Leica är sämre - så det så!

Achtung meine damen und herrn! Om ni tillhör den förtjänstfulla skaran som älskar Leicakameror över allt annat här på jorden så ber jag er sitta ner när ni läser detta inlägg. Ha gärna något lugnande i närheten eller i alla fall en kär person att hålla i handen. Jag säger detta av högsta välmening eftersom jag gillar er.

För ett tag sedan hade jag fått för mig att jag absolut skulle ha en M-Leica. Men eftersom pengarna inte räckte till blev det en Canon 7 istället. Nu, efter ett antal månader har jag haft förmånen att jämföra min ”sjua” med flera M-Leicor och min slutsats är följande: M-Leica är en sämre kamera.

Om du är Leicafan och fortfarande läser detta så tänk nu på hur mycket annat som är fint och viktigt här i livet. Kameror är inte allt. Såja, ta nu ett djupt andetag…

Vad menar jag då med detta ofattbara påstående (för Leicaägare)? Jo, trots att sökaren anses vara Leicas stora styrka har jag jämfört sökaren på min Canon 7 från 1961 med den på en M6 från 2001. De är utan tvekan fullt jämförbara. Fan vet om det inte till och med är lättare att ställa skärpan på min Canon 7.

Men inte bara det. På min japanare har jag ljusmätare. Jämfört med en M3 eller en M2 från samma period så är det inte dåligt.  Och så har vi det där med att byta film. När konstruktörerna på Leica bestämde hur det skulle funka var de förmodligen höga på opium. För något så förvirrat har väl kameravärlden aldrig skådat varken förr eller senare.

Nej. Det blir ingen Leica för min del.En Canon 7 med ett par budgetgluggar från Sovjetunionen är lika bra. Ja, till och med bättre och dessutom bara en tiondel så kostsamt. För det sämsta med Leica är ändå priset. Som när någon utan att skämmas vill ha sju-åtta tusen för en gammal bucklig M2. Det är dom inte värda någon dag i veckan.

Slutligen. Till er Leicaägare som fortfarande läser och inte ligger på golvet i fosterställning eller googlar efter en tillgänglig lönnmördare. Jag menar inte att Leica är en dålig kamera, absolut inte! Bara att en Canon 7 är mycket bättre! Se bara på dessa bilder hur bra de är:

OBS: inlägget kan innehålla en viss mängd ironi! ;-)

Ska jag sälja min jädrans X100?

Ja, ja, ja, jaaaaa!

Jag vet att detta kommer att bli ett pinsamt inlägg för min egen del. Ungefär som när man flabbar på bio fast ingen annan gör det. Eller som när man har klagat på jobbkollegan i matsalen och efteråt får veta att personen i fråga satt vid bordet bakom. Som sagt, pinsamt.

Jag tillhör nämligen skaran som skamlöst hyllade X100 när den kom. Undertecknad skrev till och med flera frustande blogginlägg (nej, jag tänker inte länka) där jag gick i försvar mot alla dessa belackare som vågade vara kritiska. Och nu funderar jag på att sälja.

Varför?

(Ovanstående ord anses av många rutinerade journalister vara världens bästa fråga. Den kan man ställa i alla lägen. Vad det nu har med saken att göra?)

Tyvärr har jag inget bra svar. Jag vet inte riktigt. Varje gång jag tar fram kameran tänker jag att det är en förbaskat trevlig liten sak. Snygg är den. Bra format har den. Så levererar den helt suveräna bildfiler också. Ja, grymt fina helt enkelt! Till skillnad från många andra tycker jag inte att autofokusen är dålig heller.

Så vad är då problemet Herr Johansson? Jo, problemet är att jag inte använder kamerauslingen. Och jag känner inget sug efter att använda den heller. Den ligger i ett skåp. Nästan ny. Outnyttjad. Meningslös. Återigen – varför? Jag vet fan inte!

Bilderna i det här inlägget är såklart tagna med min X100. Kameran som jag nu funderar på att sälja. Fast jag inte vet varför…

Porträtt, Hans Gedda och så lite gatufotospånerier

Att ta porträtt är något av det absolut roligaste jag vet. Samtidigt är det något av det svåraste jag vet. Det är så otroligt lätt att man fastnar i klichéer eller att man inte får tillräckligt bra kontakt med personen framför kameran. Något som i värsta fall kan leda till pinsamma misslyckanden.

När det kommer till porträtt har jag många favoritfotografer som har inspirerat mig genom åren. Allt från storheter som Richard Avedon, Anton Corbijn och Annie Leibovitz, till mindre kända namn som går att hitta på nätet. För även om storheterna imponerar kan man hitta fantasiska men okända porträttfotografer därute.

Bland svenska fotografer finns en favorit som man sällan hör talas om – nämligen Hans Gedda. Det är märkligt att det är så tyst om en fotograf av den kalibern kan jag tycka. Här har vi i mina ögon en person vars bilder verkligen borde ställas ut på Fotografiska.

Hursomhelst. När det gäller mina egna porträtt så föredrar jag allra mest att ta miljöporträtt. Arrangerade porträtt fast som nödvändigtvis inte behöver se arrangerade ut. Den senaste tiden har jag också dragits mot ”skitigare” porträtt som bygger mer på känsla än teknik.

I det här blogginlägget kan ni för övrigt se en serie bilder tagna med film. Av någon anledning tycker jag om de porträtten mycket mer än de jag har tagit med mina digitalkameror. Jag vet faktiskt inte varför.

Och så ett porträtt av ett lite annat slag. Här har jag värderat känslan högre än den tekniska perfektionen. 

Just det ja, så var det ju det där med gatufoto också. Den senaste tiden har jag förkovrat mig i ämnet, läst lite bloggar, spanat in filmer, och så vidare. En intressant sak som slog mig var ett påstående som jag stötte på flera gånger - nämligen att riktigt bra gatufotografer vägrar ha en punchline i sina bilder. 

Det var något som jag tyckte var ganska intressant och rent av uppfriskande faktiskt eftersom det ofta framhålls vara ett krav för just gatufoto. Alltså att bilderna ska ha en slags punchline.

Vad ska jag göra med de här bilderna då?

Ni som spanar in min blogg emellanåt känner förmodligen igen bilderna i det här inlägget. Jag brukar ju slänga upp alster av det här slaget ibland. Bilder som jag knäpper lite nu och då medan jag egentligen plåtar annat – oftast gatufoton.

De uppstår alltså inte ur ett medvetet sökande utan när jag spontant ser något som jag inte kan låta bli att avbilda. Inte sällan undrar jag efteråt varför jag tryckte på avtryckaren över huvud taget. Samtidigt gillar jag bilderna på något vis. Det finns något där som representerar mitt sätt att se.

Jag har nog alltid omedvetet dragits till de här motiven som jag själv inte riktigt förstår. Inte minst har de blivit ganska många sedan jag sparkade igång mitt gatufotoprojekt i början av året. Faktiskt så många att jag nu börjar undra vad jag ska göra med alla dessa uddabilder.

Håller de för en egen bok framöver, eller en utställning? Jag har i alla fall funderat ut ett slags arbetsnamn bara för att ha något att förhålla mig till. Det är: mellan staden och människorna. Möjligen är detta helt enkelt en idé att utveckla och jobba vidare med i vinter.

På tal om utveckling. När man pratar om innovation inom näringslivet så talar man ibland om följande: Bestäm dig för vad du vill åstadkomma. Våga prova nya saker. Genomför de tre bästa idéerna. Ifrågasätt etablerade sanningar. 

Frågan är – går ett sådant tänk att översätta till fotografin? Jag tror det. Vad tror du?

Jag har sparkat igång ett fotografiskt utvecklingslaboratorium

Hos de flesta seriösa företag finns utvecklingsavdelningar. Där försöker man tänka i nya banor för att bli bättre. Ibland finns det till och med speciella miljöer för detta arbete – alltså laboratorium där det går att experimentera och testa ofärdiga idéer. 

Detta slog mig häromdagen när jag funderade över vad jag ska hitta på i vinter. Något måste man ju göra under detta mörka och kalla vansinne som ligger framför oss. Gatufotandet kommer av naturliga skäl att gå ner på sparlåga i några månader framöver. Dessutom behöver jag ändå en paus från rännandet på stan. 

Därför har jag bestämt mig för att dra igång ett slags utvecklingslaboratorium. Målet är att testa nya fotografiska idéer, men också att gå igenom det jag redan har gjort och se om där finns något vettigt att nysta i. Jag vet att det förmodligen kommer att bli både spretigt, svajigt och kanske till och med obegripligt för vissa. Men det är risken man får ta när man provar nya grejer.

I det här blogginlägget kan ni se ett första trevande försök att testa denna utvecklingsidé. Jag har ännu så länge inte en jäkla susning om vad det kan leda till eller om det är just den här inriktningen som gäller framöver. Nästa gång kan det med andra ord bli något helt annat.