Är det dags för mig också att bli en Leicagubbe?

Livet består av skeenden och faser som de flesta av oss går igenom förvånansvärt likartat. Om man tillhör det manliga könet, har uppnått en viss ålder och är fotograf så verkar det dessutom finnas en speciell Leicafas. Frågan är om jag nu har kommit in i denna?

Tja, symptomen finns där i alla fall. Jag läser om dessa kameror på nätet, spanar in priser, kollar på bilder och funderar fram och tillbaka kring vilken modell som skulle passa just mig allra bäst. För varje dag dras jag mer och mer in i Leicornas förunderliga värld.

Egentligen är det inte särskilt likt mig. För bara några månader sedan frynte jag på näsan åt dessa föråldrade konstruktioner. Men som några av er känner till köpte jag en Canon Canonet QL17 G-III innan nyåret. Det var den som öppnade dammluckorna.

För det visade sig vara fånigt kul att plåta med en sådan där liten mätsökarhistoria. Det var någonting med smidigheten, det diskreta slutarljudet, att tvingas tänka till mer före och känslan av genuint fotografiskt hantverk. Tillsammans lockade det fram en härlig fotoglädje. 

Fast kanske är jag inte inne i Leicafasen riktigt ännu. Möjligen befinner jag mig bara i mätsökarfasen - ett slags förstadium. Ja, det är lika bra att jag ser så på saken. Annars riskerar det att bli en väldigt dyr fas i livet…

P. S. Bildillustrationerna i detta inlägg är som ni säkert redan listat ut tagna med min Canonet QL17! ;-)