Att vara betraktare eller deltagare – det är frågan

När man tittar på hur dokumentärfotografer arbetar kan man se två typiska arbetssätt. Det ena är det klassiska sättet - det vill säga att vara observatören, flugan på väggen, den som beskådar händelseförloppet men som aldrig deltar. 

Det andra sättet är inte lika vanligt som det förstämda men ändå inte särskilt ovanlig. Det går ut på att delta, lära känna människor, komma riktigt nära och i vissa fall till och med att bli en del av berättelsen. 

Det första arbetssättet är ganska typiskt för exempelvis gatufoto. För gatufotografen gäller det i allra högsta grad att vara en betraktare som med kameran mellan sig själv och verkligheten dokumenterar människor och händelser. 

Personligen börjar jag dock tycka att den andra metoden känns mer och mer lockande för varje dag som går. Alltså att komma nära människor på riktigt, att fördjupa sitt berättande och bli mera närvarande i det man gör på flera nivåer. 

Men den här metoden känns också väldigt mycket svårare. Som fotograf måste du utsätta dig på ett helt annat sätt, bjussa på dig själv, riskera något. Det krävs också ett stort tålamod, men jag tror samtidigt att belöningen kan bli avsevärt mycket större i slutändan. 

Bilderna i det här inlägget är för övrigt tagna med min mobiltelefon. Det är förvånansvärt hur bra bilder moderna mobiltelefoner klarar av att ta. Att ha en liten dedikerad pocketkamera känns mindre och mindre intressant när mobilen har 8 megapixlar och inbyggd blixt. 

Här kan ni också se en liten film där jag berättar om min Canon 7. Den analoga mätsökare som jag använder allra mest just nu och kameran som enligt min mening piskar skiten ur Leica M2 ;-)

Yashica T3 - min nya fulkamera!

I höstas fick jag av en slump nys om en kamera som jag aldrig hade hört talas om tidigare. En i mina ögon ganska ful och bullig historia i svart plast av märket Yashica och modellen T3 Super. Till synes en typisk kompaktkamera från slutet av 80-talet.

Häromveckan slog jag till och köpte en på tyska eBay för 700 spänn. Jag hämtade ut den igår kväll och brände ivrigt av en rulle på en halvtimma för att testa så den funkade ordentligt, vilket den gjorde. 

I ärlighetens namn är detta ur många perspektiv en ganska ordinär point and shoot-kamera. Exponeringen sköts helt och hållet av automatik. Du kan inte kompensera på något sätt. Den har AF och automatisk framdragning och tillbakaspolning av filmen.

Det som gör kameran speciell är tre saker. För det första har den ett knivskarpt 35/2.8 Carl Zeiss-objektiv. För det andra har den ett så kallat N.A. SCOPE som är en sökare uppe på kamerahuset. Och för det tredje är kameran vädertätad. Ja, och så kan du stänga av och sätta på blixten också.

På ovansidan ser man kamerans N.A. SCOPE. Precis som på en gammal Rollieflex eller liknande är bilden spegelvänd. 

Den här kameran har jag inte köpt för att gatufota med först och främst. Min tanke med inköpet är istället att använda kameran för lite mer vardagligt dokumenterande och bildexperimenterande. Kanske också för enklare ”reportage” av olika slag.

Men självklart ska jag testa den på gatan också. Det där N.A. SCOPET måste ju helt klart utforskas. Ja, redan i helgen faktiskt. Här kommer förresten några bilder från testrullen...

Den obligatoriska spegelbilden.

Ett snapshot.

Och så ett fotoexperiment.

Bokupplägg, japansk mätsökare och "from russia with love"!

När man ska göra något för första gången är det aldrig fel att spana in hur andra har gjort tidigare. Just därför håller jag för tillfället på och kollar hur andra fotografer har lagt upp sina fotoböcker. Det är både lärorikt, inspirerande och kul.

I nuläget tittar jag främst på fyra fotoböcker som jag har här hemma. Ni kan se vilka de är på bilden ovan.  Här under delar jag med mig av några reflektioner kring hur dessa böcker är gjorda. Det jag funderar på är alltså hur jag ska utfoma min egen bok som jag håller på med. 

The Americans är en av fotohistoriens allra mest berömda fotoböcker. Upplägget består av en bild per uppslag. Det är avskalat, rent och väldigt bildmässigt. På bildens motsatta sida finns en kort beskrivning av var bilden är tagen. Förutom inledningen är det den enda texten i boken.

Apartures bok med Henri Cartier-Bressons bilder påminner mycket om The Americans. Men Bresson körde med det man kallar för råkant – alltså en svart kant runt bilderna som visar att de inte är beskurna. Även om flera bilder faktiskt är beskurna och har fejkad råkant så är det trots allt väldigt snyggt. Enda texten i boken är för övrigt den mycket korta inledningen.

Sune Jonssons bok Byn med det blå huset är en svensk klassiker. Här är det bilder på uppslagens båda sidor och de skiljer sig väldigt mycket i storlek och format. Bilderna är beskurna på många olika sätt och placerade i överflöd på vissa sidor. Boken innehåller också mycket text. 

Boken Retro av Micke Berg är som ett mellanting mellan Henri Cartier-Bressons bok och Byn med det blå huset. Precis som Bresson kör Micke Berg här med råkant. Bilderna är också placerade på ett liknande sätt. Däremot är det precis som i Byn med det blå huset bilder på uppslagens båda sidor, även om Micke Berg bara kör med en bild per sida. Boken innehåller också flera sidor text. 

För min egen del lutar det åt en slags kombination mellan Micke Bergs bok och The Americans. Jag kommer nog att köra med bilder på uppslagens båda sidor, men utan råkant och bara en bild per sida. Textmässigt blir det förmodligen bara en inledning och inget mer. Sedan får bilderna tala för sig. 

Men, jag ska såklart kolla upp fler fotoböcker. Inget är på långa vägar spikat ännu. 

Så var det ju det där med mitt planerade inköp av en analog mätsökare också. Ja, det blev en Canon 7 som ni ser på bilden. Jag hittade nämligen ett synnerligen välskött exemplar som är i fånigt fint skick. Kameran kan i ärlighetens namn inte ha använts särskilt mycket under årens lopp. 

Utöver det beställde jag ett Jupiter 8 och ett Jupiter 12. Den sistnämnda gluggen går utan problem att skruva fast i huset även om det inte riktigt ska gå. Men jag ska se om jag hittar ett Canon originalobjektiv också. För hur balla dessa ryska linser än är så kan man knappast påstå att finishen är den ultimata.

Jag tackar förresten för alla råd och tips som jag har fått när det gäller detta. Men någonstans hade jag redan bestämt mig för en Canon 7 från allra första början. Fast Leica är definitivt inte ute ur bilden. Hitttar jag ett prisvärt exemplar så slår jag till utan tvekan.