SE BILDEN: Konsten att lära av konsten

I veckan var jag på Fotografiska och spanade in Henri Cartier-Bresson. Jag tänker inte recensera utställningen för det har andra redan gjort så bra. Det enda jag kan säga är att det kanske var väl många bilder att ta in på en och samma gång, vilket i och för sig inte behöver vara negativt. Snarare är det en utställning att återkomma till.

Det jag istället tänkte skriva om är detta med hur vi fotografer har en hel del att lära av den klassiska konsten. Inte minst HCB är ju känd för att han som ung gick i konstskola. Något som också syns tydligt i hans bilder hur de är uppbyggda, hur han jobbade med linjer, kontraster och så vidare.

Detta betyder inte att Bressons sätt är det enda rätta eller att man inte kan hitta andra vägar till bra bilder. Men det finns ändå skäl till varför det existerar ett antal förhållningssätt inom konsten som funnits ända sedan människan började karva ner grottmålningar och som fortfarande lärs ut på konstutbildningar idag. De funkar!

På utställningen fanns ett antal bilder på Henri Cartier-Bresson själv som var kul att se.

Varför de fungerar beror i allra högsta grad på hur våra hjärnor är uppbyggda. Precis som när det kommer till smaker finns det sådant vi instinktivt reagerar på när utsätts för det. Visuella element som underlättar för våra medvetanden att läsa av och tolka det våra ögon tar in. Sedan finns det såklart skillnader som beror på kultur och så vidare.

Att lära sig åtminstone de mest grundläggande byggstenarna tror jag de allra flesta fotografer skulle tjäna väldigt mycket på. Samtidigt märker jag att det finns en rädsla inför detta. En rädsla för att bli allt för stel, fyrkantig, gammalmodig, och så vidare. Personligen tror jag att den rädslan är helt obefogad. 

SE BILDEN: Min gatufotoguide - nu även på engelska

För lite drygt ett år sedan la jag ut min guide om gatufoto här på Fotosidan. Nu har jag knåpat ihop en engelsk version av guiden som är en 16 sidig PDF med tips och råd kring hur det är att vara en gatufotograf i en småstad. 

Jag vill verkligen tacka Fotosidanmedlemmen Måns Hagberg som kontaktade mig förra året och snällt nog erbjöd sig att göra översättningen. Utan den insatsen hade det med största sannolikhet inte blivit av. Så jag är enormt glad över Måns hjälpande och mycket professionella hand i sammanhanget. Som sagt, stort tack Måns. 

Om ni gillar guiden får ni självklart gärna sprida den vidare. Den är helt fri att dela och att använda för privat bruk. 

Här kan du läsa "Street Photography in a small town - a guide of sorts". 

SE BILDEN: Går det att blanda analogt och digitalt?

När jag började mitt gatuplåtande visste jag inte säkert om jag skulle köra analogt eller digitalt. Eftersom tekniken i allra högsta grad påverkar slutresultatet insåg jag att det förmodligen var en dålig idé att blanda. Risken fanns att bilderna sedan inte skulle passa ihop på grund av tekniska aspekter, tänkte jag.

Jag valde som en del av er vet den analoga vägen vilket jag nu i efterhand känner var helt rätt. Just därför har jag passat mig för att fotografera digitalt under tiden eftersom det skulle kännas retfullt om jag satte ett gäng allt för bra bilder som sedan ändå inte skulle funka i mitt projekt.

Men efter att ha låtit Leican få vila ett tag nu funderar jag på om det kan ha varit ett överdrivet beslut. Ta exempelvis en titt på bilderna i det här inlägget. Alla är fotograferade digitalt och sedan konverterade till svartvitt på enklast tänkbara sätt genom funktionen "blanda kanaler" i Photoshop.

Om jag verkligen hade ansträngt mig på allvar, lagt på korn och så vidare hade kanske inte skillnaden märkts över huvud taget. Men hade det räckt för att få bilderna att funka ihop med det jag gjort analogt? Jag vet ärligt talat inte. För kanske är det även uttrycket som skiljer.

Oavsett vad tänker jag fotografera digitalt parallellt med mitt analoga plåtande framöver. Men enbart ibland för inspirationen och det höga nöjets skull. Fokus ska helt klart ligga på det analoga så mitt projekt blir klart till hösten. I nuläget vet jag nämligen inte om jag vågar riskera alltsamman genom att byta teknik. 

SE BILDEN: Gatufoton som inte riktigt känns som gatufoton

Bilden här ovanför har kommit till enligt konstens alla regler. Ändå känns det inte som ett typiskt gatufoto, tycker jag. Frågan är vad det beror på? Kanske för att bilden verkar lite för genomarbetad på något sätt.

Jag har ett antal bilder av det här slaget i mitt arkiv. De har något över sig som gör att jag undviker att visa dom i samband med mina övriga gatufoton även om jag i grunden kan tycka att de är bra. Men de hör liksom inte hemma där.

Det får mig att fundera över detta med gatufoton. Förmodligen måste de nog signalera ett visst mått av slump och tillfälligheter för att funka. Bilder som ser för genomarbetade ut faller utanför mallen, helt enkelt. Sedan spelar det ingen roll att de kommit till som det sig bör.

För tydlighetens skull syftar jag nu alltså på klassiskt gatufoto som handlar om att dokumentera okända människor och händelser i det offentliga rummet.

För övrigt ska jag upp till Stockholm några dagar i nästa vecka. Då tänker jag såklart spana in Henri Cartier-Bressons utställning på Fotografiska. Det ska bli riktigt kul att fingranska hans bilder. Jag kan lugnt säga att jag ser fram emot saken. 

SE BILDEN: Svårigheterna med att gatufota barn

Ibland händer sådant som man knappast förväntar sig. Som det jag såg på väg hem från jobbet idag. Mitt i centrum ställde sig plötsligt den lille figuren här ovanför och kissade precis utanför ingången till Bokia. Jag kunde självklart inte låta bli att knäppa av en ruta.

Bilden är ett hastigt snapshot i ordets rätta bemärkelse. Därför finns ingen märkvärdig komposition, inget snyggt ljus, inga spännande färger eller någon egentlig dynamik – bilden är bara bisarr och komisk på något sätt. Man tar sig för pannan, liksom.

När jag tog den tänkte jag på en diskussion här på Fotosidan under artikeln om Henri Cartier-Bressons utställning på Fotografiska. Diskussionen handlar bland annat om att det enligt många har blivit mycket svårare att gatufotografera och då speciellt när kameran riktas mot barn. 

Och jag skulle ljuga om jag inte sa att jag upplevde en viss oro när jag tog bilden här ovanför. Tänk om någon trodde att jag var en pedofil som nu såg sin chans? Eller om en arg förälder eller någon annan skulle konfrontera mig efteråt? Den sortens tankar snurrade faktiskt i huvudet. 

Samtidigt har jag aldrig råkat ut för några otrevligheter när jag har fotograferat barn. Det har alltid gått jättebra, även när föräldrarna varit närvarande. Och de gånger jag har frågat har jag aldrig fått ett nej utan snarare har föräldrarna blivit glada. 

Så kanske skiljer sig attityden mellan storstäderna och småstäderna. Men jag tror också att mycket sitter i huvudet på en själv.  

P.S. Här kan ni läsa ett blogginlägg av Camilla Grönbladh på Moderskeppet. Det handlar om att tänka analogt när man fotar digitalt och hon bad bland annat mig att svara på några frågor i ämnet.