Leica är sämre - så det så!

Achtung meine damen und herrn! Om ni tillhör den förtjänstfulla skaran som älskar Leicakameror över allt annat här på jorden så ber jag er sitta ner när ni läser detta inlägg. Ha gärna något lugnande i närheten eller i alla fall en kär person att hålla i handen. Jag säger detta av högsta välmening eftersom jag gillar er.

För ett tag sedan hade jag fått för mig att jag absolut skulle ha en M-Leica. Men eftersom pengarna inte räckte till blev det en Canon 7 istället. Nu, efter ett antal månader har jag haft förmånen att jämföra min ”sjua” med flera M-Leicor och min slutsats är följande: M-Leica är en sämre kamera.

Om du är Leicafan och fortfarande läser detta så tänk nu på hur mycket annat som är fint och viktigt här i livet. Kameror är inte allt. Såja, ta nu ett djupt andetag…

Vad menar jag då med detta ofattbara påstående (för Leicaägare)? Jo, trots att sökaren anses vara Leicas stora styrka har jag jämfört sökaren på min Canon 7 från 1961 med den på en M6 från 2001. De är utan tvekan fullt jämförbara. Fan vet om det inte till och med är lättare att ställa skärpan på min Canon 7.

Men inte bara det. På min japanare har jag ljusmätare. Jämfört med en M3 eller en M2 från samma period så är det inte dåligt.  Och så har vi det där med att byta film. När konstruktörerna på Leica bestämde hur det skulle funka var de förmodligen höga på opium. För något så förvirrat har väl kameravärlden aldrig skådat varken förr eller senare.

Nej. Det blir ingen Leica för min del.En Canon 7 med ett par budgetgluggar från Sovjetunionen är lika bra. Ja, till och med bättre och dessutom bara en tiondel så kostsamt. För det sämsta med Leica är ändå priset. Som när någon utan att skämmas vill ha sju-åtta tusen för en gammal bucklig M2. Det är dom inte värda någon dag i veckan.

Slutligen. Till er Leicaägare som fortfarande läser och inte ligger på golvet i fosterställning eller googlar efter en tillgänglig lönnmördare. Jag menar inte att Leica är en dålig kamera, absolut inte! Bara att en Canon 7 är mycket bättre! Se bara på dessa bilder hur bra de är:

OBS: inlägget kan innehålla en viss mängd ironi! ;-)

Ska jag sälja min jädrans X100?

Ja, ja, ja, jaaaaa!

Jag vet att detta kommer att bli ett pinsamt inlägg för min egen del. Ungefär som när man flabbar på bio fast ingen annan gör det. Eller som när man har klagat på jobbkollegan i matsalen och efteråt får veta att personen i fråga satt vid bordet bakom. Som sagt, pinsamt.

Jag tillhör nämligen skaran som skamlöst hyllade X100 när den kom. Undertecknad skrev till och med flera frustande blogginlägg (nej, jag tänker inte länka) där jag gick i försvar mot alla dessa belackare som vågade vara kritiska. Och nu funderar jag på att sälja.

Varför?

(Ovanstående ord anses av många rutinerade journalister vara världens bästa fråga. Den kan man ställa i alla lägen. Vad det nu har med saken att göra?)

Tyvärr har jag inget bra svar. Jag vet inte riktigt. Varje gång jag tar fram kameran tänker jag att det är en förbaskat trevlig liten sak. Snygg är den. Bra format har den. Så levererar den helt suveräna bildfiler också. Ja, grymt fina helt enkelt! Till skillnad från många andra tycker jag inte att autofokusen är dålig heller.

Så vad är då problemet Herr Johansson? Jo, problemet är att jag inte använder kamerauslingen. Och jag känner inget sug efter att använda den heller. Den ligger i ett skåp. Nästan ny. Outnyttjad. Meningslös. Återigen – varför? Jag vet fan inte!

Bilderna i det här inlägget är såklart tagna med min X100. Kameran som jag nu funderar på att sälja. Fast jag inte vet varför…

Porträtt, Hans Gedda och så lite gatufotospånerier

Att ta porträtt är något av det absolut roligaste jag vet. Samtidigt är det något av det svåraste jag vet. Det är så otroligt lätt att man fastnar i klichéer eller att man inte får tillräckligt bra kontakt med personen framför kameran. Något som i värsta fall kan leda till pinsamma misslyckanden.

När det kommer till porträtt har jag många favoritfotografer som har inspirerat mig genom åren. Allt från storheter som Richard Avedon, Anton Corbijn och Annie Leibovitz, till mindre kända namn som går att hitta på nätet. För även om storheterna imponerar kan man hitta fantasiska men okända porträttfotografer därute.

Bland svenska fotografer finns en favorit som man sällan hör talas om – nämligen Hans Gedda. Det är märkligt att det är så tyst om en fotograf av den kalibern kan jag tycka. Här har vi i mina ögon en person vars bilder verkligen borde ställas ut på Fotografiska.

Hursomhelst. När det gäller mina egna porträtt så föredrar jag allra mest att ta miljöporträtt. Arrangerade porträtt fast som nödvändigtvis inte behöver se arrangerade ut. Den senaste tiden har jag också dragits mot ”skitigare” porträtt som bygger mer på känsla än teknik.

I det här blogginlägget kan ni för övrigt se en serie bilder tagna med film. Av någon anledning tycker jag om de porträtten mycket mer än de jag har tagit med mina digitalkameror. Jag vet faktiskt inte varför.

Och så ett porträtt av ett lite annat slag. Här har jag värderat känslan högre än den tekniska perfektionen. 

Just det ja, så var det ju det där med gatufoto också. Den senaste tiden har jag förkovrat mig i ämnet, läst lite bloggar, spanat in filmer, och så vidare. En intressant sak som slog mig var ett påstående som jag stötte på flera gånger - nämligen att riktigt bra gatufotografer vägrar ha en punchline i sina bilder. 

Det var något som jag tyckte var ganska intressant och rent av uppfriskande faktiskt eftersom det ofta framhålls vara ett krav för just gatufoto. Alltså att bilderna ska ha en slags punchline.

Mellanformat eller storformat - det är frågan!

Härmed utfärdar jag en klass tre varning till alla er som tycker att kamerasnackare är helt blåsta. Kameror är nämligen exakt vad hela detta inlägg kommer att handla om. Men det är inte alls omöjligt att ni kan härda ut i alla fall. För det är knappast de senaste fotomojängerna jag tänker avhandla.

Läser du fortfarande? Okej, då kör vi!

Så här ligger det till. Jag har länge funderat på att köpa en kamera som tvingar fram ett helt annat arbetssätt än småbildsformatet. En fotomaskin som jag främst tänker använda för porträtt och arrangerade bilder, men också för miljö och landskap. Alltså inte en kamera som jag planerar att ränna omkring på stan med i någon större utsträckning. 

Det som först dök upp i tankevärlden var såklart att jag borde köpa en mellanformatare. Ja, en bladare, en sexsjua eller något liknande. Kameror som numera går att få tag i för löjligt lite pengar om man betänker kvalitén på prylarna. Och priset är viktigt. För jag tänker verkligen inte plöja ner enorma belopp på det här.  

Fast så började jag fundera kring det där med storformat och i samma sekund var det såklart kört. Då snackar vi nämligen helt andra doningar som verkligen kräver ett långsamt och välplanerat arbetssätt. Kanske borde jag helt enkelt slå till på klassikern Speed Graphic eller något åt det hållet.

Där befinner jag mig alltså nu i valet och kvalet. Mellis eller storis? Livet är tufft! För övrigt är bilderna i det här inlägget från Helsingborg som jag besökte förra helgen. Det var kul att gatuplåta i en annan stad än Karlskrona som omväxling.  

Konsten att planera en bok och en utställning

För ganska exakt åtta månader sedan satte jag igång mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona. Målet är som flera av er redan vet en större utställning och en bok. För mig personligen är detta en förstagångsgrej så mycket av arbetet handlar om att förstå hur man gör.

Därför är det väldigt glädjande att jag har fått många värdefulla tips på vägen. Bland annat från er som kommenterar här i bloggen. Det tackar jag verkligen för. Ett av flera tips som jag fått av Micke Berg är att kontinuerligt lägga alla bilder som jag är nöjd med i en speciell mapp på datorn för att underlätta urvalet längre fram. Det har jag gjort.

Eller rättare sagt så har jag skapat två mappar. En för bilder som jag tycker är bra överlag och en för de där guldkornen som jag verkligen gillar. I de båda mapparna finns nu 85 bilder totalt. Det är ganska många. Ja, tillräckligt många för en bok faktiskt. Men där befinner jag mig knappast ännu. Nu måste det nämligen till ytterligare osentimental och hård gallring.

För att klara av det har jag tagit till ett gammalt klassikt knep i dessa sammanhang. Jag har skrivit ut samtliga foton på billigast tänkbara papper för att kunna betrakta bilderna utlagda på golvet. En metod som faktiskt visade sig vara väldigt bra och som ger en helt annan överblick än den man får i datorn.

Jag upplevde det exempelvis som lättare att snabbt se vilka bilder som är svaga, men också vilka som passar ihop. Extra roligt var också att kunna konstatera att resultatet faktiskt inte är så illa pinkat som jag själv tycker i mina sämsta stunder. Jag har lyckats få till en ganska bra variation i bildmaterialet utan att det blir för spretigt - om jag får säga det själv.

Det jag nu ska försöka ta reda på är vilka bilder som är starkast och som därmed kommer att bli ryggraden i utställningen och boken. Men också vad det är som saknas. Alltså vad jag ska jobba vidare med när jag är ute och plåtar framöver. För en sak inser jag. Det behövs många fler bilder.

Annars har jag satt en deadline för mitt knäppande. Nästa år vid den här tiden ska jag vara färdigfotograferad. Sedan siktar jag på att utställningen och boken ska vara klara senvåren 2013. Det borde jag väl hinna.