Är det dags för mig också att bli en Leicagubbe?

Livet består av skeenden och faser som de flesta av oss går igenom förvånansvärt likartat. Om man tillhör det manliga könet, har uppnått en viss ålder och är fotograf så verkar det dessutom finnas en speciell Leicafas. Frågan är om jag nu har kommit in i denna?

Tja, symptomen finns där i alla fall. Jag läser om dessa kameror på nätet, spanar in priser, kollar på bilder och funderar fram och tillbaka kring vilken modell som skulle passa just mig allra bäst. För varje dag dras jag mer och mer in i Leicornas förunderliga värld.

Egentligen är det inte särskilt likt mig. För bara några månader sedan frynte jag på näsan åt dessa föråldrade konstruktioner. Men som några av er känner till köpte jag en Canon Canonet QL17 G-III innan nyåret. Det var den som öppnade dammluckorna.

För det visade sig vara fånigt kul att plåta med en sådan där liten mätsökarhistoria. Det var någonting med smidigheten, det diskreta slutarljudet, att tvingas tänka till mer före och känslan av genuint fotografiskt hantverk. Tillsammans lockade det fram en härlig fotoglädje. 

Fast kanske är jag inte inne i Leicafasen riktigt ännu. Möjligen befinner jag mig bara i mätsökarfasen - ett slags förstadium. Ja, det är lika bra att jag ser så på saken. Annars riskerar det att bli en väldigt dyr fas i livet…

P. S. Bildillustrationerna i detta inlägg är som ni säkert redan listat ut tagna med min Canonet QL17! ;-)

Gatufoto kräver fokus - fast ibland är det inte läge

I lördags tog min käresta och jag en dagstur med tåget till Köpenhamn för att spendera en mysig vårdag tillsamman. Personligen hade jag två förhoppningar. Att äta och dricka något gott och att ägna mig åt lite tillbakalutad och förströdd gatufotografering med min Canonet.

Den första förhoppningen infriades utan problem. Mitt på dagen satt vi i den värmande vårsolen och njöt av en fiskrätt, ett glas svalt vitt vin och miljön i det pittoreska Nyhavn. Däremot gick det inte lika bra med mina gatufotoplaner. 

Och det är bara att konstatera. Det går inte att spatsera omkring lite halvt ofokuserat och tro att man ska få till några bra gatubilder. Gatufoto kräver engagemang, närvaro och att man medvetet söker händelser och motiv. Men det kräver också tålamod och uthållighet.

Det var naivt av mig att tro att jag skulle kunna ägna mig åt gatufoto utan den inställningen. Fast samtidigt var det lite nyttigt också. Ibland måste man helt enkelt tona ner den maniska fotonörden inom sig och istället njuta av stunden och sällskapet. Och det var precis vad jag gjorde.  

Dessa märkliga skulpturer vid Rådhuspladsen hade man lätt kunnat jobba vidare med.  Om det inte funnits andra planer, vill säga.

Om jag hade haft mer fokus på gatufoto så hade jag stannat kvar längre vid det här motivet för att invänta några intressanta personer som hade kommit mot kameran. Men istället lockade mat och vin i Nyhavn! ;-)

Det här snapshotet fick mig att vilja stanna kvar vid Havefruen för att se vad mer som kunde hända kring denna danska turistattraktion. Men vi valde att flanera vidare i solskenet.

Jag tog i alla fall den här ”fulbilden” för att visa på den inte så fina bakgrunden som man aldrig ser på vykorten! ;-)

För övrigt så körde jag med Fomapan 400 exponerad efter ISO 200 som sedan framkallades nio minuter i D 76 1+1. Tycker tyvärr negativen blev mycket kornigare och sämre än vad de brukar. Förmodligen behöver framkallningstiden justeras ner något.

Jag har drabbats av den analoga sjukan

För sex år sedan tog jag den sista bilden med min analoga Pentax Z1-P. Då hade jag precis köpt en ny Canon 20D och den ljusnande framtiden var min. Jag placerade med glädje min åtta år gamla Pentax på hyllan. Tanken var att den skulle stanna där för evigt.

Men som vanligt när man är kategorisk och tror att framtiden är utstakad så händer saker man aldrig räknat med. Det som hände mig var att jag för några månader sedan köpte en Canon Canonet QL17 G-III. En analog mätsökarkamera från 70-talet. Jag skrev om saken i mitt förra blogginlägg.

Denna lilla fotomaskin öppnade en dörr som jag trodde var stängd och återigen kände jag glädje inför den analoga fotografin. Och även om min lilla ”Nette” är superskön på alla sätt och vis så har den sina begränsningar. Resultatet? Jo, självklart åkte min Pentax Z1-P ner från hyllan.

När kameran kom 1996 var den lite av en outsider och inte speciellt vanlig bland fotografer. Men jag hävdade då och hävdar fortfarande att Z1-P är en av de bästa analoga småbildskameror som har tillverkats. Den är nämligen underbart användarvänlig och späckad med smarta funktioner.

Nu tänker jag köpa ett nytt batteri och sparka igång denna gamla trotjänare igen. Det ska bli riktigt kul. Men samtidigt får jag lite ångest. För i mitt skåp står kameraväskan med min Canon 5D Mk II, min 40D och mina L-gluggar - i praktiken oanvända sedan i somras.

Här kan ni förresten läsa min recension av Pentax Z1-P som jag skrev på fotosidan 2003.

Föregångaren och efterföljaren - så att säga. Pentaxen kostade runt 6 000 kr 1998. Min 20D gick loss på närmre 15 000 (om jag inte minns helt fel) när jag köpte den 2005. Om man bortser från det digitala slår Pentaxen enlig min uppfattning Canonkameran ur ett användarperspektiv.

På kameran sitter ett extra grepp undertill. Det är främst till för att man ska kunna använda en handlovsrem. Men det gör också kameran betydligt skönare i handen.

Pentax Z1-P har en ganska ovanlig design med LCD-displayen mitt på kameran och blixtskon till höger. För övrigt är den väldigt användarvänlig och snabbjobbad. Till och med bättre än många nya digitalkameror, tycker jag.

Här kommer också ett par av de sista bilderna som jag tog med min Z1-P. Men nu är det som sagt dags igen. Idag ska jag ge mig iväg och se om jag kan få tag på ett batteri till kameran.

Anders Rosenkvist i sin studentlya i Kalmar.


Morgan Ramberg på klipporna vid Sturkö naturreservat.

Slutligen. Det jag främst är ute efter med min Z1-P jämfört med min Canonet är de snabba slutartiderna (så man kan köra med ISO 400-film även när solen tittar fram). Och att det är lättare att träffa rätt med skärpa och exponering. Z1-P är ju trots allt en kamera med i stort sett samma slags funktioner som 5D Mk II  - förutom det digitala då såklart.