Fotografiska klichéer – ett arv från urtiden?

Det finns en viss sorts bilder som tycks vara besjälade med evigt liv. De återuppstår gång på gång och verkar ha inneboende krafter som människan inte kan värja sig från. Jag talar om fotografiska klichéer – eller kanske borde man kalla dom arketyper?

Vi har alla sett den här sortens bilder i olika sammanhang. Det dräller tillexempel av dom här på fotosidan och på andra bildsajter. Den gemensamma nämnaren är att de har fotograferats tusentals, eller kanske hundratusentals, eller rent av miljontals gånger tidigare. Det handlar med andra ord om eviga motiv som alltid finner en pulik.

Här kommer fyra typiska fotoklischéer: 

- Ett ansikte

- Gryning eller solnedgång, gärna över havet

- Mänsklig(a) siluett(er)

- Träd, oftast ensamma

Ja, det finns fler exempel och du kan säkert komma på några själv. Hursomhelst, riktigt intressant blir det när man börjar fundera på vad det är som gör att dessa bilder alltid fungerar. En ledtråd kan man få genom att läsa i wikipedia vad ordet ”arketyp” betyder. Så här står det bland annat: ”urbild, urtyp, ett nedärvt sätt att tänka och känna”.

Är det alltså så att dessa motiv mer eller mindre är nedärvda i oss? I så fall kan vi öka spänningsgraden ännu mer genom att fundera på vad dessa bilder  symboliserar för oss. Vad är det för tankar och känslor som tycks vara genetiskt betingade och varför uppstår de över huvud taget? Har de ett syfte?

Och för att vrida till det ännu lite mer. Kan man som fotograf använda den här kunskapen medvetet för att skapa ikoniska bilder? 

Det där med mänskliga siluetter, solar och sånt har vi förresten hållit på med rätt länge...

Lowlands, Helen Levitt, Fotografiska och suget efter att ställa ut

Att skriva ut - krångligt värre!

Det finns ett gammalt fotouttryck som säger att bilder ska betraktas på papper. Jag kan inte annat än hålla med om den slutsatsen. Att se sina bilder i tryck eller som riktigt fina utskrifter slår vilken dag som helst den andefattiga upplevelsen som en datorskärm ger.

Jag har därför ägnat ett par kvällar åt att skriva ut några av mina senaste bilder för att hänga upp på väggen i hallen. Jag har haft en serie bilder där ett bra tag nu, men tyckte det var dags för ett gäng nya och fräscha motiv.  

 
Jag använder min skrivare ganska sällan. För det mesta ligger den nerpackad i kartongen.  

Men att få ut sina bilder på papper är verkligen inte det enklaste. Det brukar alltid resultera i en bitter kamp mot ICC-profiler, Photoshopmenyer och utskriftsinställningar. Hitintills har jag inte vunnit en endaste gång.

Det är nämligen alltid någon fånig liten inställning som jag har råkat missa. Och alldeles för många misslyckade utskrifter senare har jag totalt tappat lusten och glädjen. Det enda man ser framför sig är hundratals kronor rakt ner i soporna. För billigt är det ju knappast.

Allt för många utskrifter blir man tvungen att kassera på grund av olika brister.

Så blir det såklart när man bara skriver ut ett par gånger om året på sin höjd. Man hinner glömma. Man har kanske ominstallerat datorn. Vissa inställningar är borta. Den där PDF-filen med skrivarinstruktionerna ligger gömd någonstans på hårddisken. Men var?

På något sätt måste det bli lättare. Att behöva kalibrera skärmen, ta fram en skrivarprofil för rätt papper, softproofa med rätt ICC-profil, göra alla de rätta inställningarna i utskriftshanteraren, och så vidare i all oändlighet är på tok för krångligt. Det är alldeles för många potentiella felkällor för oss som inte skriver ut regelbundet.

Hursomhelst. Tillslut lyckades jag trots allt. Efter ett gediget googlande och inte minst tokläsande här på fotosidan bland artiklar och foruminlägg nådde jag nästan ända fram. Men någon liten inställning är fortfarande fel eftersom bilderna blir aningen för mörka. Frågan är bara vilken?

Varför är det så svårt att välja ut sina bästa bilder?

Den här bilden är nog en av de bästa som jag har tagit under de senaste åren enligt mig själv.  Ett enkelt och avskalat porträtt som har både innehåll, komposition och känsla. 

Med jämna mellanrum får jag för mig att jag ska sätta ihop en portfolio av något slag. Då snackar jag inte i första hand om en portfolio på webben - utan antingen en bildmapp med riktigt fina printar, eller varför inte en snygg bok.

Men varje gång jag funderar på saken så kör jag mer eller mindre fast omedelbart. Jag klarar helt enkelt inte av att välja ut mina bästa bilder. Foton som jag ena dagen tycker är helgjutna känns trista och förutsägbara nästa dag. Så av ren frustration ger jag alltid upp inom ett par dagar.

Ibland önskar jag att jag hade en personlig redaktör av något slag som kunde hjälpa mig att gå igenom mina bilder och sätta ihop en riktigt bra portfolio. En person som kunde hitta en linje bland alla dessa motiv och se på saken med friska och oförstörda ögon. Det hade varit förbaskat kul.

Varför ska man då ha en portfolio, kanske någon undrar. Tja, det är såklart ingen nödvändighet. Men jag tror det kan vara väldigt vettigt för ens egen del som fotograf. Det handlar nog om att sammanställa sin fotografiska gärning och om att få en slags överblick över sitt eget fotograferande.

Samtidigt kan en portfolio säkert vara bra om man vill analysera och utvärdera sin personliga fotografiska stil. För den borde rimligen framträda ganska tydligt i en portfolio. Hur som helst, i denna bloggpost har jag sammanställt en liten miniportfolio. Fast i morgon har jag säkert redan ändrat mig…

Ännu ett porträtt som jag verkligen gillar. Återigen på grund av enkelheten och direktheten.

Den här bilden återkommer jag ofta till. Förmodligen är det bildens öppna och poetiska anslag som gör att jag gillar den.

Jag märker att det blir många bilder på människor. Så där finns uppenbarligen något som ständigt återkommer. 

Fråga mig inte vad det är som jag gillar med den här bilden - jag har nämligen inget riktig bra svar. Men jag gillar den.

Den här bilden uppskattar jag på grund av komplexiteten i kompositionen och för att det händer flera saker samtidigt.

Ett av mina gatufotoporträtt. Jag är nöjd med nästan alla. Men här tyckte jag att jag hittade något i kvinnans hår som går igen i klottret.

Ännu ett gatufotoporträtt. En modern version av fiskaregubben - eller något sådant. 

Glad tant med motsträvig hund. Två skäl till varför jag väljer den här bilden. 

En bild som jag tycker har humor. Därför gillar jag den.

En lite bisarr bild på något sätt. Kanske borde den inte få vara med. Men just den här gången får den vara med.  

Avslutningsvis ännu ett enkelt porträtt.

Tja, vad säger man? Är detta några av mina bästa bilder? När jag tittar på dom nu så tvekar jag redan. Men när jag sammanställde bilderna så upptäckte jag i alla fall några intressanta saker. Bland annat att jag framförallt tycks gilla mina porträtt och mina gatufotobilder - och då speciellt de som är tagna rakt på och som är relativt enkelt uppbyggda. Men jag märkte också att jag föredrog mina analoga svartvita bilder!

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta. För det kan egentligen bara bero på att jag är inne i en sådan fas just nu. Eller också finns det något där som är viktigt för mig. 

Fan - nu har jag verkligen ställt till det för mig själv...

Hur hård ska man vara mot folk som snor ens bilder?

Häromkvällen satt jag och sökte på google efter mina egna bilder vilket jag gör ibland. Det kan möjligen verka lite egocentriskt, men det är förvånansvärt roande att se var ens kära alster dyker upp i för slags sammanhang.

För så är det ju när man har tagit steget och lagt ut sina bilder på det världsomspännande nätet. Man får helt enkelt ta smällen att man förlorar kontrollen ganska ordentligt över sina bilder. Just därför lägger jag aldrig ut högupplösta filer på webben.

Populär bild hos diverse bloggande tjejer.

Nåväl, när jag sökte på mina bilder så hittade jag en bunt bloggtjejer som hade snott några bilder vilket inte är första gången. Det gör mig inget. Visserligen hade det varit kul om de hade talat om varifrån de tagit bilderna, men sådana småsaker orkar jag inte bry mig om.

En av de bilder som jag hittade på en indisk blogg.

På gränsen till att jag ska bry mig är dock en indisk blogg som har använt några av mina bilder. Jag försökte ta reda på vad bloggen handlar om men det var lättare sagt än gjort. Det verkar vara en slags gratis informations- och/eller utbildningsblogg för boende i Kalyan City, men jag vet inte säkert. Så här står det på deras blogg (jag tog mig friheten att kopiera deras copyrightade text):

“Welcome to Kalyan City Life blog, a free quality source of unique informative articles and our sole online destination to share vivid memories of life.”

Förklara gärna den som begriper! :-)

Blogginnehavarna hade i alla fall varit snälla nog och skrivit mitt namn och hänvisat till min Flickr, så jag får se hur jag ska göra. Fakturera eller inte fakturera – det är frågan! :-)

Den här bilden tyckte redaktionen på Tendens i P1 att dom kunde ta.

Över gränsen är däremot Sveriges Radio som har snott en bild och lagt den på sin hemsida för programmet Tendens i P1. Jag betalar avgift för att få lyssna på Sveriges Radio och då ska Sveriges Radio betala avgift för att använda min bild. Så enkelt är det.  

Fast ofta tycker jag att det är ganska knepigt att bestämma hur man ska göra när andra använder ens bilder på det här sättet. Många gånger sker det på grund av okunskap och då känns det inte rätt att skicka en saltad faktura bara för att man kan.

Jag försöker därför hellre fria än fälla. Speciellt om det är små företag eller privatpersoner. Då ser jag det snarare som lite marknadsföring för min egen del - och en möjlighet att skapa goodwill. Fast alla fotografer håller förmodligen inte med om den filosofin.