En skicklig gatufotograf tänker på bakgrunden

Många nybörjare som testar gatufoto misslyckas utan att riktigt förstå varför. Allt verkar stämma enligt konstens alla regler, ändå blir inte bilderna särskilt bra. Inte sällan beror detta på en allt för dålig känsla för bakgrundens betydelse i en gatufotobild.

För så är det. Bakgrunden är lika viktig som huvudmotivet. Det spelar ingen roll om fotografen har lyckats fånga något spännande eller ovanligt om allt drunknar i en gyttrig och störig bakgrund eller omgivning. Ett faktum som nog alla erfarna fotografer kan skriva under på, och det gäller såklart inte bara gatufoto.

En som var fenomenal på detta var Henri Cartier-Bresson. Tittar man på hans bilder kan man se att han använde olika metoder för att få bakgrunden och omgivningen att förstärka det han ville visa. Han jobbade med kontraster, geometri, diagonaler och komposition i flera lager.

Här kan ni läsa en intressant bloggpost som beskriver hur Henri Cartier-Bressons bilder är uppbyggda och varför de funkar så bra: http://www.adammarelliphoto.com/2011/09/henri-cartier-bresson/

Nu är förresten min reparerade jädrans Leica M6 på ingång från Tyskland. När jag spårade paketet var det i Jönköping tidigt i morse. Kanske, kanske, kanske hinner jag få kameran innan helgen. Det ska i så fall bli roligt att få använda kameran för första gången sedan jag köpte den i mitten av augusti!

Det finns inga fotografiska sanningar – bara livssanningar

Nej, jag är knappast ensam om att göra den här upptäckten. Ändå slog den mig som en blixt från klar himmel häromdagen. I så många år har jag jagat fotografiska sanningar, receptet på hur man utvecklas som fotograf, det rätta förhållningssättet. Och så kom jag fram till att det inte finns några fotografiska sanningar – bara livssanningar.

Så är det faktiskt och upptäckten drabbade mig när jag läste boken The Seven Habits of Highly Effective People. En slags framgångsbok författad av den numera framlidne amerikanske professorn och internationellt erkände ledarskapsikonen, Stephen Covey.

Vad är det nu jag försöker säga, undrar kanske en och annan läsare. Jo, det jag menar är att utveckling, effektivitet och framgång handlar om en övergripande livsfilosofi som gäller hela din tillvaro. Du kan inte bara bryta ut din fotografi från resten och tro att det ska funka. Det är helheten som räknas.

Det märkliga är att jag har jag läst så många erfarna fotografer som har försökt säga detta om och om igen. Ändå har polletten inte trillat ner. Kanske är det för komplext för att ta till sig så där rakt av, eller för banalt. Svårt att veta.

Lärdomen är i alla fall den att livet är fotografi och fotografi är livet. Så måste det vara.

På tal om något helt annat så har jag uppdaterat min gatufotoguide med några nya bilder. Den finns alltså fortfarande tillgänglig att ladda ner och sprida vidare. 

Dina trista bilder vill väl ingen se

Vem bryr sig över huvud taget om dina ruttna bilder? Ärligt talat – vad håller du på med egentligen? Lägg ner!

Så tänker jag ibland när jag harvar omkring med mina kameragrunkor här i Karlskrona och låtsas att jag är Bresson. Vem bryr sig liksom? Det finns ju hur många fotografer som helst som tar liknande bilder. Varför skulle just mina vara så speciella? Jag menar, vardagsbilder på människor som går omkring på stan. Tjoho - intresseföreningen antecknar!

Det är lätt att hamna i det där själutplånande tvivlet som fotograf. Man undrar vad det är man håller på med. Vad är syftet? Meningen? Poängen? Men så inser man ändå någonstans att det inte är vidare meningsfullt att ställa sig själv mot väggen på det där sättet. För alltsammans handlar om något helt annat; nämligen ett slags sökande för egen del. 

Så oavsett om andra bryr sig eller inte går det helt enkelt inte att sluta fotografera. Det är en inre drivkraft och ett ostoppbart behov av att uttrycka sig som gör att man håller på. Därför är det lika bra att köra på och göra sin grej. Att likt Don Quijote höja lansen, rida mot väderkvarnarna och aldrig tvivla på det man ser.

Så var det detta med Leica. Jag har ännu inte använt min M6 som jag fick hem för ett par veckor sedan. Väntar nämligen på en adapter så jag kan köra med min skruvgängade Jupiter 8-glugg till att börja med. Det får helt enkelt duga ett tag. 

Fast jag skulle faktiskt vilja ha ett motljusskydd. Frågan är bara var jag hittar ett passande sådant till just det objektivet. Tipsa gärna om du vet. 

Mätsökarkameror, Leica M6 och annat viktigt

För ganska exakt två år sedan knatade jag omkring full av grubblerier. Vad var grejen med dessa mätsökarkameror egentligen? Dög de någonting till? Var det inte bara en föråldrad teknik som hade överlevt sig själv och kunde de över huvud taget vara bättre än mina spegelreflexkameror?

Några månader senare klarade jag inte av att hålla mig längre. Jag ville prova på egen hand och beställde en Canon Canonet QL17 GIII av en snubbe i Dallas. För strax under tusingen fick jag en uppfräschad och justerad kamera med nya ljustätningar. En fungerande originalblixt ingick också i priset. Det var en bra deal.

Canonet är en av de mest prisvärda mätsökarkameror som jag över huvud taget kan komma på. En perfekt liten kamera från 1970-talet. 

Jag kan nog säga att jag omedelbart föll pladask ner i mätsökarträsket. Handhavandet, smidigheten, formatet och utseendet kändes klockrent. Kameran blev en ordentlig nytändning samtidigt som jag återupptäckte det analoga vilket jag helt och hållet hade förkastat några år tidigare när jag blev heldigital. Och kanske var det den största överraskningen. Att jag som i praktiken kände avsky inför det analoga skulle hamna där igen.

Detta är den första gatufotobilden som jag tog med min Canonet QL 17. Eftersom jag blev så nöjd med resultatet väcktes idén att jag skulle göra ett gatufotoprojekt om min hemstad. 

En annan favoritbild tagen med Canoneten. Fotograferad ombord ett Öresundståg som är på väg över bron till Köpenhamn.

På sensommaren året efter kunde jag konstatera att jag nästan bara använde min Canonet när jag fotograferade egna grejer. Samtidigt hade nyfikenheten och lockelsen ökat inför detta med mätsökare. Så jag beställde en Canon 7 från en fotofirma i Hongkong och ett par jupitergluggar från Ukraina. Det var helt enkelt dags att skaffa en kamera med utbytbar optik.

Canon 7 motsvarar ungefär en Leica M2 med skillnaden att den har inbyggd ljusmätare. Min kamera är från 1962.

Ett av de första skotten med Canon 7 och Jupiter 8-gluggen (50 mm/2.0) som jag tyckte höll måttet.

Det här gatufotoporträttet tog jag i Siena, Italien. Det är ett fotografi som jag själv gillar väldigt mycket.

Nu, ett år senare är det dags igen. Häromdagen hämtade jag ut en Leica M6 som jag har köpt genom eBay av en fotofirma i Tyskland. På något sätt blev detta det naturliga steget eftersom jag mer eller mindre bara fotar analogt och med mätsökare numera. Min digitala utrustning används nästan enbart när jag gör fotojobb. 

En vacker syn - eller hur?

För mig har detta blivit ett sätt att maximera nyttan och glädjen av två olika världar. När jag jobbar professionellt som fotograf och har kravet på mig att leverera bilder till kunder är min digitala systemkamerautrustning oslagbar. Jag skulle aldrig byta bort den.

Men när jag jobbar med egna projekt eller plåtar privat triggas kreativiteten och skaparlusten mycket mera när jag kör med analoga mätsökarkameror. Och kanske blir det så när man har fotograferat i många år. Det behövs en viss svårighetsgrad för att gnistan ska tändas. Något jag tycker en mätsökarkamera leder till.

Snart glesnar det på småstadens gator

Augusti har alltid varit min favoritmånad framför alla andra. Det är nu sommaren brukar vara som bäst och det är samtidigt nu allting lugnar ner sig. Människorna återgår till jobb och vardag och semesterhetsen är över för den här gången. Därför tar jag alltid ledigt i augusti om jag kan. 

Men det är också en vemodig tid på många sätt. Fåglarna har tystnat och syrsornas enformiga läte har tagit över. I skogen anas doften av höst och på gatorna glesnar gatulivet. Något som för en gatufotograf i en svensk småstad betyder att allting kommer att förändras mycket snart. 

För så är det i den lilla staden till skillnad från storstaden. När sommarsäsongen är över går luften ur alltsammans på ett par dagar. Stråken som nyss sjöd av liv och rörelse blir plötsligt döda och livlösa. Uteserveringarna gapar återigen tomma och parkerna ligger mer eller mindre öde tills vårsolen sakta tinar upp staden igen.

Samtidigt gäller det att inte ge upp i det här läget. Det är ju faktiskt detta som är småstadens sanna ansikte.

Min Leica M6 dök förresten upp häromdagen. En vacker skapelse och jag återkommer till det i ett annat inlägg.