommer därför en kort film där jag reflekterar kring detta med att gatufotografera på bibliotek - en något underskattad gatufotomiljö, kan jag tycka.

SE BILDEN: Närkontakt med raggarna i Västerås

I fredags kväll hakade jag på Magnus Fröderberg till Power Big Meet i Västerås. Ett motorevenemang som förmodligen allra bäst kan beskrivas som en gigantisk raggarträff. Men också som en folkfest på många sätt. Det var väldigt underhållande i alla fall.

Som fotograf ställs man inför ett dilemma i den här sortens situationer, tycker jag. Alltså hur man ska angripa det hela med sin kamera. Det är lätt att falla för det uppenbara. Alldeles för lätt. Men jag försökte gräva djupare den här gången. Kanske lyckades jag. 

En metod som jag använde var att stanna kvar i olika situationer istället för att bara ”snappa” bilder till höger och vänster. På engelska pratar man om hur viktigt det är att ”work the sceen”.  Det vill säga att som fotograf jobba sig in i ett sammanhang, vänta ut händelser, och så vidare. 

Att göra så kan helt klart leda till intressanta bilder. Ännu mera ifall man också snackar med folk och faktiskt försätter sig i en social situation. Då går det också att komma ganska nära utan att det känns konstigt.

Kanske är inte det här arbetssättet så typsikt för just gatufoto som jag oftast håller på med, men vem bryr sig om det? 

SE BILDEN: Favoritbilden - så kom den till. Del 1

Fotografier blir i regel bättre och intressantare när de kopplas ihop med en berättelse. Det var något som verkligen slog mig när jag satt och letade bilder till mitt förra blogginlägg om fem vanliga misstag inom gatufoto. Jag insåg helt enkelt att varje bild hade en speciell story. 

Därför tänker jag i en serie filmer på YouTube dela med mig av hur några av mina egna personliga gatufotofavoriter har kommit till. Alltså de där bilderna som jag själv är extra nöjd med. 

Här under kan du se det första avsnittet som heter "Turisterna i Siena".

SE BILDEN: Fem vanliga misstag inom gatufoto

Fotografen Elliott Erwitt lär ha sagt att gatufoto är den allra svåraste genren som finns inom foto. Oavsett om han har rätt eller fel handlar gatufoto för det mesta om att misslyckas. Det är hårt slit och många timmars nötande på gatorna för att i bästa fall prestera några få bra bilder om året.

När jag misslyckas med mina gatufoton kan jag konstatera att det oftast beror på fem avgörande faktorer. Det räcker med att en av dessa brister eller att de sammantaget är för svaga, för att bilden inte ska fungera fullt ut. Samma sak kan jag se när jag tittar på andras misslyckade gatufoton. Jag skulle därför vilja beskriva dessa som fem vanliga misstag inom gatufoto. 

1. Svag komposition

Siena.

Att titta på en bild utan fungerande komposition är som att lyssna på ett ostämt instrument, hörde jag någon säga. Det är en ganska bra jämförelse. Komposition är helt enkelt fundamentet till all bildkonst. Ju starkare komposition, desto bättre bilder - och tvärtom. 

Att lära sig kompositionens grunder och sedan regelbundet öva sig på dessa tror jag därför är väldigt bra för den som vill bli en bättre gatufotograf, eller fotograf över huvud taget.  

2. DÅLIGT LJUS

London.

När jag tittar på mina egna och andras misslyckade bilder ser jag inte sällan att det beror på dåligt ljus. Det kan vara att ljuset är fel för bilden, att det kommer från en vinkel som gör huvudmotivet svårt att urskilja eller att det är en massa skuggor och högdagrar om vartannat som gör bilden rörig och knepig att tolka.

För alla som håller på med foto är det otroligt viktigt att lära sig läsa ljuset. Det gäller såklart även oss gatufotografer. 

3. Rörig bakgrund 

Karlskrona.

Ibland är jag så fokuserad på det som händer framför kameran att jag inte hinner tänka på bakgrunden. Det här misstaget ser jag även hos andra gatufotografer. Problemet som uppstår är att huvudmotivet flyter ihop med bakgrunden och därför blir svårt att urskilja.

Att bryta ut huvudmotivet från bakgrunden kan göras på många olika sätt. Exempelvis genom att jobba med kontraster (alltså mörkt mot ljust) eller med motsatsfärger. Nu för tiden är det också populärt att använda blixt för att få motivet att sticka ut från bakgrunden. 

Oavsett vad så skulle betydligt fler av mina gatufoton ha varit bra om jag oftare hade haft bättre koll på bakgrunden. 

4. Ingen närvaro

London.

Det här misstaget är lite svårt att beskriva eftersom "närvaro" är ett ganska abstrakt begrepp. Men i stort handlar det om fotografens fokus. När jag tittar på mina bilder som saknar närvaro så kan jag konstatera att jag helt enkelt inte har varit tillräckligt engagerad i mitt fotograferande. Bilderna signalerar en slags slöhet från min sida. 

Mina allra bästa gatufoton har jag med andra ord tagit när jag har varit målmedveten, befunnit mig i situationen och ansträngt mig extra mycket. Samma sak kan jag se i andras bilder. 

5. Inget avgörande ögonblick

Stockholm.

Det finns ingenting i den här världen som inte har ett avgörande ögonblick, ungefär så skrev den franske kyrkomannen Jean François Paul de Gond i sin bok Memories de Cardinal Reiz redan på 1600-talet. Uttalandet om det avgörande ögonblicket har sedan dess använts i mängder med sammanhang och inte minst då inom gatufoto.

Det avgörande ögonblicket behöver nödvändigtvis inte vara att det händer något speciellt utmärkande i situationen som avbildas. Det avgörande ögonblicket kan helt enkelt vara ganska subtilt. Ibland beskrivs det som "när bildens innehåll och komposition faller samman till en fungerande helhet". Alltså, när bildens alla "pusselbitar" är på exakt rätt plats - då trycker man på avtryckaren.

Gatufoton utan ett avgörande ögonblick blir aldrig särskilt intressanta. 

Slutligen
När jag brister i det jag vill berätta visuellt så är det när ovanstående inte uppfylls helt eller delvis. Det är helt enkelt när jag får till en stark komposition, har kontroll på bakgrunden, lyckas upprätta en hög närvaro, utnyttjar ljuset på bästa sätt och exponerar i det avgörande ögonblicket som jag får till mina allra bästa gatufotografier.